månadsarkiv: augusti 2016

Föräldrakurs

Så har vi börjat på föräldrakurs. Lite märkligt fenomen ändå … sen var det liksom ingen jag och Fredrik kände att vi hade något gemensamt med vid första träffen, men det kanske växer fram. Det var en tjej som jag tänker att jag nog kan funka med. Vi är totalt 7 par som alla är i vecka 30-34. Tror det är 4 träffar i gruppen, 1 besök på BB och 1 föreläsning om amning och den första veckan.

Jag har köpt tre böcker om förlossning som jag ska läsa och det var det mammorna i föräldragruppen pratade mest om, just förlossningen. Papporna hade mest pratat om tiden efteråt (vi var uppdelade en stund). Jag fokuserar nog mest på förlossningen eftersom jag är så otroligt lugn med Fredrik vid min sida. Skulle jag inte må helt hundra efter förlossningen, varken fysiskt eller psykiskt så finns han där och vet precis vad han ska göra. Det har han gjort professionellt i 10 år på Barnkardiologen på Östra. Största delen nattetid dessutom – och han har älskat det, just att ta hand om barnen. Nu har han bytt bana, utbildat sig till ambulanssjukvårdare och trivs jättebra med det också. Han behövde omväxlingen och komma vidare. Nu tror inte jag att jag kommer må dåligt men förutom amning så vet jag att vi kommer dela precis lika på ansvaret – jag sitter inte ensam i den här båten och det är väldigt lugnande.

Vissa i gruppen upplevde kraftiga humörsvängningar men jag har känt precis tvärtom. Inte de allra första veckorna, men vid v10 så stabiliserade jag mig mentalt och efter v14 försvann illamåendet och den brutala tröttheten. Sen dess har jag mått väldigt bra och avsaknaden av menscykeln har nog hjälpt till med att stabilisera humöret. Såklart hade jag önskat mig en mer aktiv graviditet men jag kan ju inte påstå att jag suttit still heller mtp renoveringen. Det är bara träningen som saknats. Har promenerat en del å så men börjar nu känna ett ganska distinkt tryck på bäckenet. Jag tror ofta att jag behöver kissa men bebisen börjar bli stor och få det trångt där inne. I övrigt ligger jag precis mitt emellan övervärde och undervärde på vikt och magmåttet, värdena är helt normala och järntillskott har varannan – var tredje dag har hjälpt mot att bara vilja sova vissa dagar, trots att jag sovit en hel natt.

Jag har blivit mer social under den här tiden. Träffat vänner oftare och inte alls tyckt att det är lika skönt när Fredrik jobbar natt och helg. Inte för att jag inte vill vara med honom annars men jag har alltid behövt mycket space innan. Jag har tränat mycket och behövt tid för mig själv men nu är jag som en sällskapssjuk katt. Vad många fina vänner jag har omkring mig egentligen. Så mycket omtanke och stöd. Det är väldigt tryggt att ha det just nu.

På jobbet drar jag ett ganska stort lass. Det gör att jag har ganska mycket att ”lämpa över” på mina kollegor innan jag går. Eftersom jag drömde att bebisen kom redan inatt så behöver jag nog börja förbereda väldigt snart. Jag vet inte varför, men jag har hela tiden känt att den kommer att komma tidigare än beräknat och börjar därför bli lite stressad att få ordning på det praktiska snart. Vi kanske kommer hem i världens byggkaos men då ska vi i alla fall ha de saker vi behöver för amning, sköta och sova klart. Idag ska vi hämta babyskydd och imorgon barnvagnen. Ska bli spännande att se var vi ska ställa allt i röran men det löser sig :)

Det är aldrig barnens fel

Efter att ha pratat med många människor runtomkring mig så har jag börjat landa. Landat i att det inte är mitt fel. Det är inte min förlust. Jag har vridit och vänt, gråtit och försökt förstå men det är dags att gå vidare och bli stark i mig själv, i min relation och för mitt blivande barn. Graviditeten hjälper mig att vara starkare än jag någonsin varit. Jag får styrka av en liten i magen som säger att allt ordnar sig, pappa och du klarar er även om det inte känns så just nu. Kanske kommer det från mig själv men jag blir lugn i tanken av att vårt lilla pyre redan är så klok och ger mig så mycket trygghet och kraft att orka.

