Kategoriarkiv: Triathlon

System reboot

Efter en lång säsong (ja, den har känts väldigt lång!) med mycket träning (nåja, inte så mycket som jag egentligen hade kunnat pga bristande lust och motivation) så har jag nu haft en viloperiod. Mina muskler har inte alls fått samma omtanke som de brukar få med styrketräning och massage och min nacke och mina skuldror var riktigt trasiga för några veckor sedan. Och som vanligt när jag får ont säger kroppen nej till träning även om hjärnan kanske vill. De jobbar ju mer samstämt idag, kroppen och knoppen, istället för att dagligen ta den inre fighten så resoneras det fram ett vettigt beslut. Lång väg dit. Eftersom jag tom hade problem med att jobba pga min smärta så blev det gym och vila. Det är här det blir trixigt … min mat- och sovklocka regleras inte lika fort som min träning. När 8h distansträning hux flux försvinner är det en himla massa mat som inte förbränns längre.

Min mat- och sovklocka är så högljudd att jag inte slutar äta knäckemacka kl 10, en stor middagsportion och kan ta en chokladbit på kvällen om jag känner för det. Fastän jag verkligen inte behöver det. Ett mycket vanligt problem, jag vet, men för en liten människa på 54kg får det förödande konsekvenser. Det går hysteriskt fort att lägga på sig. Visst, jag har en hög förbränning, nästan alltid, men inte tillräckligt hög för att äta för 15-20h timmars träning när jag fjantar omkring på gymmet och springer 10km några gånger i veckan.

Därför gör jag det som funkar bäst för mig. Jag bestämmer mig för att fasta och äter inte på tre dagar. Låter helt outhärdligt för vissa men det är ett otroligt effektivt knep för att nollställa alla matvanor och att våga känna hunger igen. Personligen tycker jag hunger är väldigt obehagligt men när jag har bestämt mig så går det bra. Jag har druckit juicer, två måltidsersättningar per dag och en lite matigare grön smoothie på kvällen, så nej, det är inte total fasta med bara vatten, men det är tillräckligt för att bryta vanan. Nu är jag inne på tredje dagen och ikväll … IKVÄLL blir det middag. En ganska lätt sådan, men ändå, det är något att tugga på. Glad tjej! Så när veckan är slut har jag planerat min kosthållning som matchar min träning nu framöver och också då gjort mitt träningsschema. Jag har inte orkat och problemet är att mitt mål för nästa år inte är klart. För mig blir det lite problematiskt att lägga ett träningsschema utan ett huvudmål. Som att famla i mörkret. Om jag inte vet vad jag tränar för så vet jag inte på vad jag ska jag lägga mitt fokus. Hade jag varit löpare hade det varit enkelt, men nu är jag triathlet och det är fyra grenar som ständigt brottas om tiderna. Sim, cykel, löp och styrka/stretch. Glöm aldrig det sista, det är nyckeln till allt det är andra roliga.

Bokenäs Triathlon – Racereport

Min första sprint! Någonsin!

Jag kan ju tycka att jag borde vara liiite mer rutinerad vid det här laget men jag glömde faktiskt mitt racebelt hemma, hade inte kunnat gå på toa på morgonen, hade inte blandat sportdryck i mina flaskor and so on. Värst av allt var att jag glömde mina skor när jag sprang ut med cykeln. Brukar ju ha dem på pedalerna men det var så rörigt i växlingsområdet så jag tänkte att nä, jag tar på mig dem innan jag tar cykeln. Eeh.

image

Snabbaste dam på simningen, precis som på Sövde. Jösses, jag som inte ens tycker att jag är så speciellt stark i vattnet, men jag tänker alltid positiva tankar numera så det kanske hjälper. Vattnet var oroligt. Jag blev sjösjuk när stod på land och tittade på båt, kajak och vattenskoter som låg utanför. Skrattade lite hånfullt inombords. Aldrig, tänkte jag. Väl i var det inte så farligt. Högt vattenläge, bra på att sikta och bra tryck i armtagen som jag mig in på 13.32. Först. Får alltid en rush av det, men trodde jag var tvåa.

