Kategoriarkiv: En Svensk Klassiker

Min Klassiker

Jag har gått igenom detta i huvudet i ett par veckor nu och börjar få lite klarhet i vad det är jag vill säga om året som precis passerat och hur min Klassiker har gått. I början på 2011 tränade jag extremt mycket. Vissa veckor tränade jag 15-16 träningspass och njöt av framgången, styrkan och hur snabbt min kropp svarade på träningen. Jag blev skitstark under denna period och så blev även tron på mig själv och min egen kapacitet. När jag såg Vasaloppet på TV bestämde jag mig för att göra slag i saken och anmäla mig. Vätternrundan var full men jag skulle kunnat få tag i ett startbevis. Dock kände jag mig osäker på cyklingen och fick nys om Kungsbacka Roadrunners. I april hade jag köpt mig en gammal hoj som skulle hjälpa mig att hänga med mitt nya träningsgäng. Ett tag var det nära att det blev Vätternrundan redan 2011 men jag fegade ur för min cykel var i så taskigt skick och för att något inom mig sa att det inte var dags. Senare köpte jag mig en fantastisk Columbus Vola som tog mig runt.

Vansbrosimningen

Vansbrosimningen kom och allt runt första loppet var minnesvärt. Resan dit, utflykterna, och alla de människor jag och mamma träffade under de fyra dagarna vi befann oss i Värmland och Dalarna. Vansbrosimningen var en fröjd. Jag älskade varje sekund och här återupplevde jag det fantastiska med simning. Det är min gren. Jag är ingen mästare varken teknisk eller fartmässigt, men jag vet vad jag håller på med och jag tar mig fram på bästa möjliga sätt, fullständigt trygg där vattnet möter luften. Något som jag tyckte om med Vansbro var stämningen och att det var så problemfritt anordnat. Tydlig information och allt bara kändes bra, vilket det sällan gör första gången man gör något. Lyckligt lottad hade jag även mamma med mig som höll ordning på alla atteraljer runt omkring. Enligt mina beräkningar skulle det ta ca 60 minuter. 47:56 gick jag i mål och extremt nöjd och förvånad över att ha 12 minuter tillgodo. När vi lämnade Vansbro sa jag bara att det här ska jag göra igen! Vanbro gav blodad tand!

Nöjd och glad

Lidingöloppet

Uppladdningen inför Lidingöloppet gick inte som väntat. Många saker hände i juli och augusti och träningsmängden mattades av. Jag skulle mitt i allt flytta, hålla tre jobb i luften och träna. Det sista föll bort, inte helt men nästan. Planen låg i att börja träna när vi kommit hem från fjällmarschen i Kiruna. När vi kom upp till Björkliden snörade jag på mig skorna och gav mig ut på 16km terräng, stukade foten och såg Lidingöloppet gå i spillror. Därför fortsatte jag springa min 16 planerade kilometer med stukad fot och gjorde det självklart värre. Toppade även med att ge mig ut på en vandring på 8-9 mil på fjället. Väl hemma gick jag på två eller tre stötvågsbehandlingar, blev beordrad att inte springa en enda meter och satte mig i en roddmaskin hela september. Vissa pass rodde jag så långt som 2 mil. Det höll igång konditionen och lät foten läka. Väl i Stockholm skulle jag bo hos Jonas. Jag tog tunnelbanan till Lidingö och mötte upp Military Fitness gänget och fick lite stöd där. Startskottet gick och första 5km var grymt tråkiga med massorna med folk och trångt på stigarna. Helt plötsligt kom Abborrebacken och helt plötsligt var den slut. Konstigare än så var det inte. När jag kom i mål hade jag duktigt ont i vaderna efter att ha sprungit i mina FiveFingers och utan någon som helst löpträning. Gick i mål på 2:59:05 och hade haft målet 3 timmar. Lidingöloppet kom och Lidingöloppet gick utan att jag märkte det ens. Festade till klocka 4-5 på morgonen och tog tåget hem klockan 8 på söndag morgon. Lidingö har en stor förbättringspotential.