Föräldrarnas relation sätter tonen för hur barnet ser på andra människor. Det är den första relationen som barnet vet om och det är där barnet lär sig hur man behandlar en annan människa. Vi ska lära vårt barn om respekt, om att säga förlåt, om att se på världen med ödmjukhet och hopp. När föräldrarna dör förlorar barnet sina föräldrar. Allt innan det är föräldrarna som förlorar sitt barn. Det är barnen som har rätten att bestämma om föräldrarna får vara delaktiga eller inte och relationen måste man förtjäna. Den är inte gratis och den ska definitivt inte kosta barnen något. 

Det är svårt att efter 27 år inse att jag är grundlurad. Jag har levt alldeles för nära en sjuk människa och låtit den sjukdomen styra mitt liv och få bestämma vem jag är. Jag är inte den enda som är grundlurad men de andra får ta ansvar för sitt eget liv. Samtidigt som konsekvenserna skrämmer mig (vi står nu utan kök och med ett övergivet ofärdigt eljobb och 10 veckor kvar till förlossning) så lutar jag och Fredrik oss mot varandra och löser problemen själva. Jag trodde nog inte att vi skulle bli lämnade i sticket, men jag hade fel även där. Att låta stolthet övervinna kärlek är idiotiskt och jag hoppas att detta kan påminna mig om att aldrig använda det mot mina barn. Barn föds inte för att skada sina föräldrar, men ändå skadar föräldrar barn för livet. Det är föräldrarna som ska vara de kloka och visa vägen. De ska visa ett gott exempel. 

Jag tror att många, per automatik, uppfostrar sina barn såsom de själv blivit uppfostrade. Men man har ett val och i mitt fall känner jag ett enormt ansvar att ta ställning till hur vårt barn får växa upp, hur det ser på vår relation och att lära sig bemöta andra människor. Jag tänker aldrig låta mig kritiseras eller ifrågasättas i mina val eftersom jag vet att jag i varje mening, varje handling och att allt jag säger inte bara sker automatiskt. Jag har gjort ett val och jag har tagit ställning redan från början. Det finns inget sätt att förutspå framtiden men jag kan se till att den har en riktning. Det finns så otroligt mycket forskning om barnpsykologi idag och i mig finns också en stor smula sunt förnuft. 

Jag vägrar bli ett offer för min uppväxt utan istället ta ett kliv bort och börja om. Istället ska jag också varje dag jobba på att vara tacksam för allt jag fick lära mig av både det goda och det onda. Att det gav mig anledning att själv ta ställning och bli mer medveten. Livet har fått en helt ny mening och aldrig har jag känt mig så levande som nu. Stundtals så tung i sinnet men ändå så fri. 

Vecka 30

Nu har jag gått 29 fulla veckor! Vi var hos barnmorskan igår för att väga, mäta och ta prover. Lite allmänt prat bara. Pratade lite om kost, aktivitet och viktuppgång. Med Fredriks ynka 66kg så har jag nu gått om honom. Han kan leka ninja bakom mig. Bara tanken på det är ju sådär kul, men anledning desto bättre. Jag har nu gått upp 12kg och bebis väger drygt 1500g så förhoppningsvis har resten av kroppen stabiliserat sig och det är mest bebis vikt kvar. Att jag någon gång i mitt liv skulle väga över 70kg var ofattbart för mig men jag känner mig inte alls ”så stor” som siffrorna säger (kan tilläggas här att jag bara är 157cm så att väga under 60kg, helst 55kg, är normalt för mig). Oavsett viktuppgång så mår jag väldigt bra just nu och det är det viktigaste. Jag äter lite och ofta, fikar ibland och äter mild mat pga halsbrännan. Bebis rör sig minst en gång i timmen, hickar ganska mycket och börjar göra det obekvämt för mig att sova (precis som den ska). Det är så spännande att vi snart får träffa den här lilla människan.

