Kategoriarkiv: Ironman Kalmar 2014

Mörbultad

Distanshelg är inte att ta i för att beskriva den här helgen.

I lördags tog jag sovmorgon. Det var många veckor sedan sist. Jag är nästan alltid upp kl 06 för jobb eller träning men nu var det dags efter hårda pass både torsdag och fredag. Torsdag med brick sim-cykel-löp på olympisk i tävlingsfart tillsammans med Lina i Varberg och fredag med 70km i tävlingsfart. Vad passar väl bättre än att ligga i bågen ToR till Falkenberg? Så det gjorde jag. Blåste sydostlig vind så det bli 9 härliga mil i motvind och sidvind. I Varberg mötte jag upp Lina och en kompis till henne så jag fick sällskap de sista tre milen till Falkenberg och tillbaka till Varberg. Uppskattat!

På vägen hem, ungefär så där i Åsa började jag tröttna rejält. Och vinden hade lagt sig lite vilket betydde mindre hjälp hem. Stannade kort i Fjärås och meddelade familjen att jag var på ingång och att jag var trött och gnällig. Alltid bra med en förvarning.

Konstigt nog var jag pigg och fräsch när jag vaknade i söndags. Tog sovmorgon för andra dagen i rad (!) och tog det lugnt på morgonen. Hade bestämt mig för att springa en del av Sandsjöbackaleden med start i Kyrkobyn-Dala och mål i Torrekulla vid Färås Tjärn, men när jag skuttade ut på Hill’s Golf Club så såg jag bara en sista pinne och sen var de slut. Jag kunde inte hitta fler och där tog alltså resan slut! Jag var väldigt trött vid det laget eftersom jag rört mig i 4h och varit ute i nästan 5h. Två stora glas äpplejuice satt fint inne på golfklubben och sen gick jag en bit för att möta upp min skjuts hem.

Så, 6h på cykeln gav mig 18 mil och sedan 4h terränglöpning nästan 30km, fick nog runda av mina allra sista riktiga distanspass innan Kalmar. Herregud, nu är jag snart framme. Det är mindre än 2 veckor kvar och nerverna börjar pocka på min uppmärksamhet. Galet.

IMG_20140803_195550 IMG_20140803_195646 IMG_20140803_195747

Helgens träning

Träningsdosen förra veckan blev över 24 timmar. Måndag och tisdag, även idag, denna veckan har alltså varit som enda lång jetlag. I lördags blev det 15 mil på min vanliga cykel. Hade sällskap med två i cykelklubben och vi hade en väldigt trevlig runda. Fika på Grindmossen är aldrig fel! Visserligen inget av söt karaktär för min del, men kaffe och cashewnötter är inte fy skam. En av medresenärerna kör Race across America i år. 480 mil på 9 dagar. Heh. Visserligen är man ett parlag i varje team, men ändå. 30 mil om dagen i hög fart. Jag tror han sa tre bergskedjor och två öknar. De börjar i San Diego och slutar i Annapolis i Maryland. Jag är grymt imponerad. Elitmotionärer som gör sådant för nöjes skull är alltid inspirerande!

10354385_285317284972513_1665256405_n

Bild lånad av Günter

På söndagen blev det simning på förmiddagen och löpning framåt kvällen. Sprang ungefär 2h40min och var nöjd med det. Faktiskt längsta löppasset i år. Har fegat mig med 2h pass och inte riktigt fått till mer tid. Men i söndags tuggade det bara på. Det krävs lite extra ork och envishet för att ta den där extra 7km svängen när jag är mindre än 1km hemifrån. Att hålla pulsen låg och stadig hjälper dock för att orka riktigt länge. Om några veckor springer jag 30km istället för 24km på samma tid. Alltid lite overkligt med den typen av perspektiv, men jag vet att det är möjligt!

Mycket har hänt ….

Oj, nu var det längesen. Var börjar jag?