Glömde som sagt mina skor, ryckte tag i en funktionär som höll min cykel, rusade tillbaka och tog mina skor. Om jag var andra dam in i växlingen var jag nog femte ut. Suck. Jag som brukar vinna på växlingen. Bokenäs cykling är inte riktigt min kopp te. En backe upp, en backe ner, två varv. Fick hyfsat bra flow men snittet riktigt tråkigt för att vara en sprint. Hade samma som på en IM typ, om inte lägre, haha!

Missar att jag ska runda en kona när jag kommer in med cykeln, trixade mig in i växlingsområdet och fick på mig löparskorna och mina brillor. Hade glömt starta min löparklocka. Suck igen. Tog en stund innan den hittade satelliter men glömmer det under löpningen så jag tror hela tiden att jag längre kvar än vad jag har så när jag ser skylten 1km kvar så visar min klocka 3,72km. Gött. Öser nerför sista biten även om jag inte är överförtjust pga mina vrister som lätt ger med sig. Var inte ett dugg beredd på denna terrängbana men njöt ändå av att springa själv i skogen en stund och av att underlaget är mjukt och skonsamt.

Plötsligt var det hela över och jag sprang i mål som tredje dam +2.44. Helt utan förväntningar och en hel del erfarenheter rikare. Och, viktigast av allt, jag hade roligt…igen! Tänk vad som händer när man sänker garden och kraven. Jag vet att jag kan göra ett snabbare lopp men terrängen gjorde sitt till.

image

Så, tack klubben för ett kul KM i sprint, piskad av Susanna Milikic, men lika gla för det :)

Slitas emellan

Vi har alla varit där. När man inte tränar så känner man att man borde och när man tränar så borde man göra det man skulle gjort om man inte tränade. Man och man. JAG. Det är lite mer än fem veckor kvar till Kalmar. Fyra veckors hårdträning och jag måste verkligen fokusera. Jag måste gå in i mitt allra mest logiska robottillstånd och göra det som ska göras. Allt annat är egentligen störande moment. Men jag älskar att måla, spackla, välja färger, leta tyger, välja belysning. Jag älskar att lägga natursten på balkongen, plantera blomlådor och fixelidona.

Jag har inget schema uppskrivet längre. Jag loggar ingenting, eller jo, men jag analyserar det inte. Jag går helt på känsla, dagsform och vad som sitter i ryggmärgen. Jag fyller på det kroppen behöver innan och efter. Tänk, jag är fortfarande hel. Inga skador. Två år av fokuserad träning och jag har haft två akuta skador efter en cykelvurpa (trasig skuldra) och ett fall i skogen (stukad fot) som jag hanterat precis som man ska hantera akuta skador – vila dem! Annars blir det skadan beständig och en neverending rehab suger livslusten ur en. För när jag tittar på alla tränande skitduktiga människor omkring mig så verkar det vara det som knäcker de flesta, skadorna. För huvudet vill så gärna, men kroppen är inte redo.

Det är några saker till jag behöver nöta innan Kalmar. Jag vet precis vad det är och därefter tränar jag. Har länge tyckt att min kropp inte samarbetar men inser att det är jag som inte lyssnar ordentligt och jobbar ihop. Det är vidriga intervallpass på cykeln som väntar. Tuffa korta löppass och långa sega både löp och cykel. Jag bävar lite för 20-milaren som ska cyklas snart, men det måste göras. Några brickpass och såklart simning OW. Försöka få ut kraften i den där hemska våtdräkten som bara begränsar mig just nu. Den är för dålig, jag vet det, men jag har ingen lust att lägga pengar på en ny.

Det är detta som gäller nu även om motivationen sviktat en hel del denna våren ”sommaren”. Jag har till och med på känna på riktiga stressymptom som jag bara hör om att människor lever med konstant och äter läkemedel för. Jag hade symptomen i 3 veckor och det försvann strax innan VM. Vad nyttigt det är, att veta att även jag har en gräns för stress som jag nu förstår är väldigt hög. Där tror jag att träningen spelar en väldigt stor roll. Det är en kanal för allt som jobbigt och negativt. Jag löser problem när jag tränar, vilar i dem, accepterar dem. Antingen så hårt att tankarna försvinner, eller så långt att jag kan älta i timmar, samma tanke om och om igen.

VM Långdistans – Race report

Tävlingsvanan jag nämnde i min race report om Sövde stämde verkligen. Jag har byggt upp tävlingsvana. Inte för att det mig mindre nervös, kanske lite, men jag hade sänkt kraven denna tävlingen. Jag hade faktiskt inte planerat att göra en så pass snabb cykling (jag hoppades men visste inte om jag kunde) men det var en otroligt bra formcheck för Kalmar.