Häromdagen drabbades jag av lite det-är-snart-dags-panik! Inte negativt så men var inne på en amerikansk gravidapp där det stod typ ”nu börjar nog shoppingsuget avta….” eeeeh? Vi har ju inte ens börjat. Vi har beställt barnvagn och tillbehör och lite kläder, men babyskydd, grejer till amning, skötning, sova….typ ingenting. Jag har påbörjat ett babynest men det är inte klart. Men det är klart, vi har ju inte ens ett kök som det ser ut just nu. Det är byggdamm överallt och vi har inte bott hemma på 3-4 veckor. Men idag ska F och hans pappa regla en ny vägg och sedan är mycket av byggdammandet klart. Nåja, det är en hel del som ska sågas och slipas efter det men vi kommer iaf kunna bo där även om vi inte har något vatten i köket. Men snart ska vi montera upp stommarna som står klara, mäta upp bänkskivan och beställa den. Sen ska det kaklas, tapetseras och alla spottarna ska upp i taket. Så nära men så långt bort ändå. Herregud vad skönt det ska bli när det är klart.

I helgen ska F på svensexa på lördag och jag ska pyssla lite tror jag. På söndag ska vi fixa det sista inför bröllopet vi ska på i Värnamo den 3:e september. Jag behöver nog skor och strumpbyxor och F behöver ett linne under skjortan, slips och skor. Det ska bli kul och skönt att komma bort en helg :) skjuta köksprojektet ännu mer framåt, haha!

Sorg

Jag är hittills förskonad med att mista mina nära. Jag har förlorat min farmor och en hund som betydde otroligt mycket för mig. Vissa vänner har försvunnit väldigt abrupt ur mitt liv medan andra har tynat bort. Jag tillhör den typen som anser att man själv bär ansvaret för valet av människor man har i sitt liv eftersom de människor man omger sig med sätter en stor prägel på vem man själv är. De få jag har valt att kalla vänner står mig inte alltför nära heller utan jag behöver en armlängds avstånd för att själv fungera. För att inte sugas med, speciellt i negativa spiraler och tankesätt. Jag har svårt att bara lyssna och åker gärna med…ända ner till botten ibland och för det har jag valt en lagom tjock skyddsmur.

Så jag har förlitat mig allra mest på min familj. Idag är Fredrik min närmsta familj, den jag har valt själv och den jag sätter före allt, liksom vårt barn som är på väg. Jag svämmar inte över av kärlek till pyret jag har i magen, men beskyddarkänslorna är redan likt en grizzlybjörns, sedan hoppas jag att kärleken övermannar även mig.

Jag tänker mycket på såna här begrepp – familj t.ex. –  just nu. Mest för att den familj jag kommer ifrån och är fostrad i inte känns som min familj längre och det är en oerhörd sorg för mig. När trygghet och närhet suddas ut och plötsligt är borta. Precis nu, när jag ska bilda en egen familj, när jag behövde min ursprungsfamilj som allra mest. Det är tungt för mig att det närmsta jag hade har blivit uppslukat av ett stort svart hål. Fast jag visste att den här dagen skulle komma, när egoismen skulle ta över och den där känslan av att det inte är äkta skulle få fäste. På riktigt. För den har alltid funnits där och gnagt i mig. Ibland slukat mig totalt, men jag har tränat på att ha distans, tränat på att själv vara äkta. Jag vill att mina egna barn alltid ska känna att jag menar det jag säger. Att jag inte ens behöver säga det jag känner. De ska veta i hjärta och själ att jag är den jag utger mig att vara.