Vasaloppet

Jag insåg direkt efter jag anmält mig till Vasaloppet att nu kan jag inte leka längre, nu är det allvar. Så jag anmälde mig till Military Fitness skidläger i Mattila 5-8 januari och lärde mig åka skidor. I princip skuttade vi omkring med skidor utan stavar i lössnön och försökte hitta balansen. Jag vet inte hur, men det funkade. I början av februari åkte jag, mamma, Simon och Benis till Sälenfjällen. Slalomskidorna lämnades hemma och jag och mamma tog oss an spåren. Vi anmälde oss till Engelbrektsloppet samt Kristinaloppet. Båda ingår i En Svensk Klassiker samt Tjejklassikern (som mamma bestämde sig för att göra). Den 11-12 februari stog vi var sin gång i startfållan och åkte 30 respektive 46km. Engelbrekt är egentligen 60km men i brist på snö blev det bara 46km. Det var precis det jag behövde för att bli tillräckligt förberedd för Vasan eftersom loppet var så nära ett helvete jag kommit med skoskav, tom mage, energi- och vätskebrist. Däremot komplett förberedd för Vasan. Den var nämligen inte en sekund lättare, men den var skavsårsfri och jag hade mat med mig, handskar och mössa att byta och framförallt hade jag följebil med pappa, Fredrik och Simon som mötte upp mig vid varje kontroll och gav mig mat, vätska och kärlek. Kvällen innan när vi var i stugan i Leksand var jag så fokuserad att jag knappt kunde prata, helt okontaktbar. Jag brydde mig endast om mina skidor, mina kläder och min mat. Gick upp klockan 2 då pappa körde mig till Mora där jag tog bussen till Sälen. Bussresan var extremt lång och jag kände hela tiden hur jag var på bristningsgränsen. Varförvarförvarför gör jag detta? När jag gick av bussen fick jag rusa till en bajamaja, raketskita och snabbt bege mig till starten. Förstå lyckan när jag träffade en vän i cykelgruppen som pratade med mig i startfållan och fick mig att sänka garden och sluta hacka tänder. När första backen var avklarad var de första tre milen som en walk in a park. Det gick så lätt. Vädret var strålande, temperaturen perfekt och folket på gott humör. Sedan började det blir tungt. Jag fick inte i mig tillräckligt med vätska och inte någon vätskeersättning med salter så jag kämpade hårt ett tag. Vi de sista kontrollerna började det skymma och jag kände modet överge mig. 9km kvar så fick jag sista skjutsen av mina följeslagare som tog min väska och gav mig en sisa macka. Jag hade inte tidsmål på Vasan men runt 10 kände jag att jag borde klara. Mycket riktigt gick jag i mål på 10:31. Vasaloppet är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Vill man lära sig något om sig själv så rekommenderar jag det starkt. Lärdomen ligger i att det alltid finns lite kvar att ge. Alltid.

På skidläger i Mattila för att lära mig åka längdskidor

Vätternrundan

Cykling är en tidskrävande sport. Skall man bli riktigt bra är det många mil vi pratar om och när man gjort de milen byter man ut materialet och börjar fila på spurtandet. Jag vill inte hålla på med tävlingscykling, men det är ganska spännande och det är lite otippat hur mycket jag har kommit att gilla den typen av idrott. Mycket tror jag är det sociala i att cykla i grupp. Den enda sociala träningsformen, förutom Military Fitness jag tycker om. Längdskidor går bra också, men nästan allt annat vill jag göra själv. Vad är mer osocialt än simning liksom? Mina kära cykelkamrater hade vid start  nästan 200 mil i benen var i år och jag låg på kanske 70-80 mil. Vätternrundan 2012 handlade om regn. Vatten, vatten och vatten. Jag var så trött på vatten att jag inte ens orkade vara trött längre. 300km cyklade jag i alla fall. Det är lite vettlöst på något sätt. Det ösregnade i typ 16 mil, sedan fortsatte det att bara regna i 4 mil till när det till slut bara duggade och solen tittade fram. Jag tappade min klunga efter 6 mil men åkte med flera olika trevliga människor på vägen och olika klungor i olika farter. När det var fyra mil kvar stannade jag på sista kontrollen och mötte Camilla. Där stod vi i solen och hade cyklat 26 mil och drack kaffe (ja, några klunkar gick ner efter att ha cyklat i nio timmar). Vi hade startat 03:52 på morgonen och jag hade sedan dess varit nästan konstant illamående. Det var inte bara två gånger jag nästan stannade för att kräkas. Jag snittade på 85% av maxpuls i över 10 timmar. Det är galenskap och när jag förstod det kan jag bara tacka mig själv för att vara så fast besluten om att behålla maten. Jag behövde den. Vätskan det här loppet gick mycket bättre än vad jag trodde. Eftersom det regnade så mycket behövde jag oftast bara öppna munnen för att slippa törsten. Visst, lite grus och asfalt fick man med på köpet, men vad gör man inte för att komma i mål? För i mål skulle jag, inte till varje pris, men i mål. Gruppen hade satt som mål under 10 timmar, men jag visste innan att jag hade mer att brottas med än dem, så jag gick i mål på 10 timmar och 18 minuter.

