månadsarkiv: mars 2015

Ge mig lite krafs …

Alltså. Jag brukar inte säga detta. Det är så illa att jag känner något slags förakt till människor som alltid säger att de är trötta. Bara för att alla säger just det. Men nu är jag fruktansvärt trött och jag måste tala om det. Varenda muskelfäste i armar och axlar ömmar efter några tuffa sim- och löppass den här veckan. Simmar tis, ons, tors lite mer än 1h men idag var jag klar efter 30min. Helt färdig. Hade inget tryck i armarna och jag visste att jag skulle börja slarva med tekniken om jag la in den tröskelserien som var tänkt. Jag tog en lång dusch och blåste håret som jag aldrig hinner annars. I många simhallar kan man inte reglera värmen i duschen men det kan man i Kungsbacka. I. Love. It.

Idag ska jag till banken och få ett lånelöfte. Ja, jag och Fredrik har varit och tittat på en lägenhet som vi tycker om. En 3:a på 80m² i Kungsbacka, lite närmre en tågstation än vi bor nu faktiskt (typ 2min istället för 5 hehe). Lite närmre simhallen men lite längre från mitt jobb. Budgivningen har börjat så vi får se vad den landar på men vi båda tyckte väldigt mycket om den. Badrummet behöver renoveras och köket lite längre fram. I så fall blir det en investering på 5 år ungefär. Vi får se helt enkelt, men det känns rätt i tiden nu. Vi har fasta stabila jobb och även om vi trivs där vi bor nu så behövs större och det hade varit roligt om Atlas hade lite mer plats att härja omkring på. Idag är han väldigt stillsam hemma men så fort vi kommer till mitt jobb eller mina föräldrar där det är stora öppna ytor så drar han igång.

Förresten kanske vi ska springa Hundlöpet jag och Atlas. Fick tips från uppfödaren och min första tanke var om jag kan vinna och vad i så fall. Vinnaren 2014 sprang på 45:42 så det är ganska tufft i den terrängen men jag tror jag kan springa på 42-43 typ med Atlas om han drar mig upp för backarna :D Fyra staffar sprang 10km och de kom på 1, 3, 4 och 19:e plats av 58 startande. Störd tävlingshjärna, jag vet.

Tröttheten och ömheten beror såklart på upptrappning i träningen. Det är dags nu. Jag har legat lite för lågt i några veckor med tusen grejer omkring mig men nu känner jag mig redo att skruva upp även om kroppen inte riktigt hänger med. Sprang 18km på löpband igår med nya Salming Distance (fantastiska!) varav 12km liite långsammare än maratonfart. Kändes bra tills jag skulle sova och ländryggen ömmade och molade. Tog en Alvedon och somnade när den kickade in. Är inget fan av värktabletter och äter det sällan om jag inte har huvudvärk eller efter tävling, men jag har börjat släppa på de principerna. Ligga vaken i flera timmar eller låta kroppen slappna av och få sin sömn? Lätt val idag. Innan så kunde jag genomlida för sakens skulle, det gör jag inte längre.

Milstolpe

Bokstavligt talat.

Att springa milen under 40 har varit ett mål länge nu. Jag tror att det hängt med sedan 2012 om jag ska vara ärlig, kanske 2011 till och med. Nej, så lång tid tar det inte att träna inför att maxa sig på 10km, men så motiverad har jag nog inte varit att jag faktiskt planerat och på riktigt jobbat för det. Inte förrän i början på 2014. Så det tog mig 1 år. Ja, det är skitlänge. Med de allra bästa förutsättningarna hade jag säkert kunnat sätta målet tidigare men att göra det nu och med så bra marginaler PLUS känslan av att jag nog har 1,5min till att pressa. Häftigt. 39:02 är inte mitt max, utan ett kliv upp, en bra standardnivå. Under 40 bör jag numera alltid kunna springa med bra uppladdning.

Jag visste det redan i onsdags när jag sprang mitt sista distanspass med 3km tävlingsfartinlägg att jag var hemma. I den sanningen levde jag ända till på söndag när jag kände humöret svikta lite. Det blåste typ sådär 9-10m/s sydvästlig och 14 i byarna. Seedingloppet går platt och oskyddat på Frihamnen och en bit bortåt Lindholmen, tillbaka och två varv. Det gjorde att partierna med motvind var uthärdliga. 5km motvind och 5km medvind kan knäcka vem som helst. Bättre med med- och motvind om vartannat. Det kändes inte helt hundra där på piren och kände att mitt sockerrus kanske börjat avta, att jag börjat påfyllning lite för tidigt och att den riktiga kicken var över.

Kanske var det så, men jag drog en gel några minuter innan start och ställde in mig på 39:58. Vi sprang först i motvind men den kändes inte ens och jag tuffade med första ledet i 3:45 fart typ. Wow, tänkte jag, det känns inte ens. Men det blev såklart tuffare. Jag höll mig bakom någon nästan hela tiden och slapp vinden. Km 5,6,7 var brutala. Mådde skit, magen sa ifrån och jag fick håll! Va fan! Låg då och snittade på 3:52 och visste att jag nog skulle tappa lite andra varvet. Jag är sådan, går ut tufft och få trappa av. Det sägs att det inte går att hämta igen om man sparar sig i början, jag vet inte, men jag går gärna ut hårt för att sedan stabilisera mig.