Fredrik har lärt mig så otroligt mycket om kärlek. Jag visste ingenting om det innan vi bestämde oss för att börja om. Vår första period styrdes av mitt självhat och vår brist på kommunikation. Det slutade i smärta och tårar. Sen februari 2014 har vi istället lärt varandra om respekt och kommunikation. Grundreceptet på kärlek och en fantastisk relation. Det är otroligt svårt men för oss handlar det om att älska den andre som den behöver bli älskad. Inte att älska såsom man själv vill bli älskad. Bibelns mest missförstådda budord. När vi lyckas knäcka hur en person vill bli behandlad har vi hans/hennes respekt för livet. För vi är alla olika och att behandla andra som man själv vill bli behandlad skapar bara förvirring och osämja. T.ex. är jag själv ganska snabb i svängarna och kan ändra en plan på 1 sekund och gillar det. Fredrik vill helst ha en förvarning eller veta att det finns fler alternativ i min hjärna och veta hur vi ska göra när jag har bestämt mig. Vid det här laget har han vant sig, men jag har också blivit bättre på att förvarna honom eftersom jag vet att han mår bättre då. Jag har också lärt mig att uppskatta att Fredrik avgudar mig. Inte för att jag alltid förstår varför, men det ifrågasättandet har sinat, och jag försöker verkligen mata honom med allt gos, pussande och kramande han någonsin behöver. Då får jag tusenfalt tillbaka på det sättet som jag behöver.

Att bli besviken känns som ett ganska uttjatat uttryck. Och hur kan jag blir besviken på något jag egentligen redan visste skulle ske till slut? Jag ville nog, önskade och hoppades, att jag hade fel. Men i sinom tid visar alltid människor sitt rätta jag. Jag har åkt på många smällar av att se människors potential istället för det jag har framför mig. Det känns tufft att inse att jag gick på det igen.

Det är nog många som sitter fast i blodsbandets bojor. Det gör inte jag. Man förtjänar sina relationer, släkt eller inte. Just nu gör det bara så fruktansvärt ont men känner mig samtidigt tacksam för att det är nu jag får ha en egen familj eftersom familjen alltid har betytt mest.

Vecka 27

Ja hörrni. Nu är det bara 13 veckor kvar till beräknad förlossning. Jag har en svag aning om att den här lilla människan inte kommer att vänta så länge men jag kan ju bli förvånad också! Kanske sitter jag där och gnäller i vecka 42 sen   :)

Nu har magen äntligen växt om rumpan…skrattgråter lite haha! Så nu råder inga tvivel längre. Folk glor gärna på magen. Först tittar de på mig och sen ner på magen. Slår aldrig fel. Har lust att sätta en lapp på magen där det står BUSTED eller typ JA, jag är gravid. Men det är fortfarande ingen som klappar på magen. Har väldigt svårt att tro att någon kommer att göra det som jag inte känner. För stor integritetszon och avskräckande blick gissar jag hehe. Jag har fått köpa in lite nya mammakläder för snart ska vi på bröllop med övernattning, dop i helgen och det är trevligt att ha något att ta på sig. Jag kan endast ha mina bastoppar från tidigare och min pyjamas typ. Resten är bara hejdå. Har köpt några tröjor med smock på sidan och har tom tagit på mig mitt vitguldshalsband nu när jag inte tränar som innan. Kan varken springa, cykla eller simma med smycken annars.

Jag har en hel hög med bebisnamn! Inte så många som Fredrik tycker om men vi kommer nog överens i slutänden. Det blir bara två namn iaf, inte mer. Fredriks efternamn är ganska långt så vi går nog på korta namn. Flicknamnet jag absolut älskar (sen igår typ, hehe) löper stor risk för snärtiga smeknamn dock, men kan bli ganska gulligt. Det kommer en ny kattunge till mamma och pappa i augusti och för att hålla traditionen vid liv kom jag med några förslag och ett fastnade! Jag har döpt alla våra djur som vi haft när jag växte upp. Inte första katten som skulle hetat Felix och fick kattungar. Det blir ganska coolt med en Maine Coon som heter Ramses. Gammelkatten heter Rufus så man kan nästan skriva ihop dem som Rumses   :D

Golvet blev lagt igår! HALLELUJAH! Vi hade två hantverkare till hjälp så det tog 3 timmar blankt. Sjukt. Så idag ska det läggas små passbitar längs en av väggarna som de inte kunde få till igår och sedan fogning! Så jäkla nöjd och tacksam för det. Det hade varit hemskt att försöka göra det själv. Det hade gått men det hade tagit en evighet och en himlans massa svettande. Vi ligger alltså lite före i tidsplanen! Det ni!

