Bestämmanderätt

Jag har nämnt att jag regelbundet haft någon utifrån att prata med. Vi kan kalla det terapi. Vänner tröttnar alltid på ältande och vänner ställer inte alltid de där obekväma frågorna som man behöver fundera på. De senaste 8 åren har jag själv betalat det själv. Väl investerade pengar, enligt mig själv, för jag inser hur mitt liv kunde sett ut och hur dåligt jag hade kunnat må.

Det finns många olika ingredienser i det vi kallar lycka. En av mina viktigaste ingredienser vara sann mot mig själv. Att hela tiden försöka lura sig själv skapar ingen lycka. Då lever man i en fantasivärld och alla beslut som tas, allt som händer står i relation till en osanning. Man måste inte vara lycklig jämt och ständigt, men att medge när man inte mår så bra är också att vara sann mot sig själv och enligt mig lönar det sig i längden!

Fram till för ett tag sedan har jag haft en bild av mig själv som inte riktigt varit sann. Det har alltid känts konstigt, att jag skulle vara en temperamentsfull bråkstake. Att jag alltid ställer till med ett jäkla liv, när det är många situationer som också visat mig den totala motsatsen till det. När jag agerar lugnt och sansat, eller inte alls. När jag backar och noggrant väljer mina strider. När känslorna inte får ta den minsta plats och jag plockar fram logik och sunt förnuft. Där mår jag mycket bättre och den bilden av mig själv skänker mig mer ro än jag någonsin upplevt. I övertygelsen om att jag mår bättre när känslor och logik (såklart har jag känslor) får samspela har jag prövats något oerhört den senaste tiden. Men jag är bestämd och jag håller min planhalva. Jag står som fastväxt i marken och iakttar hur mitt gamla jag skulle reagera på provokation riktad mot mig – för att få mig att explodera. Gamla jag får en klapp på axeln av mitt nya för att jag tar mig rätten att bestämma över mina reaktioner och vem jag vill vara. Den skyldigheten har jag gentemot mig själv och min lilla familj. 

Jag förstår att det är oerhört svårt för vissa i min omgivning, att min förändring kanske inte är välkommen, men de som faktiskt frågat och uppriktigt önskat få veta har mer än förstått mitt val – de hade gjort samma sak. Jag förstår att de som inte visar minsta intresse att få veta varför står som frågetecken. Det hade jag också gjort. Att förminska mig och försöka provocera fram gamla Saga kommer aldrig att få något genomslag och jag har aldrig varit så säker på något beslut jag tagit. Det är ingen framgångsrik taktik när allt bara rinner av mig. Jag tänker på min egen lilla familj och det som är viktigt för att vi ska må bra och försöken att få mig att må sämre, få dåligt samvete och att bli arg är totalt meningslösa. 

Jag har länge letat efter frihet och undrat hur jag ska finna den. Hur skulle jag slippa känna mig så låst och instängd? Varför var jag alltid tvungen att ta i lite extra när jag andades? Det är en av sakerna jag letat efter i terapin. Vissa reser jorden runt för att finna sig själva och kanske frihet, men jag visste att mitt svar bara kunde hittas långt inne i min kropp, i mitt sinne och i alla mina minnen. Så allt ältande och tragglande har äntligen gett resultat. Såsom mina vänner ser mig, som en stabil och trygg person, kan även jag se mig som nu. Genom att skrota alla gamla idéer och föreställningar om vem jag är och faktiskt se det som är sant – och vara sann mot mig själv – kan jag äntligen fylla lungorna till bredden utan minsta ansträngning. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>