månadsarkiv: februari 2015

Simfokus fortsätter

Jag blir bättre! Herregud, vilket genombrott. Jag är stark igen, jag vågar ta i och mina axlar, triceps och lats ömmar konstant. Efter min teknikträning med Anders Holme förra tisdagen så kom vi fram till följande.

1. Mittlinje. Jag vill gärna dra in armarna under kroppen. Det är en typiskt ”genväg” kroppen vill ta för att underlätta. Problemet är att jag blir svag där. Jag behöver jobba med att dra armarna utmed sidorna.

2. Trycket. Jag fladdrar armarna genom vattnet. Det har inte funnits något tryck. Jag ger kanske 30-40% av min styrka vilket göra att jag kan hålla på hur länge som helst. Här är simning precis som löpning. Det finns inte en enda människa som blir snabbare av distanslöpning. Jag måste få upp trycket och göra mina armtag kraftigare för att komma fortare framåt.

3. Glid vid andning. När jag vrider upp huvudet och andas vill armen framför mig gärna sjunka ner under vattnet vilket gör att jag tappar ”taget” om vattnet när jag kommer fram med armen jag precis lyfte för att andas. Jag missar hela rundtampet, om jag ska dra en parallell till cyklingen, eftersom mina armar inte är synkroniserade.

Så detta tränar jag på. Nummer 3 är svårast när det ska gå fort. Nummer 1 blir en utmaning när jag är trött. Nummer 2 är svårast när jag slutar tänka på det! Så jag lägger faktiskt mest fokus på 2. När den tekniken väl sitter där sen så kommer jag inte behöva lägga en enda mer tanke på det. Det är faktiskt lite som att lära sig på nytt.

Säsongsplanering

Jag har faktiskt redan satt säsongens läger och tävlingar. Känns otroligt skönt att ha koll på redan i jan/feb. Alla race är även prioriterade A-C och sedan kommer det säkert till några smålopp här och var. Tänkte medverka på eventen vid Rådasjön och sedan brukar klubben ha någon träningstävling. Alltid kul.

22 mars
Kör seedingloppet till Göteborgsvarvet för att testa formen på 10k.

11-21 april
Sticker till Mallis. Kör linje för bergsklättring och variation. Platten har jag till Halmstad ToR om det är så att jag vill ligga i tempobåge. Hårt träningsläger tom 18 för att sedan vila och verkligen ta med mig en bra form hem den 21.

28 april
Springer Laxaloppet nere i Halmstad för ett testa formen ytterligare en gång till på 10k.

1-3 maj
Triläger mer Triathlon Väst i Borås. Otroligt bra arrangemang förra året så ser fram emot det.

30 maj (C)
Första tritävlingen Göta Kanal för att kickstarta säsongen.

27 juni (B)
VM i Motala långdistans. Viktigt race såklart men ligger ändå på kategori B.

28 juni – 14 juli
Jag och Fredrik bilar söderut med hund och min cykel på taket. Vi tar oss till norra Italien och Österrike för höga berg, Comosjön och kombinerar semester med min träning som skall vara av extremt hög kvalitet den här perioden utan att slita för mycket på kroppen. Vilar upp mig efter Motala i bilen på väg ner. Vi insåg att vi inte skulle få någon semester ihop om vi inte gjorde så här eftersom Fredriks säsong startar när min är slut.

26 juli (A)
SM i Jönköping medeldistans. En SM tävling slår faktiskt lite högre än VM eftersom jag inte tillhör någon världselit och har bättre chans att få en bra placering på en nationell tävling. Helt klart A race.

15 augusti (A)
Ironman Kalmar. Ganska tätt inpå Jönköping men det känns ändå OK. Förhoppningsvis börjar min kropp vänja sig mer och mer att återhämta sig efter tävling och jag är good to go 15 augusti igen.

30 augusti (C)
Tjörn Triathlon. Efter Kalmar förra året föll jag ned i ett svart hål av ångest och tomhet. I år testar jag att fånga upp mig själv och köra en tävling på skoj så snart efter Kalmar för att se om det hjälper psyket att inte klappa ihop efter en så stor tävling.

Förra våren klämde jag inte ytterligare två (!) träningsläger där i april/maj men inser att det inte funkar riktigt. Lämnar pojkvän och hund ensamma hemma i tre veckor ändå redan och helgerna behövs faktiskt för att hitta ett visst lunk och rutin på långpass också. Det tar så otroligt mycket tid att resa och förflytta sig. Tid som kan läggas på träning eller lilla familjen. Det är också viktigt. Nu när vi har ett hem tillsammans kan jag inte bara åka när jag känner för det. Vi är två och vi har en hund ihop.

Så så här ser det ut. Är otroligt laddad för en riktig tävlingssäsong som jag bara nosade lite försiktigt på förra sommaren. I år är det otroligt mer strukturerat och bra. Plus att jag har flera olika vänner som kör de olika tävlingarna och några som jag försöker få med mig. Mamma och Fredrik är ju alltid otroligt viktiga stöttepelare på tävling och resor också.

To the core

Jag tänker blotta mig själv lite. Berätta om, för mig, tunga saker, som blivit upptäckta, accepterade och till slut lett till utveckling och en viss seger.