100 dagar kvar

Imorgon går vi under tresiffrigt! Jippi! Det är alltså bara tre månader kvar snart. Det är HELT stört. Jag kommer att gå hem 31 oktober så någon vecka innan beräknat. Fick nästan som en panikkänsla i helgen så jag sa till Fredrik: Tänk om bebisen kommer 8 veckor för tidigt!!! Det GÅR inte!! Tänk om vi måste åka till BB när vi inte är klara med köket!!! Jag fick nästan lite jobbigt att andas så nu stannar du kvar där inne tills vi är klara med köket, bebis! Jag har inte tid med dig innan dess. Och för att den ska förbli kvar därinne tills november (nåja, iaf oktober för vi har ändå lite marginal) så försöker jag ta det så lugnt som möjligt. Helgen är ett jättedåligt exempel på det men jag försöker göra allt lite lugnare, vila emellan varven och inte stressa upp mig i onödan.

Vi upplevde ett massivt antiklimax i helgen när jag på fredag kväll och lördag morgon (med ganska mycket möda) förberedde för flytspackling av kök/hall. När experthjälp väl anlände så tyckte han att pappen från en gammal linoleummatta satt för löst och var tvungen att avlägsnas…. Här var jag ganska nära att tappa det men vi var fyra personer som under nästan total tystnad hade skrapat bort all papp på drygt 4 timmar (16 timmars jobb för en person…). Jag som har ganska ont i en led i ländrygg/höft hade väldigt ont på kvällen sen. Tur att smärta är en av mina lättaste saker att hantera. Så det blev ingen flytspackling i helgen. Frustrerande och jobbigt. Istället blev det skrapande, lite Ikea och storstädning av huset (mina föräldrars där vi bor just nu) på söndagen vilket var väldigt behövligt också. Hundarna fick bada och Atlas fick hela rengöringsomgången med bad, kam och kloklipp. Han var väldigt olycklig och sov i två timmar efteråt med några blödande pulpor. Hade sjukt dåligt samvete men det är alldeles för lätt hänt och jag är lite för ovan vid att klippa klor. Det är bättre att fila dem ofta.

Vi fick köpt förvaring till badrumsskåpet och täcke+kudde till bebis på Ikea. Tror att halva Västsverige var på Ikea Kållered igår…som att det var något Sommarland för barnfamiljer. Det måste väl finnas något roligare än att gå på Ikea och släpa fötterna när man har semester? Nog för att det inte var kanonväder, men det regnade inte och solen tittade fram ganska ofta. Vad tjocka alla bebistäcken än! Nog för att vi ska få en vinterbebis men det är ju bra mycket bättre att lägga på fler lager med filtar om det är för kallt! Det slutade med att jag köpte ett vuxentäcke och sydde om det till två mindre. Fick även sytt ett kuddfodral och påbörjat ett påslakan! Kul :)

Nu gör jag och Fredrik en arbetsvecka till och sedan har vi två veckors semester! Det är gött! Vi ska renovera heela semestern, lägga golv, bygga tak och sätta in nytt kök. Hade jag fått välja hade vi legat på stranden vid huset i Spanien men det blir inget med det. Dessutom hade jag dött av värmeslag. Hoppas på en ”kall” augusti med grader under 20-strecket. Lagom. Har inte samma tryck i benen längre heller så jag blir gärna svullen om vader och vrister.

Det var det hela om det mesta. I slutet av den här veckan hoppas jag innerligt att vi kommit en bit på vägen med golvläggning.