Fredrik körde upp med mig och en klubbkamrat, Patrik, på fredag förmiddag. Vi hade hyrt ett hus där med klubbens hjälp och kom fram vid 13:30. Jag hade då fått rapport från Lina om förkortad simning. Inte för att jag inte klarar 4000m men ju mindre tid i 14-gradigt vatten desto bättre. Det skulle dessutom bli min andra gång i OW denna sommaren. Den här sommaren håller oss verkligen på sträckbänken. Men kommande vecka blir det ändring på det. Jag har gjort en bra vintersäsong i bassängen så jag är trygg med det. Det är ju alltid tusen förberedelser men jag hoppar det och går rakt på tävlingen.

09:43 gick min start. Eliten startade 20 min innan och herrar AG någonstans däremellan. Köldchock, så jag började med att värma upp dräkten. Jag och Sara peppade varandra och gick i bredvid varandra så när starten gick tog jag hennes fötter. Så jag slapp sikta, hehe. Perfekt att ligga bakom någon som kör swimrun. Hade inte så stora problem med kylan faktiskt. Visste att det skulle vara tuffare ut till rundningen så jag tog det ganska lugnt dit och drog på tillbaka. Bra för det gjorde Sara också :)

IMG_2484v

Snabb växling, trasslade lite med gummibanden när jag skulle iväg men kom snabbt upp i fart och första varvet gick fantastiskt bra. Motvinden i slutet på andra varvet var tuff men tog igen det första halvan på andra och tredje varvet gick bra till vändpunkten, sen började det bli tungt. Susanna körde om mig vilket sög lite men tröstade mig med hennes förberedelser inför Vättern sub 7:45 i jämförelse med min futtiga mil på tempocykeln. Jag avskyr att bli omkörd i allmänhet så det spelar ingen roll av vem.

Känner mig alltid ganska pigg mina första 5km. Snittade bra på tempot (4:35) och tänkte att här mår jag bra, här lägger jag mig. Sprang om Thorén, mötte Sara på första varvet och hade Lina bredvid mig. Tänkte att det hade varit fantastiskt att springa i mål tillsammans men Lina är mycket starkare i löpningen och har sprungit mycket mer än mig den här våren (om jag ska gå på hennes uppdateringar på instagram). Liksom tempot sjunker, sjunker också modet. Tänkte flera gånger att jag skulle bryta, som jag brukar tänka, men tar ett steg till, ett steg till. Saknade många på banan. Det blir ofta så att man inte möter folk när varven är 10km och slingrar sig på olika håll. Sprang om många på sista varvet som var ute på sitt första varv. Usch vad tungt. Tempot slutade på 4:55 när önskemålet låg på 4:40-4:45. Unnade mig en kissepaus innan jag gick på tredje varvet och dräkten åkte av och på lättare än jag trodde. Mitt dricktips är att inte dricka mycket på cyklingen för då ska det bara kissas hela tiden. Jag drack 3×750. Perfekt för mig på tolv mil. Såklart är det individuellt och det tar ett tag att förstå hur man ska reglera det. På Sövde misslyckades jag för jag var väldigt törstig på löpningen och i lördags lyckades jag.

MÅLGÅNG!

Allt gick faktiskt väldigt bra. Det tekniska funkade (har ju lärt mig nu), magen höll, och det här är det bästa: jag hade roligt! Släppte kraven, gick på rutin och det som funkar för mig, dunkade in på 6:32:17 och det är tillräckligt nära 6:30 för att jag ska vara jättenöjd. Trodde inte jag skulle hålla så bra cykling men håller stenhårt på min cykelfilosofi att inte spara på något. Jag blåser allt jag orkar och oroar mig inte för löpningen. Det är nästan en överraskning när jag kommer in i T2 att löparskorna ska på.