Ögonsten - Columbus Vola

Med tanke på alla omständigheter, komplikationer och övriga livshändelser så är jag nöjd med min klassiker. Lite perplex över att den är klar. Eftersom jag efter Vätternrundan kastade mig i bilen hem för att kunna köra praktikveckan på massörutbildningen hann jag aldrig ens vara glad, inte känna någon glädje, lättnad eller lust att fira. Fredrik köpte princesstårta till oss i Motala och vi åt på Britts (som vi bodde hos) altan. Lagom till avslutningen på Axelsons blev jag dunderförkyld och hostan har precis börjat ge med sig.

Att göra en Klassiker kräver en del. Framförallt kräver de olika delarna olika saker utifrån vilka förutsättningar man har. Jag har den fördelen att vara extremt uthållig, seg och jävligt beslutsam. Sedan är simning min starkaste gren vilket jag tror många drar sig för när det kommer till Klassikern. Löpningen har jag gratis, men de andra har jag fått jobba hårdare med. Jag är glad att jag inte gjorde Vättern 2011 och satsade allt på att lära mig cykla och göra det bra. Jag har allt att tacka Kungsbacka Roadrunners för att det gick på bra på Vättern, men största stöttepelarna har varit mamma, pappa och Fredrik. Lidingö klarade jag själv men de andra delarna har de följt med på, Fredrik både på Vasan och Vättern.

Nu, så här i efterhand, sitter man här och tycker att det var väl inte så farligt…? Men det är en lång process som kräver många små steg i rätt riktning. Man kanske inte vill göra som jag och faktiskt åka Vasaloppet med en viss värdighet, det kanske är strunt samma, men för mig var det viktigt att jag visste vad jag gjorde. Det var viktigt att jag klarade Vättern utan att aldrig vilja sitta på en cykel igen. Det är lite fix och trix med att skaffa boende, att ta sig dit, att allt runtomkring funkar med kläder, utrustning, mat och ja, allt det där tillkommer. Man kan göra Klassikern med vad man har, låna grejer osv, men jag ville ha allt som behövdes och kunna träna ordentligt. Därav kan det bli kostsamt och totalt sätt har jag lagt ner kanske 30-40.000 på min klassiker- och triathlonsatsning. Nu säger jag inte att man måste lägga det, men det är vad jag betalat för all utrustning och anmälningsavgifter.

Alla delar gjorda!

Två sidor

Sviterna efter Vätternrundan har hållit i ett bra tag nu, men jag tror att det är på väg att släppa. Finally. Efter massageutbildningen och efter Vättern hade jag behövt vara stilla och lugn i ett harmonisk rum, med healingmusik, affirmera vackra tankar (meditera) och gå på ekologisk grönsaksdiet i flera veckor. Recovery skulle man kunna kalla det. Har jag det? Nej, väldigt långt därifrån. Tränat inför min första triathlontävling? Nej. Jag har varit sjuk, firat midsommar under högljudda och aggressiva inre protester, börjat jobba och försökt hitta de rutinerna igen. Som ni vet är det en utmaning för mig att anpassa mig till ett nytt schema. Osocial är bara förnamnet men ibland känner jag små små impulser som talar för att en social sammankomst av något slag kan vara annalkande. Just nu sitter jag och blickar ut över mina växter som jag i all villrådighet ställde ut på balkongen när det var 25 grader varmt. Bladen brann nästan upp och nu står de bredvid TV:n och ser utbrända och deprimerade ut. Jag hatar när växter talar till en på det sättet.