Mallis var underbart på nästan alla sätt. En väldigt bra första cykelresa utomlands. Det är så många saker jag kommer ändra på till nästa gång men jag är ändå så himla nöjd. Jag var i väldigt bra cykelform, kroppen svarade snabbt på återhämtningen, jag sov bra, och maten funkade trots groteska bufféer och kolhydratsstinna lunchalternativ. Jag höll mig från efterrättsbordet, fick alltid omelett serverad till lunch och en bar om dagen på cykeln räckte gott och väl.

Men så på fredagen så vurpade jag. Inte så lite heller även om det kunde gått mycket värre. På något vänster körde jag över en skarp asfaltskant och när jag skulle dra tillbaka cykeln så voltade jag och landade på baksidan av vänster axel. Jag slog även i bakhuvudet och hjälmen sprack. Min grupp var några hundra meter framför mig när det hände och på väg in i Valldemossa för lunch. De tittade inte bakåt direkt. Tre norrmän stannade och hjälpte mig, testade cykeln och såg till att jag var kom av vägen. En i gruppen vände till slut och kom för att hjälpa mig in i byn. Märkligt nog satte jag mig på cykeln och cyklade sista kilometern, men jag var så chockad att jag inte uppfattade smärtan. Tårarna och snoret bara yrde och jag var i chock. Så mycket hemska saker som kunde ha hänt och när jag började få ont rasade hela världen. Men jag konstaterade snabbt att armen inte var bruten, att jag behövde tabletter och någon kollade upp om det gick någon buss till Palma. Det gjorde det och vägen hem gick smidigt trots alla mentala resor till helvetet och tillbaka. När kan jag träna igen?

Idag när jag skriver så funkar allt i vardagen igen utan att det gör jätteont (jag kunde knappt knäppa byxorna eller ta på mig bältet innan), men simningen är fortfarande inte igång igen. Det stör mig, men det kan inte hjälpas. Istället har löpningen fått mycket plats och jag har gjort stora framsteg där istället. Där det verkligen behövs!

Jobbet flyter på i vanlig ordning och träningen rullar också. Jag kämpar just nu med små små justeringar i kosten hela tiden för att fortsätta gå ned i vikt. Förra veckan nådde jag 56,2kg vilket känns gott (trodde aldrig att jag skulle komma under 57kg). I morse besökte jag gymmet igen vilket verkligen var längesen och jag kunde se i spegeln hur mycket min muskelmassa förändrats. Plus att kläderna sitter löst. Konstigt att jag ska tappa muskler, behöver jag inte dem? Men nej, de väger för mycket. Mina armar börjar nu se ut mer som tjejarmar oftast gör, höftben sticker ut ännu mer och rumpan fyller inte ut jeansen längre. Men de sitter fortfarande uppe och jag har inte behövt köpa några nya än. Dock har jag investerat i två nya skärp, haha!

Jag hade en dipp i motivationen efter Mallis. Kroppen ömmade, motivationen tröt och min kropp motarbetade min hjärna på alla möjliga sätt. Det gör ont, sa den, jag vill inte träna. Så när jag hade vilat en vecka efter olyckan var det tungt att komma igen. Jag sitter fortfarande ganska stelt på cykeln, vågar inte släppa för att dricka i klunga och det smittar liksom av sig på hela nackpartiet. Men sedan kom jag igång igen. Hade ett möte med Oscar och vi bestämde oss för lite nya tag. Löpningen är det som har fått mycket utrymme och har därför också förbättrats mycket, både på vo2 max och tröskel. Jag är snabbare, lättare på fötterna och har ett bättre driv.

 

-2kg på 5 veckor

Det fanns bara en liten förhoppning om att det skulle kunna gå att tappa vikt i den här takten och jag är ännu inte helt övertygad. Javisst, de första kilona är alltid ganska lätta, men jag var väldigt skeptisk. Är fortfarande lite skeptisk.