Jag sprang in på 8:e plats i min AG. 37s från 7:a och top 3 i Sverige. Det finns mycket man kan hänga upp sig på ;) allt som allt väldigt nöjd med min prestation och nöjd med att nå tidsmålet. Det gjorde jag inte förra året. I år har alla tävlingar gått enligt planering. Det är otroligt stärkande och känns tryggt inför Kalmar som är mitt absolut mest prioriterade race i år. Har helt varit inne på SM i medeldistans, men jag står över. Det går för många veckor med uppladdning och återhämtning, veckor som kan läggas på stabil och stärkande träning. Jag ska köra min första sprint 18 juli i Bokenäs vilket jag ser framemot nu för att det ska bli ROLIGT!

Sara var fantastisk och vann vår AG. Att hålla 4:24 i 30km är brutalt. Jag är så otroligt stolt över min starka vän! Många gjorde fina resultat i lördags men Saras guld i AG toppar allt i mina ögon. Det är ju där jag själv har velat stå. Men jag är fortfarande ganska nöjd med att ha godkänt att fördela mitt fokus lite mer jämnt över livets alla tårtbitar. Det är en tuff utmaning för mig, men kanske den nyttigaste. Sara kommer krossa Sveriges damelit och jag kommer stolt heja på hela vägen dit! Som det stod på Saras hejarskyltar, Världens Bästa Svensk!

Nya erfarenheter

Min uppladdning inför VM har verkligen varit operfekt. Natten till starten i Sövde började jag må illa. Alltså jag vaknade av det vände sig i magen. Med spyskräck kan man andas sig igenom det mesta så jag tog några djupa och somnade om. Men sedan dess har det liksom inte släppt. Självklart fick jag till slut testat mig för det mest uppenbara, men med ett negativt resultat så blev jag väldigt fundersam. Ett mycket märkligt illamående som ibland är precis på gränsen till kräkning men allt som oftast svalnar av ganska snabbt. Mat går ganska bra, men jag rapar i flera timmar efteråt. Magkatarr.

Men vad förväntar jag mig egentligen? Så här retrospektivt var Sövde en väldigt dålig idé stressmässigt. Jag åkte på fredag, åkte omkring själv i Skånemarken på lördagen, hamnade mitt i min kusins studentståhej och tävlade på söndagen, ledde fram till slutet på cyklingen, hängde i hälarna på 1:a dam hela halvmaran och slutade 2:a på en pisstid (men helt OK då förutsättningarna för jämnt och fint snitt på cyklingen var katastrofala). Blev kvar i Skåne till onsdag och hann inte hem innan Fredrik åkte till England för att gå match. Jag mäktade inte med att stressa upp mig över hans match, så jag lät bli. Han kom hem på söndag morgon med sin första förlust som proffs, spräckt läpp och trasig heder. På måndagen, dagen efter, gjorde vi sista transaktionen för lägenheten och flyttade.

Vi har nu bott i vår nya lägenhet i en vecka och det är tusen saker som ska göras, men nu är vi i alla fall på plats. Illamåendet har lugnat sig lite, måltiderna små och ofta, och sista passen nerskrivna. Min pollenallergi sänker mig till botten just nu och jag samlar vätska i vaderna så det skvalpar framåt kvällen.

MEN! Vet ni? Jag ska starta på lördag. Det får bära eller brista. Jag kanske får bryta. Vem vet? Det är alltid samma dilemma. Håller cykeln? Kommer det regna? Hur kall är Sveriges djupaste och kallaste sjö egentligen? Så många frågor och tankar om faktorer som inte går att påverka. Men en sak är ganska säker: det blir inte värre än förra året. Jag borde vara i bättre form. Däremot har jag märkt att ju mer man tränar desto mer påtaglig blir dagsformen. Ännu ett år av lyssnande och inkännande av kroppens alla signaler. Det är såklart positivt, men också tungt när kroppen kanske inte svarar som den brukar. När jag kan prestera lika bra på träning som på tävling pga dagsformen.

Jösses vad jag lär mig om mig själv varje dag. Jag som alltid varit så hård och tuff känner mig som värsta mjukisen nu. Snyftar till mamma att jag är trött på att träna ensam, vill cykla i klunga, skratta och ha kul istället. Och det krävs faktiskt en hel del för att släppa den hårdingfasaden. ”Bit ihop, svälj blodet och tänk på det som inte gör ont”, det funkar sämre och sämre. Fredrik och jag har båda höga ambitioner inom idrotten, höga krav på oss själva och går för att vinna. Men efter varsin andraplats (som vi båda tar ganska hårt) får vi nog erkänna och godkänna att fokus har flyttats lite grann. Träning absolut, tävling, ja ibland, men vårt fokus ligger på oss nu. Att vi ska gifta oss, renovera och så småningom uppfostra bättre versioner av oss själva. Och det är faktiskt helt okej. Kanske får jag ny energi efter Motala som banar vägen till Kalmar. Jag har ju faktiskt bara sju veckor kvar till mina andra Ironman efter helgens VM.

