månadsarkiv: maj 2016

Hej v. 17

Igår hade 112 av 280 dagar passerat. 40% avklarat och idag är det 27 dagar kvar till halvvägs. Mindre än tre veckor kvar till första ultraljudet. Vi mår faktiskt ganska bra. Inga långa löppass men vad gör väl det. Jag går till gymmet 2-3 gånger i veckan och jag går på yoga på tisdagar. Yin yoga är till för att töja bindväven. Det blir långa stunder i samma position, andas och ge bindväven en chans att ge efter. Efter några minuter fattar hjärnan att det är okej att släppa och hinnorna runt musklerna ger efter. Binväven är orsaken till min stelhet. Mina muskler är nästan aldrig stela men bindväven ser till att jag blir begränsad i mina rörelser, som man till viss del ska vara, men jag vill helst inte att det ska göra ont.

Det är inte lika skönt att sova längre och jag funderar på hur det ska sluta när jag inte ens är halvvägs. Jag har tryckt in en lång stor kudde under bäddmadrassen som jag har under knäna. Det avlastar ländryggen när jag sover på rygg men blir ett problem när jag vill lägga mig på sidan. Jag har jag märkt att jag gärna vill vrida upp bröstet när jag ligger på sidan men märker snabbt att det är fasligt obekvämt och faller tillbaka. Soffan är skön för då kan jag glida ner med rumpan mellan sittkuddarna. Bästa hade nog varit en tryckavlastande madrass men ja, ännu en utgift och kanske inte den bästa när man ändå ska ha småbarn i sängen med allt vad det innebär.

Hur som helst! På lördag ska vi börja riva badrummet. Eller jag ska, Fredrik ska sova efter en jobbnatt och jag ska försöka muta någon av mina bröder att hjälpa till. Åh, jag vill att projektet ska gå snabbt för vi kan inte bo där medan vi gör om, men samtidigt vet jag hur det blir. Vi vet för lite om hur det ser ut under och besluten måste tas allteftersom arbetet pågår. Pappa ska vara ledig från jobbet 2-3 dagar och hjälpa oss men det räcker inte i närheten. Jag ska ju vara ledig den veckan också men känner på mig att det mest kommer att bli att vänta och langa verktyg. Företaget som har re-linat rören kommer på torsdagen och kopplar rören så jag hoppas vi kan gjuta igen de nya rördragningarna på helgen efter redan. Efter det kommer jag kunna jobba med tätskiktet. Försöker få tag i en plattsättare nu också. Inte så himla svårt för mig när 70% av jobbets kunder är plattsättare :)

Fortsättning följer på badrummet. Bebisen växer väl precis som den ska. Inte känt något än men jag har knappt en mage så det är väl inte så konstigt.

Månad 4

Utan att ha gjort ett ultraljud och så vi vet exakt vilken vecka vi befinner oss i så gissar vi på v 16 (15+0). Det är förmodligen ganska rätt eftersom jag fick prova och mäta när jag hade ägglossning. Här har det inte räckt med kalsongviftning, men det är okej eftersom det gav mig ett större utrymme att ta ett beslut. Jag blev inte tvingad att ta ett beslut.

I den värld av sociala medier som vi befinner oss i idag har jag valt att bildmässigt hålla min graviditet ganska privat. Min mage är min mage och inte ett objekt för allmän beskådan. Jag har aldrig haft ett behov av betydelselös bekräftelse från människor jag inte känner utan desto mer av människor i min närhet, men även det bekräftelsebehovet är ganska svalt. Troligtvis ett resultat av många år av träning på självbekräftelse. Såklart har jag ett behov av att bli omtyckt, men inte till vilket pris som helst, framförallt inte min egen integritet.

Så, mina vänner, vill ni se bilder på magar och bebisar finns det gott om andra instagramkonton. Man kan söka på alla möjliga sorters hashtags och totalt drunkna i en illusorisk bebisvärld. Jag kommer alltid att tvivla på vad som är sant och inte. Jag ser det varje dag och får det ofta bekräftat att det som pågår i sociala medier är på låtsas och bubblan kommer så småningom att spricka.

Här finns inga fasader att upprätthålla. Istället ska jag försöka vara så ärlig som möjligt, skriva om både det som skrivs om och inte skrivs om. Det kan bli fantastiskt, men det kan också bli helt fruktansvärt. Oavsett så händer det och jag kommer att se det för vad det är.

Träningen är helt och hållet sekundär. Träning kommer alltid att vara en viktig del av mitt liv, min kanal, mitt sätt att hantera min omgivning och mina egna tankar, men det är inte min identitet. Jag kan leva utan det, men jag mår väldigt bra av det och förhoppningsvis hittar jag samma lust och motivation som jag hade innan jag blev gravid. Nu är det detta som är viktigt, harmoni och balans i livet, att känna mig tillräcklig, pigg och glad. För mig innebär det just nu extremt mycket mer sömn, ingen löpning, gymträning två-tre gånger i veckan, cykling ibland, långa promenader, pyssla hemma, genomföra mitt jobb bra, vara närvarande med familj och vänner. Så det är annorlunda. Mycket annorlunda, men jag känner mig faktiskt helt och hållet i min uppgift. Helt otroligt att kroppen efter 12-13 veckor gungas in i alla förändringar och stabiliserar sig.

