16 dagar

Det är så läskigt greppbart nu. I helgen som gick känns det som att jag sitter i en burk med hårt åtskruvat lock. Känslan sitter även denna måndag morgon. Tiden är greppbar men vad jag ska göra är istället helt ogreppbart. Ska det komma ut ett barn ur mig? Ångerrätt? Jag svävar hela tiden mellan en slags rädsla/respekt och förnuftet som berättar hur många som genomfört detta och klarat det galant. Bebis är lite lugnare nu, den vilar, men ibland så blir jag orolig och efter bara några minuter kommer en buff eller hicka. Då känns det betydligt bättre igen.

Jag har förvärkar som heter duga. Det är nog när jag får dem som jag vänder mig inåt och börjar fundera samtidigt som jag vill skjuta det ifrån mig. Göra något annat så jag glömmer bort. Jag är ju ganska bra på visualisera men det är omöjligt att föreställa sig hur det känns när ett barn tar sig ut. Jag kan inte åka och provköra cykelbanan, träna på växlingar eller utsätta kroppen för något liknande. Inte heller den kärlek eller tacksamhet som förhoppningsvis kommer att välla över när jag får upp bebisen på bröstet. Tomheten i magen, lättnaden, förundran över moderkakan! Ja, jag är jättenyfiken på hur den kommer att se ut även om jag sett på bild. Och så alla andra saker som man ofta oroar sig för. Att spricka, hemorrojder, att amningen inte fungerar, att många beskriver det som ett slagfält där nere efteråt. Jag känner ingen direkt rädsla för det, mer att jag har det med i beräkningen, att det är något jag kommer att behöva möta.

Under graviditeten har jag värkt på om jag ska skaffa en ordentlig gördel och beslutade mig för att göra det i helgen. Jag ser det inte som att jag kommer att ha en perfekt midja efter en vecka igen, utan som ett hjälpmedel att dra ihop senstråket och musklerna. Det kan ju iaf inte skada mig, tänker jag. Jag har några amningsbh:ar men antagligen för få. Vi har inte köpt någon mössa och vantar (alla säger att strumpor också funkar) för hemfärd och babynestet saknar en sista söm som jag ska fixa denna veckan. Jo, så behöver vi en skötbädd som jag ska beställa denna idag. Vi ska installera babyskyddet i bilen, tvätta mattor och städa. I helgen fick vi gjort massor. Jag var två timmar på ikea och låg sedan utslagen lika länge efteråt. Hemskt, men energin är vad den är. Köket funkar till hälften nu med vatten, kyl och mikro så vi får spis och ugn denna veckan. Sen har vi börjat få ordning på resten av hemmet, rensat ut rummet där skötbord och senare även sängen ska stå senare. Det kommer bli en mysigt barn/gästrum och kontor. Allt i ett. Skrivbordet kanske får ryka i framtiden, men det är väldigt skönt att inte ha dator och papper på köksbordet. Lyckligtvis blir det ju bara färre och färre pappershögar.

Hur som helst är vi ganska redo för bebis att titta ut. Mer än för 1-2 veckor sedan i alla fall. Då kändes det nästa lite för jobbigt att riva upp allt och åka till BB. Nu är tom högarna på jobbet sorterade och på rätt plats så jag stämmer av dag för dag så att folk efter mig ska veta var jag lämnade och kunna plocka upp där. Fredrik har ljudet på mobilen på när han jobbar, kollar om jag ringt under träningspassen osv. För egen del hoppas jag bara att vattnet går först så jag fattar vad som händer. Kvinnor jag lyssnat på (poddar osv.) verkar ha lite lättare att greppa vad som händer när vattnet går först istället för i slutet av värkarbetet.

Som sagt, vi är redo men ändå inte. Kan man någonsin vara tillräckligt redo för sitt första barn? Antagligen inte. Jag vill bara att det ska komma ut en frisk liten människa, allt annat är helt oväsentligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>