Inför Sövde

Februari går i repris. För tredje gången. MEN! Det ser ut att bli bra väder till helgen. SMHI spår 19 grader och sol. Halleluja! Då blir det simning. Riktigt dåligt för mig om det blir duathlon men förra veckan var det 15,8 grader i Sövdesjön och med 19 i luften är vi hemma. Jag har inte ens varit i sjön med våtdräkten. Blir premiärdopp på söndag alltså. Sjukt med tävlingsinvigning med årets första OW-simning men så är läget just nu. Det är 12,8 grader i Stensjön här hemma. Ovärdigt. Näe, jag har gjort så bra simpass i bassängen så jag får lita på min tidigare erfarenhet och att jag är trygg i vattnet.

Så det är uppladdningsvecka! Spurter, vila och lite fix. Ska byta hjul imon, rengöring innan och fixa energi till tävlingen. Behöver några gels bara, vitargo har jag hemma och någon energibar kanske. Åker ner på fredag redan för att kunna göra en teststart tidigt lördag morgon och köra cykelbanan. Standard procedure numera. Föredrar att ha koll. Kläder är ju inte min starka sida. Skulle köpt nya shorts förra året men hittade inga. Gjorde det nu och beställde men de var för små. Retur. Funderar på att gå över till heldräkt men gillar 2-delat.

Stannar kvar i Skåne efter tävlingen då en kusin tar studenten på onsdag. Passar på att vila, rulla ur benen på cykeln på tisdagen och hjälper faster med kökstök. Känner mig inte så värst nervös än, men det rycker helt klart i tävlingsnerven. Sövde är en liten tävling men det är många klubbkompisar som ska vara med så det väger upp att jag åker ner själv. Föredrar att ha någon med mig annars. Någon som håller ihop det, men det här blir bra träning. Så skriva packlista idag, cykelfix imon och handla energi på torsdag. Full koll.

Sövde nästa!

Nu är det mindre än tre veckor kvar till årets första tävling. Planen var egentligen att köra Göta Kanal men avsaknaden av värme denna våren och att många klubbkompisar ska köra Sövde lockade mig att köra den istället. Har inte alltför höga förväntningar på värmen den 7 juni ändå men det är söderut och en vecka fram. Hoppas hoppas på över 15 grader och att vattnet är tillräckligt varmt för simning (kan inte reglerna om temperatur) så att det inte bli duathlon.

Är supertaggad på att riva igång säsongen. Tempopositionen är INTE där den ska vara men jag tycker att jag är jämnstark i alla grenar och skadefri. Jag har ont i skuldran men hanterar det med lite inslag av styrka innan eller efter pass och fick massage för första gången på väldigt länge igår. Cyklade från behandlingen med ett leende på läpparna trots att jag nästan grät på bänken. Inte så mycket för musklerna utan mest för huden. Är så sjukt öm i hud och bindväv och det brukar ta några behandlingar innan den är uppmjukad. Saknar min massör som hux flux flyttade till Uppsala. Värdelöst.

Det kommer inte bli mycket utesimning innan tävling. Om ens någon. Jag står väl och drar på mig våtdräkten för första gången sen Kalmar (JA, det är sant…) den 7 juni. Förstår inte varför man ska simma i 10-gradigt vatten och kippa efter luft. Får bra träning i bassäng ändå.

Förra veckan var nog min bästa träningsvecka sen Mallis. Älskar dessa kortveckor med ledigheter mitt i. Det blir mer distanscykling då och ju fler timmar desto bättre. Förra var det 2 intervallpass löp och 1 cykel så denna blir det 2 cykel och 1 löp. Den uppdelningen passar mig bra. 4 pass simning, 3-4 distanspass, 2 yoga plus 3 styrkeinslag i samband med intervallpass. Hemmet hamnar definitivt i skymundan när jag kör så här. Fredrik jobbar och vi byts av med Atlas i dörren. Galet, jag vet, men vi lever i perioder och tar faktiskt vara på tiden tillsammans när vi väl har den. Tränar när F sover in jobbnätter osv. Nu är det mindre än 1 månad kvar tills vi flyttar. Hej å hå!