Trots dimman så finns det ett slut på den. Självklart gör det det. Ibland måste man bara få häva ur sig alla tankar och allt gnäll. Snart kommer nämligen träningen tillbaka till mitt liv igen och det är något jag ser framemot. När beachformen är preppad och klar åker jag och Fredrik till Spanien i 3 veckor och glassar järnet. Jag har inte varit utomlands sen påsk 2011 och jag ser mycket framemot att faktiskt åka på nästan det jag beskrev i stycket innan; recovery. Högar med böcker, färgglada bikinis, trimmad mage och hela famnen full med kärlek. 27 juli, snart är vi tillsammans på ett trångt plan på väg till solen, värmen och lugnet.

Och angående Vansbro Triathlon, så kommer jag äga 1900m swim, 90km bike and 21km run, samt kick it’s ass. Dagen efter det slår jag nytt personbästa på Vansbrosimningen. It’s ON!

Vätternrundan 2012

På något vänster känner man sig aldrig tillräckligt förberedd inför ett lopp. Eller jag känner mig aldrig tillräckligt förberedd ska jag väl säga. På något sätt tar jag mig igenom det ändå. De andra i  gruppen hade nästan över 200 mil på cykeln var och jag hade kanske 80 mil.

Vi kom upp till Motala igår vid 19-tiden, hämtade mitt startkuvert och åkte till huset där mina kamrater höll till. En arbetskamrat hängde även med oss upp i bilen. Nervositeten var inte i närheten mot var den var inför Vasan. Då var jag så fokuserad att jag knappt var kontaktbar. Nu kunde jag ändå skratta och pillade ihop alla grejer jag skulle ha med mig, somnade kl 22 och kände mig relativt lugn. Sov ändå lite oroligt men kom upp utan problem, kläder på, frukost i magen och däcken pumpade hade vi 9 minuter på oss till start. Det var 3km till start så man kan ju föreställa sig att det var en aning bråttom. Flygande start är inte en överdrift. Vi klev inte ens av cyklarna innan startklockan räknade ner med sina tre tut.

Det tog inte långt tid innan regnet kom, så med både andan och frukosten i halsen hakade vi på första klungan. De andra var starka och jag försökte hänga med men det gick inte. Jag var precis på väg att ställa in mig på 29 ensamma mil (utan mina vänner) när jag fann dem i en parkeringsficka efter något som var nära en vurpa. De hade släppt den sub8 (eller 7) gruppen och vi var tillsammans igen. Stannade efter några mil för lite klädombyte och såg nästa snabba grupp komma farandes. Sub9 gruppen från Fredrikshof dundrade på bra och när första uppförsbacken kom hoppade min kedja och jag var long gone. Så det blev 26 mil utan mina vänner, men man skaffar sig nya på vägen. Efter Jönköping när jag gjorde första stoppet i en busskur hittade jag ett gulligt par att åka med ända till en bit efter Karlsborg (eller om det var Boviken – inte lätt att komma ihåg alla dessa depåer). Jag åkte på flera klungor om vartannat. Efter mitt busskurstopp efter Jönköping så stannade jag faktiskt inte förrän i Karlsborg (207km) och kissade, drog i mig en gel samt en bar.

Sista stoppet gjordes i Hammarsundet där jag träffade Camilla, åt en bulle och fick lite kaffe. Nu var vädret betydligt bättre och solen tittade fram. Det var efterlängtat kan jag säga. Det regnade brutalt nästan ända fram till Jönköping. Positivt var ju att jag inte behövde dricka så mycket av flaskorna eftersom jag bara kunde öppna munnen och dricka. Grus fick jag med på köpet men lite extra salt och mineral skadar ju inte, haha!