Jag tyckte nog att jag åt ganska ”strikt” innan, och ja, om jag jämför mig med kreti och pleti var jag strikt innan. Jag åt sällan onyttiga saker, gillar varken godis eller chips, sötdricka osv, men sa heller inte nej när det fanns bullar/mackor/godsaker på jobbet eller hemma t.ex. En bulle eller chokladbit var helt okej. Nu äter jag ingenting i den vägen. Det ”mesta” jag unnat mig sen årsskiftet är en pannkaka i torsdag med knappt en halv tesked sylt. Om jag kan fortsätta i den här takten ner till 54kg så är jag övertygad. Då kan INGEN NÅGONSIN säga att den dieten jag fått av mig kostrådgivare inte fungerar. Den är sanslöst effektiv i så fall, även om den inte är en mirakelkur (typ 1kg i veckan tramset).

Jag är hungrig stundtals. Men det är inget farligt. Jag går alltid och lägger mig hungrig och vaknar jättehungrig, men jag har märkt att det inte påverkar mina resultat i träningen. Invägningen i måndags visade samma som förra veckan så förra veckan var lite slappare och sen är det ganska vanligt att man når en platå. Då gör man nya förändringar för att nå nya resultat. Det jag är mest noga med nu är att fylla på efter träning. Jag struntar inte i det längre som jag tidigare gjorde.

Annat då? Min mentala hälsa är exakt densamma. Jag mår inte bättre eller sämre av viktminskning. När man är missnöjd med sin kropp (är inte längre oavsett vikt) tror man att man ska må bättre av att gå ner i vikt. Det gör man inte. Självkänslan sitter inte fettprocenten. Den sitter i huvudet. Vinster? Bra mat = finare hud och hår. Jag känner mig lättare när jag springer. Magen fungerar perfekt tillsammans med aloe vera: gifter ut = glad kropp! Kläderna börjar ju dock redan sitta löst efter 2kg så jag har ingen aning om hur jag kommer se ut efter 8kg (6kg kvar dit) och när jag sedan har en matchvikt på 50kg. Omöjligt att föreställa sig.

Nya värden igen!

Tänkte berätta lite om min träningshelg. Det blir mycket träning på helgerna när jag är ledig. Tiden på veckorna när jag jobbar är aningen begränsad så när jag är ledig brukar jag passa på.

I lördags upplevde jag min hittills största höjning i kondition (som i engelskans fitness) på kort tid någonsin. Tour of Sufferlandria skulle inledas med ett FTP-test – Rubber Glove. Cyklar, trainers och datorer riggades i klubbens bunker och jag kände mig sjukt stark och laddad. Maxad, faktiskt.

Och jag tog ut mig till max. Jag minns när jag gjorde det i slutet av sommaren förra året, annars minns jag varken innan eller efter jag gjort det de senaste åren. Vasaloppet och Vätternrundan, men det är för att man håller på så länge. Jag slog i taket på 334 watt under sista minuterna och jag var spyfärdig. Eftersom min dator inte synkade direkt låg jag tre minuter efter de andra och de hejade på mig in i mål. 10 gubbar som hetsar en i mål, tro fasen att man trycker ut det sista. Jag höjde mig med 48 enheter och ligger nu på 3,49kg/watt.

659155-Sufferfest-Rubber-Glove

Efter detta maxtest så var jag så hög på endorfiner att jag inte kunde sova sen. Jag sover nästan alltid middag på lördagar och söndagar när jag kör dubbla pass. Jag är också angelängen att träna när det är ljust på helgerna eftersom all träning sker i mörkret på veckorna, så jag gav mig ut på ett distanspass på asfalten. Löpning är fantastiskt. Lite trögstartad var jag, men det släppte efter några kilometer och jag höll en bra fart på 5:37/km och sprang mina bästa kilometer på 2, 3, 14, 16 och 18. Man är ju ingen Kenyan, men jag är ändå nöjd över att jag orkar hålla så länge.

På söndagen kom bakslaget. Märkte redan på simpasset på morgonen att jag var ovanligt trött i kroppen. Armarna ville inte lyda, hur mycket jag än tog i. Simpasset var mellan 8:45-10:45 och sedan hade jag två ynka timmar på mig att återhämta mig till nästa pass. Finns inga kompressionskläder eller föda som löser den uppgiften. Kl 13:00 skulle vi åter ner i bunkern och köra Islagiatt. Med mitt nya FTP var jag aningen nervös och kroppen ville inte lyda. Kan man kalla det baksmälla? Muskulär baksmälla. Jag var nere för räkning efter 20 min uppvärmning och kvar hade jag tre 20-min backar och två kortare. Benen lydde mig inte får något i världen, första vattenflaskan var slut efter 36 min och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Där satt jag med ett starkt gäng och alla slet precis lika mycket som jag, men jag kunde inte. Ja, ni kan ju se själva hur Islagiatt gick.

