månadsarkiv: juli 2017

7 månader och 14 dagar

Nu kan jag dra till med ett sånt där slentrianmässigt uttryck om hur fort tiden går. Det är något som kommer med barn. Klyschor och floskler. Tiden går inte fort i min värld. Den går precis i den takt den alltid gjort men perspektivet har förändrats. För att jag får se hur snabbt ett spädbarn bli en liten människa och på 10 år utvecklar fler färdigheter än vad hon kommer kunna utveckla på resten av sin levnadstid. Sett ur det perspektivet så upplevs tiden gå fort, men egentligen har ingenting förändrats. Tid är bara ett ord. Ett begrepp för människan att förhålla sig till och kunna skapa ett sammanhang. Vi älskar sammanhang. Othilia älskar sammanhang. Just nu slår hon nämligen ihop allt som går att hålla i varsin hand och hoppas på ett ljud. Och så tittar hon på mig eller sin pappa för en bekräftelse. 

Jag vill ju såklart berätta lite om vår lilla tös. Hon är solskenet själv. Hon älskar människor, men har en ganska stor personlig sfär. Hon gillar inte när andra än jag och Fredrik kommer för nära ansiktet (får man undra varför folk alltid måste prata med bebisar på 2cm avstånd? Vem gillar det liksom?) och ryggar då undan eller som hon gjorde med sin farfar, bet honom i näsan. Hon har aldrig tyckt om att ligga ner. Sitta själv, stå upp, napp e kass och det tog över sju månader innan hon tog flaska. Då med välling. Vi jublade och gjorde highfive. Som man också kan göra när hon bajsar efter tre dagars bajstorka. Hon är lätt i sinnet men ofta fundersam. Jag tackar en blinkande stjärna någonstans för att hennes gråt/gnäll inte är så gällt. Det gör inte ont i öronen som när en del barn skriker. Tack vare henne sociala sida är hon otroligt lätt att ha med överallt. Ibland när hon är gnällig hemma åker vi till kungsmässan för att hon gillar det. 

Jag då? Jag landar mer och mer och skulle kunna slängt mig med ännu en klyscha. Det känns som att hon alltid funnits här. Men nej, det gör det inte. Det känns som att hon kom för 7 månader och 14 dagar sedan.  Jag vet det för det innebär att det är 4 månader och 14 dagar sedan jag trodde att jag skulle vara igång med träningen igen. Det är jag inte, men jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg. Jag kommer att börja skriva mer eftersom jag verkligenverkligen behöver det. Jag har klivit i min mammaroll och försöker pussla ihop den med det som är jag och tänka långsiktigt. Vad är viktigt för min familj? Försörjning och tid tillsammans. Trygghet och närvaro i vardagen. Ibland känns det som att vi har en deg på jäsning. Vi ser längre framåt nu, vi tar beslut tillsammans. Besluten leder oss till den där perfekt luftiga limpan med frasigt skorpa. Träning fattas mig. Det är en viktig del för att jag ska kunna sortera alla mina tankar, men det är långt ifrån allt och skulle jag ägna mig åt den såsom jag gjort innan så skulle min familj bli lidande. Det är otänkbart. Men jag själv då? Små saker. Ett par sköna skor, massage, träffa en kompis. Jobba. På jobbet är jag i mitt rätta element. Där känner jag mig till mest nytta. Så den där egentiden alla tjatar om, den får jag på jobbet.