Sista 4 milen var jobbiga. Camilla och jag hjälptes åt (läs: hon drog mig) men när det var två mil kom det en klunga som vi hakade på. Dock orkade jag inte så jag släppte och lät Camilla komma så nära 10-timmarsträcket som möjligt. Till slut gick jag i mål på 10 timmar och 18 minuter. Cyklingen gick långt över förväntan. Visst hade hela gruppen som mål att cykla under 10 men jag hade på känn att det inte riktigt skulle fungera så 10:18 var bra. Vätternrundan är platt, vinden var snäll, regnet väldigt blött i många mil men det var en sak som tog hårt på mig. Vad jag än stoppade i magen ville jag stanna och kräkas upp. Jag mådde illa direkt när jag svalde och det var väldigt frustrerande att må så dåligt när cyklingen ändå gick så bra.

Jag kommer att skriva mer om detta -och såklart Klassikern … jag är nämligen i mål.

Nya rekord

Jörgen Brink gör sitt tredje Vasalopp som nummer 1. Äldsta som vunnit Vasaloppet för andra året i rad (ännu ett år äldre). Han slår även världsrekord i tid. Det är mycket som skall klaffa för att slå världsrekord i längdskidåkning och Vasaloppet. Formen, vallan, föret, psyket, vädret. Allt skall klaffa. Vad som sedan händer är att både nummer 1, 2 och 3 slår världsrekordet på damsidan. Vibeke Skofterud som nyss legat i matförgiftning briljerar med sin inte så rangliga hydda slår Jenny Hansson (2011 års nummer 1) med flera minuter. Och det var hennes debut i Vasaloppet. Susanne Nyström fick nöja sig bland de 10 bästa trots att hon vann Tjejvasan.

Jag tror jag utvecklat ett nytt intresse. Längdskidåkningen är spännande och det jag precis beskrivit ovan älskar jag. Det var spännande sista milen. Jag hoppades på Brink av många olika skäl men jag visste att Daniel Tynell var riktigt taggad. Man ser det så otroligt tydligt i starten. Mitt hejande på Jörgen Brink räckte i alla fall och han tog sin tredje raka seger. Awesooome! Det som jag gillar så mycket med längdskidåkningen är blandningen av människor. Det är verkligen ALLA åldrar, längder, bredder, kläder och det är alltså helt omöjligt att säga hur en vasaloppsåkare ser ut. Det finns ingen stereotyp. Tittar man på eliten är det såklart annorlunda. Men det som faktiskt skiljer en Vasaloppsåkare från mängden är nog psyket. 9 mil är många mil och man måste kunna ta loppet i etapper, bit för bit, se målet och slutdestinationen, tänka goda tankar med framåtanda. Man tar en mil i taget helt enkelt.

Trots att jag var helt slut efter loppet förra söndagen så är det självklart att jag ska göra det igen. Bara att vänta tills anmälan öppnar. Självklart skall jag träna mer och sikta på att som motionär någon gång kunna ta mig ner till 7-8 timmar. Det känns skönt att veta att förutsättningen definitivt finns där.

Vasaloppet, FTW!

Jag överlevde. Med totalt 15 mil längdskidåkning i mitt liv tog jag mig igår igenom 9 mil skidåkning. Jag får väl ta det från början. Förra veckan var lite av en katastrof. Efter spinningpasset i söndags hade jag jätteont i halsen. Detta eskalerade under kvällen och när jag vaknade upp på måndagen, samt tisdagen mådde jag hemskt. På måndagen hade jag tenta vilket var väldigt skönt att lägga bakom mig. Jag öste i mig aloe vera, probiotika och vitlök. När jag vaknade på onsdagen var jag mirakulöst frisk. Galen lättnad. På torsdagen fyllde jag år och jag jobbade från kl 06 på morgonen till 21 på kvällen. Stod på Chalmers sjömässa och marknadsförde företaget vilket gick kanonbra. Avslutade mässan med bankett, hämtade Fredrik hemma och vi åkte till Kungsbacka där jag fick tårta och födelsedagspresenter. Förresten stod det världens finaste present från Fredrik när jag var hemma och bytte om till banketten. Min underbara kille ♥

Födelsedagstårtan

På fredagen tog vi det ganska lugnt och begav oss mot Leksand efter lunch. Pappa, jag, Simon, Fredrik och Malte med en takbox fylld med skidor och termobyxor. När vi kom upp dit började jag så smått komma in i rätt mode. På lördagen åkte vi till Sälen. Pappa och Simon åkte skidor i Kläppen medan jag och Fredrik hämtade mitt startbevis och tog det lugnt på Wärdshuset i Tandådalen.