668466-Sufferfest-ISLAGIATT

De blå staplarna är vad jag ska följa, sänkte sedan efter 30 min till 90% och då hamnar vi på den gröna. Var nere på 85% också, men det funkade inte. Den gula kurvan är watt och röda min puls. Uppvärmningen och första intervallet gick bra, men sen ser ni den gula kurvan som ligger ganska jämt på 130-140 watt och tragglar. Tredje stapeln ännu värre. Som sagt, jag fick så jag teg.

Denna veckan tar jag nya tag. Kroppen vilar varje morgon för att orka Tour of Sufferlandria mån, tis, ons och tors kväll. Sedan ska jag på simläger i Falkenberg med Triathlon Väst. Nästa vecka kommer jag köra Islagiatt igen och missade resterande pass av ToS. Mysdagarna på cykeln är officiellt avslutade sen i lördags. Nu tar vi nästa kliv in i cyklingen och jag vet att det kommer att göra riktigt jävla ont.

Testvecka!!

Igår besökte jag Aktivitus i Göteborg. En testklinik för kondition, hälsa och fler andra saker. Min huvudattraktion var tröskeltester och Vo2 maxtest. Vad jag INTE visste var att man under ett tröskeltest blir stucken typ 6-7 gånger i fingret. Gör man då både test för cykel och löpning så blir man stucken lika många gånger i ett annat finger igen. Jag som hatar nålar. Well, det var bara att bita ihop.

Skärmavbild-2012-04-25-kl_-10_47_46

Jag ska inte gå in på mycket i detaljer, utan summera lite vad som hände. Fram till 180 watt (på cykel) ligger jag på en låg mjölksyra, ovanligt låg faktiskt. Däremot är min upplevda mjölksyra och ansträngningsnivå (borg-skalan) mycket högre än vad värdet faktiskt säger. Vid 210 watt slår mjölksyran till ganska fort, dock inte i närheten av det normala här heller.

Samma sak händer på löpningen där jag nästan trillar av vid 171 i puls. Detta är skitlöjligt, men jag upplever att det sprutar mjölksyra i hela kroppen. Men här måste jag hejda mig lite och analysera. För när jag sedan gör maxtestet är jag uppe i 191 och nu börjar det faktiskt kännas, på riktigt. Skillnaden på tröskeltestet och maxtestet är det första är på platten och maxtestet ungefär samma hastighet som jag slutade med på tröskeltestet men lutningen på bandet ökar var fjärde minut. En teori är att ökad fart kräver mer teknik och faktiskt fartträning, vilket jag för tillfället inte har.

Varför blir det så här? Varför är min upplevda ansträningsnivå högre än vad min puls och laktatvärde i blodet säger? Min teori är min kroppsmassa. Lite kort om min kroppsmassa: Fettprocent 24-25 (kvinnor normalt 18-30%), BMI 24 (ett ganska missvisande värde egentligen, men det förklarar en del om man tittar till resten av mina värden), längd 157cm, vikt 59kg, klädstorlek 26″, XS/S, 34-36, 70A. Slutsats: Liten människa, smal, men tung = mycket muskelmassa.

