månadsarkiv: augusti 2015

Racereport – Kungsbacka 365

Från det mest seriösa man kan göra, med lika många åskådare i Kalmar som invånare i min lilla hemby, till en pytteliten supersprint i Kungsbacka. Eftersom vi skulle ha inflyttning/förlovningskalas på lördagen frågade jag Fredrik snällt om inte jag kunde köra Kungsbackas minitriathlon vid lunch (gästerna skulle börja komma vid 15). När man har en gemensam inställning om att alltid stötta varandras idrott blir livet med idrotten väldigt mycket enklare. Klart du ska köra älskling, jag fixar här hemma!

KBA-Triathlon-18-e1440285851154-620x347

Fullt med kalasstök hela morgonen och plötsligt var det dags att pumpa däcken och ta sig ner till hamntorget. Ärligt talat. Jag såg ut som en utomjordning när jag rullade in min hoj (som ändå inte är värsta sorten) och med en aerodynamisk hjälm på huvudet. Kände mig nästan lite fånig bland alla vanliga racer, mtb och tantcyklar. Friskis och Svettis stod som arrangör och vi värmde upp i sann medeljympa-anda. Jag småskrattade för mig själv och tänkte att ja, nu köper jag hela konceptet av en riktig motionärstävling. Hur kul som helst, utan den minsta sarkasm.

Simstarten innefattade lervadning ut i ån vilket var ganska äckligt. Värmde upp, glasögon OK, och så gick starten. Nu var vänster glasöga INTE OK längre. Det läckte och jag fick blunda med vänster öga och försöka sikta. Sjukt påslag av mjölksyra och adrenalin. 1:a dam, 8:e upp totalt. Vrålsnabb växling, ut och två varv runt Tölö. Några (två kanske?) grabbar cyklade om mig var kanske 10, 11 in. 2:a snabbaste cykeltid bland damerna. Otroligt bra kört av 1:an eftersom jag var den enda med tempocykel.

Skårbratt-Dennhed-Gullberg-636x424

Fick inte igång min klocka (dags att ringa och snacka med Garmin nu) och hade ingen aning om löptempo vilket var lite synd eftersom jag tror att jag kunde sprungit snabbare. Men eftersom jag visste att jag ledde tryckte jag inte på mer och hade ingen referens när klockan fortfarande letade satelliter. Fick 3:e bästa löptid av damerna … what? Vann jag på växlingarna då? Hahaha! Skitlöjligt och såg den intervjun framför mig:

KBA-Triathlon-55-636x424

Reporter: Det gick ju bra idag, Saga! Hur känns det?
Jag: Jo, men det var ett roligt lopp, alltid kul att vinna!
Reporter: Vilken är din starkaste gren?
Jag: Uppenbarligen växlingarna ….

Kul :D

KBA-Triathlon-47-636x424

Jag vann en superfin blombukett och lottades ett presentkort på en löpkurs Team Snabbare håller i. Alltid roligt. Norberg som vann av herrarna var brutal och har en bra placering i årets Svenska Cupen. Han krossade förra årets rekord och sprang ett sista varv för att jogga ner. När Norra Halland tog en bild på oss tog han ett steg ner från prispallen och står på marken och jag på en stepbräda, hehe!

Vinnarna-1-359x424

Racereport IM Kalmar – tystnaden efteråt

När jag skulle köra VM i Motala i juni var jag sjukt otaggad. Jag var inte ens säker på att jag skulle köra en vecka innan. Ungefär då bestämde jag mig för att lägga alla krav och idéer åt sidan och bara åka med. Det fick gå som det ville och det gick ju bra.

Kalmar däremot, det har jag brunnit för sen långt innan jag anmälde mig till min första. Ironman är speciellt, Kalmar är oklanderligt och det fanns inte ett uns tvekan att jag skulle köra. En liten liten önskan under sommaren, i brist på utförda nyckelpass, att jag skulle slippa fanns där, men jag visste att jag aldrig skulle banga. Så händer det som inte får hända. På ett möte måndag kväll börjar det riva i halsen och på tisdag morgon var katastrofen ett faktum. Inga tävlingsnerver och hjärnspöken. En dunderförkylning. På riktigt. Ont i halsen, bomtät i näsa och bihålor, feber (!) och således sängliggande nästan till torsdag morgon.

Jag tänker inte dra ut på den här historien alltför länge. Jag gick upp på lördag morgon, åt frukost och snöt ut så mycket det gick och startade. Vattnet var oroligt men inte omöjligt. Folk som säger att det var fruktansvärt – äsch - sluta gnäll. Får man bryta för det vattnet så var man inte tränad för uppgiften. Jag simmade bra, men jag drev och bojarna var svåra att se emellanåt. Kom in på 1:10. Sämre än förra året då vattnet var spegelblankt.