Simfokus fortsätter

Jag blir bättre! Herregud, vilket genombrott. Jag är stark igen, jag vågar ta i och mina axlar, triceps och lats ömmar konstant. Efter min teknikträning med Anders Holme förra tisdagen så kom vi fram till följande.

1. Mittlinje. Jag vill gärna dra in armarna under kroppen. Det är en typiskt ”genväg” kroppen vill ta för att underlätta. Problemet är att jag blir svag där. Jag behöver jobba med att dra armarna utmed sidorna.

2. Trycket. Jag fladdrar armarna genom vattnet. Det har inte funnits något tryck. Jag ger kanske 30-40% av min styrka vilket göra att jag kan hålla på hur länge som helst. Här är simning precis som löpning. Det finns inte en enda människa som blir snabbare av distanslöpning. Jag måste få upp trycket och göra mina armtag kraftigare för att komma fortare framåt.

3. Glid vid andning. När jag vrider upp huvudet och andas vill armen framför mig gärna sjunka ner under vattnet vilket gör att jag tappar ”taget” om vattnet när jag kommer fram med armen jag precis lyfte för att andas. Jag missar hela rundtampet, om jag ska dra en parallell till cyklingen, eftersom mina armar inte är synkroniserade.

Så detta tränar jag på. Nummer 3 är svårast när det ska gå fort. Nummer 1 blir en utmaning när jag är trött. Nummer 2 är svårast när jag slutar tänka på det! Så jag lägger faktiskt mest fokus på 2. När den tekniken väl sitter där sen så kommer jag inte behöva lägga en enda mer tanke på det. Det är faktiskt lite som att lära sig på nytt.

To the core

Jag tänker blotta mig själv lite. Berätta om, för mig, tunga saker, som blivit upptäckta, accepterade och till slut lett till utveckling och en viss seger.

Det har tagit tid för mig att kalla mig triatlet. Det är ett fack som jag inte känt mig bekväm i. Folk stoppar in sig i massa olika fack utan att riktigt höra hemma där. Och visst, det kanske är en subjektiv bedömning, men för mig är det viktigt att verkligen höra hemma, som en insutten fåtölj. Jag kan snubbla omkring på triathlonsveriges olika arrangemang, köpa prylar till förbannelse och skryta om alla tränade pass, personbästa och lära mig idrotten enligt konstens alla regler, men det är inte jag. Många människor jag möter har – mycket snack och liten verkstad – som ledord i livet. En person som verkligen gör, har varken tid eller behov av att tala om det för alla andra.

Förutom att bemästra tre idrottsdiscipliner, rätt utrustning, professionell hjälp med teknikträning (om man nu inte föds färdigutbildad triatlet) och en jäkla massa prioriterad tid, så krävs en rejäl dos av att kliva utanför sin komfortzon. Åtminstone om prestation är det centrala. Jag pysslar med inredning för skoj skull. Inte idrott. För min del är idrott 75% plågsam och jobbig, 25% njutning. Utanför komfortzon är aldrig skönt. DÄREMOT är belöningen efteråt alltid 100% njutning.

Jag älskar löpning och cykling långt mer än simning. Märkligt, för simning är min kärna. Det är grunden i min idrottsuppväxt. Det har länge funnits en djupt rotad hatkärlek till denna idrott. Den har legat där och molat under ett helt år, sen jag började träna alla tre discipliner fokuserat och målmedvetet. Det är otroligt svårt att beskriva men jag och simning har en väldigt komplex relation.

Jag slutade simma när jag var 15 år. Förslitningsskador i nacke, axlar, värk i hela kroppen som förflyttade sig, öronproblem pga vatten som aldrig kom ut. När jag bröt var det ett misslyckande. Jag var i min absolut sämsta form, jag kapitulerade inför att jag inte kunde bli bättre och att jag var totalt slut. Det fanns heller ingen vuxen som ryckte tag i mig och föreslog rehab (mina föräldrar betalade dock en mindre förmögenhet på osteopatbesök) eller såg någon potential. Kanske fanns det ingen heller. Jag är en ganska bestämd liten människa så det kanske inte hade fungerat ändå. Som ni förstår är mina associationer till simning är genomgående dåliga. Minnet svider.