Väl tillbaka i Leksand på lördag kväll började jag bli sammanbiten. Jag blir alltid det när jag är nervös och koncentrerad på samma gång. Det började bli sent och vetskapen om att jag skulle upp innan kl 03 var lite jobbig. Glidvallan hade jag lagt hemma så jag fixade det sista med fästet och klistret, packade midjeväskan, fixade mat och la fram kläder. Fredrik fick hålla om mig så att jag kunde somna och jag sov väl så där bra som man gör när man vet att man inte får försova sig (typ som när man ska med flyget).

Pappa körde mig till Mora kl 03:30. Vägen dit var jag lika sammanbitet nervös som kvällen innan (om inte värre), orolig för att missa bussen, vad jag skulle göra när jag kom fram osv. När jag satt på bussen slumrade jag och åt resten av min frukost om vartannat. Gubben som satt bredvid mig undrade nog hur jag mådde. Illamående, nervös och fast besluten om att hålla huvudet kallt och lita på att allt ordnar sig. Väl framme i Sälen var det bara en kvart kvar till start. Det var sanslöst mycket folk kändes det som. Jag gick på toa, slängde ner kläderna i påsen för överdragskläder och ställde mig i startfållan precis när starten gick. Då hände det. Thomas från cykelgruppen dök upp och herregud min skapare vilken lättnad. Thomas skojar alltid och får mig på gott humör. Så där släppte all dålig spänning och nervositet. Kan inte tacka Thomas tillräckligt för den räddningen.

Fantastiskt väder med sol och medvind!

Starten gick. Till Smågan gick det långsamt såklart. 3-4 km uppför och köande. Smågan-Mångsbodarna gick riktigt bra och precis som jag hade velat att hela loppet gick. Därifrån till Risberg var det en del köande i nedförsbackarna (folk plogade nedför…) och jag blev nog ganska trött här. De första 3 milen var buslätta men efter jag fått lite extra energi i Evertsberg började det ta emot. Mycket uppför och känslan av att det nog aldrig skulle ta slut. Det som hjälpte mycket i Evertsberg var att pappa, Simon, Fredrik och Malte var där, peppade mig, gav mig mat och hjälpte mig valla. Ovärderligt. Som sagt var det jobbigt till Oxberg. När jag hade 7km dit började jag bli törstig och det tog på psyket i kombination med uppförsbackarna. Till Hökberg var ingen direkt höjdare heller. Haha, men när jag kom dit och det var 19km kvar kändes det som att målet började närma sig. Yeah right. När jag såg 16-skylten tänkte jag inte många vackra tankar, men när 9-skylten kom i Eldris och sponsrade vätskekontrollerna som duggade tätt kändes det nära. Fick även pepp från mina supporters i Eldris (de var faktiskt med alla från Evertsberg) åt mina sista fyra dadelbollar med kokos och bestämde mig för att endast åka 1 timme till. Sagt och gjort. Jag åkte en timme till och gick i mål på 10 timmar och 31 minuter.

Inte jättelångt från målet!

Då var jag inte tuff. Jag har nog faktiskt aldrig varit så borta, eller snarare så medveten om att jag inte var med. När jag fått av mig skidorna och gick för att vänta på mina supporters så ställde jag mig och bara stirrade rakt ut i luften med ett huvud som var helt tomt. Jag minns inte vad jag tänkte på. Brydde mig inte ens om att de inte var där vi sa att vi skulle ses utan bara stod där i väntan på att det skulle lösa sig. Det gjorde det. Diplom hämtades, jag duschade i simhallen på Prästholmen och vi styrde bilen hemåt.