Det har tagit tid för mig att kalla mig triatlet. Det är ett fack som jag inte känt mig bekväm i. Folk stoppar in sig i massa olika fack utan att riktigt höra hemma där. Och visst, det kanske är en subjektiv bedömning, men för mig är det viktigt att verkligen höra hemma, som en insutten fåtölj. Jag kan snubbla omkring på triathlonsveriges olika arrangemang, köpa prylar till förbannelse och skryta om alla tränade pass, personbästa och lära mig idrotten enligt konstens alla regler, men det är inte jag. Många människor jag möter har – mycket snack och liten verkstad – som ledord i livet. En person som verkligen gör, har varken tid eller behov av att tala om det för alla andra.

Förutom att bemästra tre idrottsdiscipliner, rätt utrustning, professionell hjälp med teknikträning (om man nu inte föds färdigutbildad triatlet) och en jäkla massa prioriterad tid, så krävs en rejäl dos av att kliva utanför sin komfortzon. Åtminstone om prestation är det centrala. Jag pysslar med inredning för skoj skull. Inte idrott. För min del är idrott 75% plågsam och jobbig, 25% njutning. Utanför komfortzon är aldrig skönt. DÄREMOT är belöningen efteråt alltid 100% njutning.

Jag älskar löpning och cykling långt mer än simning. Märkligt, för simning är min kärna. Det är grunden i min idrottsuppväxt. Det har länge funnits en djupt rotad hatkärlek till denna idrott. Den har legat där och molat under ett helt år, sen jag började träna alla tre discipliner fokuserat och målmedvetet. Det är otroligt svårt att beskriva men jag och simning har en väldigt komplex relation.

Jag slutade simma när jag var 15 år. Förslitningsskador i nacke, axlar, värk i hela kroppen som förflyttade sig, öronproblem pga vatten som aldrig kom ut. När jag bröt var det ett misslyckande. Jag var i min absolut sämsta form, jag kapitulerade inför att jag inte kunde bli bättre och att jag var totalt slut. Det fanns heller ingen vuxen som ryckte tag i mig och föreslog rehab (mina föräldrar betalade dock en mindre förmögenhet på osteopatbesök) eller såg någon potential. Kanske fanns det ingen heller. Jag är en ganska bestämd liten människa så det kanske inte hade fungerat ändå. Som ni förstår är mina associationer till simning är genomgående dåliga. Minnet svider.

På simlägret i Falkenberg för tre veckor sedan kände jag att jag måste förändra något. Det började bli jobbigt på tredje passet och jag orkade inte. Då gjorde jag som jag alltid gör när simningen blir lite för jobbig. Jag slutar. Som jag alltid ha gjort, som jag gjorde när jag var 15. Jobbigt är jobbigt och obehagligt, kroppen missnöjd.

Som tillbakakastad 10 år i tiden var det en vuxen som nu ryckte tag i mig och ställde rätt frågor. Det här med att mina associationer med simning är genomgående rätt kassa, vetskapen om det gjorde att jag kom till insikt. Att jag heller aldrig blir bättre eftersom jag aldrig lämnar min komfortzon. Att jag aldrig vill träna simning egentligen för att jag alltid går därifrån och känner mig värdelös. Till råga på allt kunde jag inte riktigt se mitt varför. Jag kan göra en hyfsad ironmansimning på 1:07 utan att ta i speciellt mycket (eliten ligger väl på 58-60min), men jag vet också att simningen är första utsållningen. Där skiljs agnarna från vetet.

Jag vill upp till toppen! Och att placera mig i facket för triatleter ska kännas som att jag sjunker ner i en insutten fåtölj. För andra kanske det är strunt samma, men för mig är det kärnan. Jag har inte kunnat det för att simningen har tvingat mig att sitta på golvet och skämmas. Triathlon är ingenting utan simning. Jo, duathlon, vilket jag inte utövar.

För att sammanfatta. Jag insåg att jag inte längre skulle försöka ”hitta tillbaka” till simningen. Där fanns ju bara elände. Istället bygger vi en ny relation. Jag har accepterat att vår relation varit komplex men att den nu är lika enkel som min relation till löpning och cykling. 75% jobbig och 25% njutning. 100% stärkande belöning. Jag känner mig stark i vattnet och tränar tränar tränar på att våga vara obekväm. För att krydda vår relation lägger jag till mitt varför. Simträningarna är numera strukturerade, jag kommer i tid, genomför och klappar mig själv på axeln efteråt. Igår gjorde jag mitt första helt genomförda och perfekta simpass med klubben, 5500m med bra tryck, mycket obehag och en stor lyckobubbla efteråt. Imorgon ska jag ha privatundervisning på Valhallabadet med fokus på teknik. Jag har också införskaffat en lagom baddräkt, nya simglasögon och fenor. Rätt utrustning, teknikträning, tydligt fokus och en klubbkamrat och god vän sa även att det behövs en smula talang.

Något som så länge varit ett undertryckt problem fick äntligen komma upp till ytan och har nu lett till en stor portion personlig utveckling. Det är inte ofta jag säger det men jag är stolt över att detta händelseförlopp lett en så viktig insikt. En insikt som stod mellan mig och dit jag ska.