På simlägret i Falkenberg för tre veckor sedan kände jag att jag måste förändra något. Det började bli jobbigt på tredje passet och jag orkade inte. Då gjorde jag som jag alltid gör när simningen blir lite för jobbig. Jag slutar. Som jag alltid ha gjort, som jag gjorde när jag var 15. Jobbigt är jobbigt och obehagligt, kroppen missnöjd.

Som tillbakakastad 10 år i tiden var det en vuxen som nu ryckte tag i mig och ställde rätt frågor. Det här med att mina associationer med simning är genomgående rätt kassa, vetskapen om det gjorde att jag kom till insikt. Att jag heller aldrig blir bättre eftersom jag aldrig lämnar min komfortzon. Att jag aldrig vill träna simning egentligen för att jag alltid går därifrån och känner mig värdelös. Till råga på allt kunde jag inte riktigt se mitt varför. Jag kan göra en hyfsad ironmansimning på 1:07 utan att ta i speciellt mycket (eliten ligger väl på 58-60min), men jag vet också att simningen är första utsållningen. Där skiljs agnarna från vetet.

Jag vill upp till toppen! Och att placera mig i facket för triatleter ska kännas som att jag sjunker ner i en insutten fåtölj. För andra kanske det är strunt samma, men för mig är det kärnan. Jag har inte kunnat det för att simningen har tvingat mig att sitta på golvet och skämmas. Triathlon är ingenting utan simning. Jo, duathlon, vilket jag inte utövar.

För att sammanfatta. Jag insåg att jag inte längre skulle försöka ”hitta tillbaka” till simningen. Där fanns ju bara elände. Istället bygger vi en ny relation. Jag har accepterat att vår relation varit komplex men att den nu är lika enkel som min relation till löpning och cykling. 75% jobbig och 25% njutning. 100% stärkande belöning. Jag känner mig stark i vattnet och tränar tränar tränar på att våga vara obekväm. För att krydda vår relation lägger jag till mitt varför. Simträningarna är numera strukturerade, jag kommer i tid, genomför och klappar mig själv på axeln efteråt. Igår gjorde jag mitt första helt genomförda och perfekta simpass med klubben, 5500m med bra tryck, mycket obehag och en stor lyckobubbla efteråt. Imorgon ska jag ha privatundervisning på Valhallabadet med fokus på teknik. Jag har också införskaffat en lagom baddräkt, nya simglasögon och fenor. Rätt utrustning, teknikträning, tydligt fokus och en klubbkamrat och god vän sa även att det behövs en smula talang.

Något som så länge varit ett undertryckt problem fick äntligen komma upp till ytan och har nu lett till en stor portion personlig utveckling. Det är inte ofta jag säger det men jag är stolt över att detta händelseförlopp lett en så viktig insikt. En insikt som stod mellan mig och dit jag ska.

Det är värt det

Läste ett citat förra veckan som fastnade:

Den som tycker det är roligt att träna, tränar för lite.

Jag skulle vilja skriva om det till ”Den som alltid tycker det är roligt att träna, tränar för lite”. För visst är det så att något man gör mycket tenderar att vara mer eller mindre inspirerande. Jag hade ett så otroligt bra flyt och stor utveckling i somras, sedan A-race, fullt ös, semester och sedan … komma igång igen?

Ytterligare knorr på citatet ”Om man alltid tycker det är roligt att träna, träna hårdare”. Det finns inget roligt med mjölksyra som blandas med tårar, blodsmak i munnen och ett sunt förnuft som hela tiden säger ”sluta!”.

Womans Triathlon swim start

Det finns dock en hel del njutningspass. Långpass på cykeln är ett exempel. Bra musik i öronen, perfekt driv och kadens, tryck i benen som man inte måste bränna ut helt och hållet. Eller de där långa löprundorna i skogen med gott sällskap, hund och frisk luft.

Sedan är det belöningen efteråt. När jag maxar min löppuls ännu ett slag och kan kontrollera högre tempo, när jag orkar hålla min tröskelpuls längre och längre och kan öka öka öka. Det svider och pulserar i hela kroppen men belöningen efteråt är värd varenda sekund av smärta. Det är inte roligt – det är värt det.