Jag är så fruktansvärt tacksam för att allt funkade med maten jag fick i mig. Inget ont i magen eller att jag mådde dåligt. Jordnötssmörmackor, en swebar och dadelbollar. Jag klarade mig dessutom från skavsår både på händer, fötter och i ljumskar. Lite för varm ibland men bättre det än för kall. Saknade egen vätska ibland, borde haft underställ istället för bara mamelucker under byxorna eftersom jag får lite ont i knäna av kylan. Så, som jag brukar säga: Gör om, gör rätt. Under 10 timmar nästa år.

Prövningar

Ibland saknar oflytet motstycke. Jag vet att ordet oflytet inte finns men det finns inget bättre ord. Efter Elisabeths underbara flowpass i söndags så började någonting långsamt ta fart i kroppen. När jag satt på cykeln fick jag konstant signaler om att jag borde avbryta, men jag känner mig. Jag bryter inte. Jag hör inte till den kategorin människor som bryter. Jag borde kanske göra det, för nu sitter jag här med skit i kroppen och tycker synd om mig själv. Inge allvarligt så men tillräckligt för att vilja ligga i sängen, röra mig i slow motion och sväljer slem som egentligen inte finns. Halsen är snustorr.

Så vad gör man? Kurerar sig. Avstår från minsta lilla ansträngning. Jag sprang till bussen förut idag och trodde på allvar att jag skulle duka under av en språngmarsch på 200 m. Ja ni hör, det är inte bra. För nu är det fem dagar kvar till Vasaloppet och jag orkar inte göra ett skit. Imorgon är det skola hela dagen och på torsdag ska jag stå på mässa från morgon till eftermiddag samt gå på bankett på kvällen. Långklänning och hela köret. På morgonen på fredag åker vi norrut. Jag, pappa, Simon, Fredrik och Malte. Pappa och Simon tar med sig sina lagg, jag tar med mig en dunk aloe vera, vitaminbomber i form av frukt och andra saker som förhoppningsvis kan göra att jag fortfarande stannar bland den kategorin med människor som inte bryter. Detta påminner lite om situationen som uppstod en månad innan Lidingöloppet. Värsta stukningen jag varit med om och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag satt i en roddmaskin i en månad, fick stötvågsbehandlingar, tejpade foten och sprang ändå. Det gick det med. Jag ska gå i mål i Mora.

En vecka kvar

Om en vecka vid den här tiden börjar jag närma mig målet i Mora. Sjukt. Trodde aldrig att jag skulle vara så här nära men tidsillusionen håller sitt fasta grepp om mig. Tänker jag mycket på det blir jag antingen alldeles fladdrig i magen eller trött på mig själv. Hur tänkte jag nu egentligen? Väderrapporten ser bra ut än så länge. Växlande molnighet (39%), runt 0 grader (kommer vara kallare på morgonen), 5m/s nordväst vilket betyder medvind. Jösses. Jag inser nu när jag skriver att det är ultimata förhållanden om det inte blir söligt i spåren.

20120219-145212.jpg

Annars då? Jo. Eliminera risken för skoskav. Detta med jägarhud, en extremt slitstark och tålig tejp. Ha mat med mig. Gjorde macabollar igår och ska fixa jordnötssmör i små portionspåsar. Extra mössa att byta, eventuellt en underställströja, och ett par torra handskar att byta efter halva om det behövs. Ska även se till att ta bort ett par spännen på mina bästa handskar som skaver rätt ordentligt.

I veckan blir det ganska lugnt träningsmässigt. Veckan som gått har varit rätt lugn också. Tänker ta till mig Lars Frölanders senaste ord i tidningen STARK. I bästa form kommer man genom att vila. Har man inte tränat tillräckligt fram till sista veckan så att man kan avvara den till vila har man inte gjort sin planering ordentligt. Han gör förmodligen sitt sjätte raka OS i år. Det är stort. Liksom Ahlshammar tillhör han Sveriges toppskikt och en stor inspirationskälla. Står inför min största utmaning hittills. Skrämmande men samtidigt väldigt roligt.