Jag har mer muskler att syresätta än vad mitt hjärta klarar av vid anaerob träning och Vo2 max. Det är inte min puls och andning som sinkar mig, utan min extra vikt, både i muskler och fett. Inte bara det, utan jag har för lite anaerob träning i bagaget. Min kropp är inte van vid den typen av träning. Jag fick dessutom veta att mina aeroba tröskel ligger mellan 147-165 vid cykling och 156-171 vid löpning. Mina distanspass på trainern snittar på 140. Jag har alltså legat alldeles för lågt. Mysspinning deluxe. Visst, det känns ju inte så jättekul, eftersom jag länge stått still och inte utvecklats, men jag har ju i alla fall inte blivit sämre. Löpningen har också snittat alldeles för lågt. Så nu lyfter vi detta ett snäpp och intervallerna kan starta. Mina mjölksyratröskel skall förskjutas rejält. Jag har en otrolig fördel i min flacka laktatkurva och den fördelen skall utnyttjas till max.

En annan fördel som testarna på Aktivitus skojade om är att jag ser helt oberörd ut. Dessutom skojar och skrattar jag samtidigt som det är asjobbigt. Detta är också lite på grund av att hjärtat och andningen är med och resten härdar jag bara ut. Jag kan ta mycket smärta och pappas ord ringar i huvudet ”det ska göra lite ont”. De var till en början lite förbryllade över mitt låga laktatvärde, att jag upplevde det mycket ”värre” än vad det var, men det bara är så för vissa människor. Det är en klar fördel.

Vikten av vikt

Jag har vetat om det länge, men det är skillnad på att veta något till att någon faktiskt säger det högt. För att jag ska kunna cykla och springa så fort som jag ska göra på maran på IM Kalmar så behöver jag gå ned i vikt. Ganska enkel matematik egentligen och jag känner ju det när jag springer. Det är för tungt. Men att jag behöver droppa 7-8 kg (vet inte exakt vad jag väger nu) var lite av en chock. Det är 13-14% av min nuvarande kroppsvikt.

Det innebär så många mer saker än att jag kommer väga mindre. Min relation till vikt, kropp och ideal är lite komplex. Jag har aldrig varit nöjd fram till för ett par år sedan. Då slöt jag fred med min kropp. Jag vill inte pressa mig, svälta mig och må dåligt. Jag vill bara må bra och missnöje skapar bara problem.

Men syftet har förändrats. Jag måste inte gå ner i vikt för att se ut på ett visst sätt. Jag behöver gå ner i vikt för att nå mina mål när det kommer till min sport och min passion. Ren matematik och logik. Inte känslor, självbild och ångestladdade krav på mig själv. Jag måste skilja på de sakerna. Jag har kämpat hårt för må bra och lagt mina dömande glasögon åt sidan.

Hur kommer jag dit utan att få panik för att det känns som en astronomisk mängd? För det första har jag tagit hjälp av någon som vet, som kan följa upp, bolla tankar och som orkar ta gnäll, glädje och peppar när det är tufft. För det andra måste jag ta lite i taget, fokusera på delmål och ha en konstant uppföljning. Till april går jag ner till 52. Beroende på vad jag väger nu (gissar på typ 57kg) så är det 5 kg. Ca 1kg per månad. Det är inte mycket. Många kör 1kg per vecka, men jag har gott om tid och behöver inte det. Från april till augusti pressar jag 2kg till, antagligen av bara farten eftersom träningsmängden kommer göra sitt till.

Så en sak i taget. 1 kg i taget, uppföljning och stöd. Jag kommer få köpa skärp och leva mitt liv i lycraplagg, men det gör jag ju nästan redan ändå så värre saker har ju hänt :)

Behov

De senaste dagarna har jag fått skavsår. Dels av mina cykelbyxor (som jag ju använt hur många gånger som helst) på insida/baksida lår av kanten från byxorna. Det svider rätt gött kan jag lova. Sedan börjar min baddräkt sjunga på sista versen och då torkar sömmarna som sedan ligger och gnager på huden. Inte så lite heller när man ligger i bassängen i två timmar. Tack vare det kom jag å tänka på alla saker som jag är i ganska stort behov av just nu som antagligen låter jättekonstigt.

1. Jag kan inte leva utan vaselin. Skavet på låren har bara hänt en gång, men cykelbyxorna skaver gärna i ljumskar och därför används vaselin nästan varje dag. Nu även på simpassen i fortsättningen.