Ett liv

Någonstans inom mig har jag nog alltid vetat att jag ska ha barn, men jag har verkligen inte förstått varför. Vänner, kollegor eller slumpmässigt utvalda personer jag frågat varför de vill ha barn så vet ingen varför. När man ställer frågan till en hundägare: varför vill du ha hund? så vet alla. Sannolikheten att en enda hundägare skulle svara ”vet inte” är ytterst liten. Vi vet varför vi vill ha hund, men inte varför vi vill ha barn. Som att det vore en självklarhet, eller ännu värre idag, en rättighet.

Fast besluten om att inte stå där som ett fån och inte veta varför jag har barn, har jag grubblat och funderat på detta. Jag har ställt alla obekväma frågor, tryckt in mig själv i ett hörn, och gråtit över min avsaknad av biologisk klocka. 27 år gammal och inte en enda moderlig längtan har infunnit sig. Inte en enda ömhet gentemot de små bebisar jag omgetts av. Kanske pga en smärtsam abort för 10 år sedan (som jag aldrig, inte för ett ögonblick, har ångrat). Kanske tack vare en svart pälsboll som jag älskar så att hjärtat mitt nästan brister. Kanske för att jag ägnat så otroligt mycket kraft åt att lära mig att tycka om mig själv och visa mina allra närmaste, som jag redan har, kärlek och respekt.

Det är viktigt för mig att göra klart redan från början att jag inte vurmar för alla barn, tittar saligt och drunknar i konversationer om hur fantastiska dessa små varelser är. Jag säger inte att det inte kommer att ändra sig, men jag behöver acceptera mina egna känslor inför föräldraskapet och säga till mig själv att det är okej ändå. Det är okej att bli en mamma med egna intressen som stundvis får sätta sig själv först och prioritera sin egen hälsa och välmående. Jag bävar inför det självuppoffrande moderskapet. Kanske är det det som skrämmer mig allra mest. Att förlora min identitet. Att förlora allt som är jag.

Min biologiska klocka har ännu inte börjat ticka. Däremot förstod jag varför jag ska ha barn. Mitt slutgiltiga analys om att skaffa barn är att det aldrig är osjälviskt att skaffa barn. Att skaffa barn är alltid en självisk handling. Människor tittar alltid så konstigt på mig när jag säger så och jag ställer då frågan: Skaffade du barn för barnets skull? Och det kan ju ingen svara ja på eftersom man då låter extremt självgod. Som att man skulle vara en perfekt förälder. Fast det tror nog många innan. Jag behöver barn för att bli en bättre version av mig själv. Att sätta mig själv i andra rummet är nyttigt. Barn ger nya perspektiv. Barn ruckar världsbilden. Barn tar plats och det kommer lära mig att vara mindre självcentrerad. Jag gillar den tanken.

Jag gillar också tanken på processen. Att se magen växa, att det kommer ut en liten person med egen vilja, en egen personlighet och att få se den lilla personen växa och bli stor. Kanske bli min bästa vän, såsom min mamma är min bästa vän. Lyckan ligger mest i att få ge Fredrik något han längtat efter hela sitt liv, som han pratat om sen vi träffades. Han var inte redo då, men det är han nu och det lyser om honom. Det där gravidskenet som jag borde ha men istället klökar över obefintliga lukter från avlopp, att ta upp bajs efter Atlas och grönsaksgrytor som ser ut som spya.

Tröttheten har varit brutal och illamåendet totalt utmattande, men förra veckan vände det som det brukar göra. Istället kommer någon slags stelhet på morgonen och lite växtvärk i magen, klökande över lukter och stundvis irritation över att nästan inte ett enda plagg i sommargarderoben passar. Men vätskesvullnaden har gett med sig just nu, jag är lite piggare och har börjat gå till gymmet igen. 35% av graviditeten har passerat och jag är nu i vecka 14 (13+5). UL väntar vecka 19. Det ska bli spännande att se den lilla ärtan och radera mina tvillingfunderingar. Det är skönt att börja med ett barn.

Längesen

Det var i september jag var här sist. 8 månader sedan. Efter mitt senaste inlägg började en period av deppighet och jag var nog utbränd. Så här retrospektivt kan jag ju såklart se vad problemet var och fundera på varför jag gjorde ett så stort problem av något som inte hade behövt vara det. Men det var såklart många saker som hade en liten bricka var med i spelet.

När jag blir stressad och orolig mår jag illa. När jag mår illa tappar jag matlusten. När jag inte äter så rubbar jag alla hormonnivåer och glädjeämnen i kroppen. Det går ganska fort att hamna på botten när jag hoppar på spiraltrappans räcke och åker med nedåt. Jag tänkte nog att jag skulle sjukskriva mig ett tag. Jag var på träningsläger i Falun i november och tvivlade starkt på min förmåga att prestera, något som alltid varit det mest centrala i mitt välmående. Att vara ”snygg och smal” har aldrig varit så viktigt som att vara frisk och stark, att kunna röra mig obehindrat.

Sen kom en vändning, men jag minns inte vad som gjorde den vändningen. Då måste jag verkligen börja gräva i vad jag gjorde och hur jag tänkte. Den kom i alla fall vid årsskiftet och jag började cykla igen. Följde slaviskt ett upplägg på Trainerroad och kände hur livslusten började återvända. Fysisk aktivitet är fantastiskt på alla sätt, och är vitalt för mitt välmående. Grunden, allt det jag står på. Skulle jag förlora en kroppsdel eller på något sätt bli hindrad i mitt idrottande skulle jag gör allt för att hitta något som jag KAN utföra ändå.

Lusten att skriva verkar ha återvänt och jag ska försöka titta in här lite oftare än var 8:e månad.

/S