20120219-145923.jpg

Engelbrektsloppet

20 min var det kvar till start och jag var så äckligt nervös. Har ingen aning om varför men det tog flera hundra meter innan det släppte. Mamma åkte Kristinaloppet dagen innan, hamnade då ganska långt bak i kön och sa till mig att lägga skidorna långt fram för att slippa köa. Sagt och gjort. Det resulterade i att jag blev omkörd hela tiden i tre mil.

Mina första 17km gick kanonbra. Tiden låg på 1:20, mamma fick sms och tänkte att jädrar vilken fart hon har. Ja jag hade ju det. Lite snabbare än vad jag brukar springa, ca 13km/h. Upp till 23km gick det bra, men sen skulle vi som åkte 46km sträckan åka ett varv till runt sjön vilket var en av de sakerna som gjorde att jag började sacka. När jag hade 17km kvar så började det bli riktigt jobbigt. Jag stannade då vid en kontroll, fick lite blåbärssoppa och hjälp med att valla skidorna.

Sista 14 tog 1:43. Inte i närheten så bra som första 17 utan längre tid. Jag blev hungrig, fick ont i huvudet och skoskaven blev värre och värre. Det finns mycket man kan skylla på men jag kort sett så orkade jag inte riktigt. Fysiskt var det helt okej men det var nog psyket som svek mig lite.

Mycket att ta till mig innan Vasan. Fixa handskar så att spännena inte klämmer, se till att eliminera möjligt skoskav och ha med mig mat. Definitivt ha med mig mat.

20120213-203318.jpg

20120213-203341.jpg

20120213-203355.jpg

Kristinaloppet

Mamma har idag utfört sin första del i Tjejklassikern. När det kommer till skidåkningen så kan man åka antingen Kristinaloppet och Tjejvasan, samt Engelsbrektsloppet eller Vasaloppet för en hel klassiker. Jag ska alltså åka Engelbrekt imon men bara som uppvärmning inför Vasan. Loppet har blivit förkortat från 60 till 46km. Både bra och dåligt. Dåligt för att jag ställt i mig på 60 och ville åka det för att i alla fall känna på 2/3 av 90km. Nu blir det att känna på hälften, men bättre än inget!

Sjukaste hände idag när jag satt på ett café och väntade på mamma. In kommer en vän från vandringsgänget uppifrån Kiruna. Han bor i Sthlm och har sin stuga hör i krokarna, så när jag sitter där känner jag att någon tittar på mig varpå jag tittar upp och får se Ante! Snacka om att jag blev glad! En riktigt god vän och vandringskamrat på ett café i Norberg. Ibland funkar synkroniseringen!

Nu ikväll tar vi det väldigt piano. Har ätit på hotellet och kollar på melodifestivalen tillsammans med skämskudden. Ja, jag gillar verkligen inte melodifestivalen. Jag har hellre TVn avstängd och helt tyst hemma än att titta på det, men idag bestämmer mamma.

Sälen, dag 2 och 3

Sitter just nu i en värmestuga och väntar på mamma som får massage. Ja, sånt får man som belöning efter några mil i spåret. Jag har redan fått min behandling och kroppen är väldigt mör vid det här laget. Igår knåpade jag ihop 28km i spåret och idag 18km så totalt de här tre dagarna har jag åkt 56km. Totalt sett har jag nu åkt ett helt Vasalopp i år. Det trodde jag fasen inte när jag ställde mig på skidorna i Mattila första gången. Helt grymt och imon blir det förhoppningsvis 14km. Men jag känner mig riktigt lugn om man jämför med tidigare. Massören hade åkt Tjejvasan och Stafetten några gånger och bor bara några hundra meter från starten så jag fick mig lite insideinformation. Alltid trevligt! Och hon lovade mig att jag skulle komma i mål så då tror jag det också, haha! Så här ser banprofilen ut på Vasaloppet:

Det är lite att ta sig igenom. Men nu är jag fullt övertygad om att jag kommer att klara det. Med det träningsschemat jag lagt upp inför detta så kommer det inte bli några större problem. Jag har fått så otroligt mycket inspiration till träningen när jag varit här uppe! Ikväll blir det att sitta framför datorn och leta triathlontävlingar och bestämma när och var jag ska springa mitt första maraton!