Oscar var med mig på cykel bredvid stora delar av loppet. Gött med pepp, dåligt för att det fanns någon att gnälla till. Hade hyfsat bra koll på löptekniken tror jag. Har fortfarande svårt för att luta mig framåt, springer lite för upprätt och behöver högre knän, två konstiga riktningar på samma gång: framåtlutad och höga knän. Blev omsprungen av en tjej km 7 vilket sög lite men de andra tre tjejerna, Sara bl.a. var före mig hela vägen.

Sub38 känns inte alls avlägset. Några grader varmare, vindstilla och 1kg lättare så är jag hemma. Hon som sprang om mig vid 7km var betydligt lättare än mig vilket sporrar såklart! Kontinuiteten har gett resultat trots att det känts jäkligt tungt emellanåt.

Jag kom på 5:e plats igår men i min lilla värld vann jag! Det har varit en lång resa hit och självklart ifrågasätter jag ofta vad jag håller på med. När man når ett högt uppsatt mål så får man svaret på det. Därför. Jag har tränat fokuserat i 15 månader och även om jag har en väldigt stabil grund att stå på är det inte länge. Inte i relation till hur många år jag lovat att ge sporten. Jag har precis passerat 10% strecket. Att vara enträgen lönar sig.

Sinnets komplexitet

Det är mycket som pågår just nu. Min kropp transformeras och min integritet behöver ständigt vara på sin vakt. Min integritet har en väldigt hög lägstanivå och det är inte många som får trampa på den.

Det är otroligt svårt att förklara men jag ska försöka. Min komfortzon är extremt liten. Komfortzonen är ett område där jag känner mig bekväm, tillfreds, nöjd och kan mysa till mig. Som att cykla i stark medvind, eller att krypa upp i soffan med en god bok om man inte förstår idrottsreferenser.

Istället pressar jag mig, hoppar rakt ut, tänker, förbättrar, lyssnar och analyserar varenda liten signal som kommer till mig. Min kropp vet allt om mig och talar alltid om vad den vill, allt den säger till mig är sant. Utanför min komfortzon blir det hårda träningspass, max. Långa distanspass, lite längre. System och schema, förbättringspotential. Teknikträning, perfektion. Det finns alltid en tanke bakom allt jag gör, och jag lyssnar på kroppen även om jag inte är speciellt bekväm.

Å enda sidan säger Sveriges föreläsarelit att vi föds lyckliga utan problem. Å andra sidan sa Agnes Wold i sitt vinterprat i P1 att människan är i regel missnöjd. Vi föds missnöjda eftersom det är en av drivkrafterna i evolutionen. Hade vi varit lyckliga och nöjda hela tiden hade vi inte utvecklats.

Balansen däremellan. Att verkligen känna lyckan utanför komfortzonen, går det? Eller är det bara när jag stundtals befinner mig i min komfortzon som jag måste lära mig att se tillbaka och känna lycka gentemot min utveckling. Jag har otroligt svårt för det.

Det uppstår en ganska hög grad av förvirring i detta. I förvirring är jag vilsen, oftast ledsen, till och med arg, men mest ledsen. Jag är inte alls lika arg som jag var när jag var yngre. Det var bara ett skydd för att jag var ledsen. Att vara ledsen är också att vara väldigt skör, sårbar och kräver faktiskt ett visst mod. För det är också utanför komfortzonen. Det som händer då är att jag lätt blir ett byte för andra människors negativa energier och mitt eget ifrågasättande. Vem är jag? Vad vill jag? Det blir svårt att höra vad min intuition säger när andra eller jag själv trampar på min integritet.

Det sägs att innan utveckling sker, hamnar vi i en kris. Innan vi tar nästa steg upp så måste vi vända och vrida på allt och känna största möjliga motstånd. Oftast förstår vi det inte när vi är mitt i det, utan kan se tillbaka på det efteråt, skratta lite och rycka på axlarna. Var det inte värre än så?

Just nu befinner jag mig i största möjliga motstånd. Jag har befunnit mig på en platå länge, kroppen vägrar släppa vikt, som är mitt skydd, och väntar på ett nytt genombrott. Men jag är otålig av naturen, missnöjd, ifrågasättande och min integritet sviktar lite. Jag får kämpa med hela min existens att se det positiva, att fokusera på de framstegen inom simningen medan jag nästan gråter mig igenom ett löppass. Men nu när jag tänker tillbaka på simningen så var det just en superkris innan jag tog tag i problemet och nu simmar så bra som jag trodde var omöjligt i början på februari. Precis som jag skrev, ett litet skratt och ryck på axlarna. Det är komiskt att jag valt en idrott med tre grenar och tripplat mina kriser-innan-utveckling. För när det ena funkar så krånglar det andra.

Som det sägs. No rest for the wicked.