2. För någon vecka sedan hittade jag inte mitt USB-stick som tar emot signalerna från mitt pulsbälte och kadensmätaren. Största katastrofen på länge. Med tanke på vidden av katastrofen så måste jag nog överväga att ha ett extra. Just in case.

3. Även om jag är trött på kvällarna har jag lite svårt att somna ibland. En varm vetekudde hjälper till med det. Antingen lodrätt eller vågrätt över magen och jag somnar väldigt snart.

4. Proteinpulver. Det är verkligen inte likt mig men Forevers Ultra räddar mina morgonpass och funkar alltid som en mellanmål om jag har en timme kvar till mat.

Några saker som räddar mig dagligen. Sedan har jag tusen andra behov men som är lite mer självklara. Skor går åt i massor, för alla olika väder, och klädåtgången är allt annat än human. Det är omöjligt att beskriva hur mycket kläder det går åt på en vecka. Ullunderställ, fleecetröjor, linnen, underkläder (!!!) och byxor som jag för det mesta använder två gånger nu. Annat är ohållbart. Och ännu är jag bara i början. Det här är bara inledningen, sedan upptrappning och sedan fullt ös för att närmare tävlingarna kunna trappa ner.

Cykellycka

Det enda jag skriver om nu är cykling, men det känns lite som att det är det mitt liv kretsar kring. Vad jag äter, när jag äter, vädret kollas, dagar planeras, ja allt det sker kring cyklingen. Egentligen har det varit en lite ”sämre” vecka när vi kollar på mina kilometer men jag tror jag fick en köldchock i tisdags efter passet runt Vallda och var alltså inte på humör igår. Apropå passet i tisdags så regnade det något fruktansvärt. Det var 10 grader och blåste friskt från … alla vädersträck. Det tog mig 20min i bubbelpoolen och 20 i duschen innan jag fick upp värmen. HUA!

Dagens pass var riktigt bra. Solsken, höstluft, bra musik och riktigt bra fart för att vara min absolut mest backiga bana. 800 höjdmeter på 70km. Jag vet, det finns mycket värre, men det blir inte så mycket mer än så här i trakterna. Jag behöver backarna. Mer motstånd. Känns i benen nu dock, skönt att jag hoppar yogan imon. Har alldeles för mycket att göra med olika saker. Bland annat kräftskiva ;)

283,9km

Förra veckans kilometrar är slagna och jag är riktigt nöjd. När jag vid 4-tiden igår natt skulle ställa klockan på 07:00 så tänkte jag att den här Tour of Halland antagligen inte blir av, men visste ju att jag ville. Just då var jag bara så otroligt trött, fortfarande lite påverkad och tänkte att jag får ta beslutet när jag vaknade. Viljan var starkare är tröttheten så 09:30 stod vi klara vid Tvååkers parkeringsplats, redo att lyfta.

Regnet var inte nådigt igår. Vi var 12 personer i snabbare gänget som tog oss runt den vägen som är utnämnd till Hallands vackraste vägen, bl.a. förbi Åkulles bokskogar, Ätran och flera sjöar. Det var helt fantastiskt vackert … att sitta och glo för framförvarandes bakhjul, dyngsur med grus i munnen och extremt koncentrerad. Snittet på rundan blev 30,4km/h. Ett snitt som egentligen skulle rört sig mot 32km/h men rundan var tänkt att vara ganska platt. Det var den inte kan jag säga och det är sjukt svårt att hålla ihop en grupp där man ligger på olika nivåer och backarna många.

Cyklingen är underbar just nu. Jag bara älskar det. Så fort jag kom hemdrog jag på mig skräpkläder och började rengöra cykeln. Kedja, kasett, ram, bromsar, och ny olja. Den blev superfin! Blir lite ledsen när jag ser ärren från några vurpor, men han är ordentligt använd och snart är det dags för kedjebyte. Det kommer bli många byten inför Kalmar med tanke på hur få mil man bör köra på en kedja. Det har börjat växa fram riktig kärlek till cyklingen och det hjälper mig så otroligt mycket. Jag längtar till nästa pass redan när jag ställt in cykeln. Till och med när det har ösregnat i tre timmar på en söndag.