Hård vind väntade på Öland. Efter bron fick jag upp farten och det kändes stundtals riktigt bra. För bra kanske. Jag tog inte i någonting, vaktade min puls och mitt hjärta. På väg tillbaka och stund innan bron tillbaka från Öland började min nacke spotta och fräsa. Det gjorde ont. Magen funkade fantastiskt men att köra endast på sportdryck i den värmen var bara att glömma. Jag var för törstig och vatten var det enda som gällde. Fick bromsa in på varje station och byta flaska. Förra året bromsade jag två gånger. På Kalmarsidan började min ljumskar ryta ordentligt, jag stannade och kissade (händer ju aldrig annars!) och sista två milen var det vansinnigt tungt. Det skulle senare förklara sig väldigt bra. När jag rullade ut cykeln från växlingsområdet låg högra bromsklossen fram på fälgen och jag fick nästan bära ut cykeln ….

2 km in i löpningen gick det bedrövligt långsamt. Jag bestämde mig för att springa ett varv och om jag fick upp farten fortsätta, men om farten sjönk bryta. Det sjönk rätt stadigt och jag hade för ont i ljumskarna. Hanterbart men helt ärligt, jag lät så fruktansvärt sjuk när jag öppnade munnen pga att jag var hes och tät, hostade emellanåt. Min räddning var svettband till handlederna som jag använde som snortork. 100:-/par tack. Snoret var tjockt och slutade aldrig komma.

Fredrik hejade på när jag kom in i stan för andra varvet. ”Jag ska bryta” sa jag. Han peppade på ”Nej då, du klarar detta. Du ligger trea, 1 svenska dam, hejaheja!”. ”Nej jag ska bryta” sa jag och ville nästan börja gråta på plats. Jag hörde hur sjuk jag lät och kände mig. Jag skulle ju senare fatta att det måste gjort ont i lymfkörtlar som man har en hel del av i nacke och ljumskar.

Usch vad jag grät. Så liten, så ynklig och sargad. Det höll i sig i två dagar sen ryckte jag på axlarna. Kände noll behov av att sympati på facebook utan behövde bara snyfta ifred. Förkylningen? Den blev ju inte bättre precis utan jag har fått brottas några dagar till. Utan en nästan Ironman hade jag nog varit helt frisk på söndag, men jag är glad att jag startade. Jag hade alltid undrat om jag kunnat ta mig igenom det ändå. Lite snabbt uträknat hade jag tittat på en tid på ca 11 timmar. Det är 24 minuter sämre än förra året. Sjuk. Istället undrar jag vad jag kunnat åstadkomma med en riktig uppladdning (härliga fartpass istället för att förbruka en hel toarulle och knapra Alvedon för att få ner febern) och inser att jag antagligen kunde nått mitt mål på sub10 och fått en biljett till Kona. Jag säger alltid lite kaxigt att jag hade tackat nej, men det kan jag faktiskt inte veta helt säkert.

Ibland tar livet oväntade vändningar. Jag som sjuk ungefär vartannat år undrar lite vad syftet med detta var. Att det inte är dags för mig att sluta med triathlon kanske? Att jag ska fortsätta träna så jag når sub10? Jag ger mig inte förrän jag är där, om ens det räcker. Hade jag nått sub10 nu så kanske jag hade nöjt mig och sålt cykeln. Smärtan jag uthärdade på cyklingen är way beyond. Min smärttröskel är extremt hög och jag vet precis hur jag uthärdar och det kan jag alltid förlita mig på. Tidigare var det ett bränsle men tyvärr är det inte det längre. Även om jag fortfarande kan uthärda behöver jag hitta andra bränslen för att fortsätta.

Summa summarum är en Ironman bara en Ironman. Jag hade kunnat slutföra men på en ganska hög bekostnad. Även om förkylningen blev lite utdragen efteråt så äventyrade jag aldrig min hälsa. Jag låg mest på en snäll distanspuls genom hela loppet. I övrigt så hade jag en så otroligt mycket bättre inställning och tillit. Packningen var nästan hälften av förra året, det praktiskta fungerade (med undantag för en strulande Garmin 610, skitklocka) och jag var lugn och harmonisk, skrattade och jag upplevde. Förra året var jag mer som en tickande bomb, en labil robot. Så mycket ångest som var totalt borta. Kalmar igen? Antagligen, men inte 2016. Då ska jag och Fredrik bli man och hustru.