månadsarkiv: december 2014

Ett exempel på dåligt ledarskap

Igår hände något extremt … oväntat.

Jag har gått på en yogakurs i några veckor. Inte så mycket för själsligt lugn utan för kroppskontroll, muskler och andning. Jag har gått ett typiskt ”Steg 1″ där man lär sig grunderna från början och första gången tyckte jag att det var enormt svårt. Bara att sitta i lotusställning (korsade ben) och sätta händerna framför bröstet har varit obekvämt, men jag har kämpat på ändå. Jag missade ett kurstillfälle i måndags och fick då OK på att komma på tisdagen i Åsa istället för i Onsala.

Övningarna var jättesvåra för mig. Mycket handstående. Mamma, som också var med, hade lite svårt med en övning och Anna, yogaläraren, säger då högt inför alla att ”ja, den här kursen var nog lite för svår för er så ni borde inte varit här”. När hon sa ni syftade hon så klart på mig och mamma som hade fått OK på att komma dit trots att hon visste vår nivå.

Vi ska sedan göra en övning som jag tycker är svår, handstående med ena benet rakt på golvet och andra rakt bak med hälen pressad mot väggen. Anna korrigerar och säger ”känner du nu?” och jag svarar att jag inte gör det. För det gör jag inte. Jag frågar vad det är jag ska känna.

Anna säger då (inte ordagrant för sånt minne har jag inte) högt inför alla kursdeltagare ”här försöker jag hjälpa dig gång på gång men du lyssnar inte. Det är inte ofta jag tappar tålamodet men nu räcker det”. Det följde något mer därefter men jag var redan förlorad. Jag blev så jävla arg. Det bara kokade i mig. Det bara gick runt i huvudet på mig om moral, respekt och hur man beter sig mot andra människor. Det var mitt vuxna jag och alla mina erfarenheter som gjorde mig förbannad.

Sedan slungades jag tillbaka skolbänken. Lärare och andra människor som på olika sätt tagit beslutet att det är OK att förnedra andra människor, barn och ungdomar. Jag blev så fruktansvärt ledsen och tårarna började forsa. Jag gör fortfarande övningarna, jag står pall och är med på hela yogapasset ändå. Jag fick ingen hjälp med det som var svårt, trots att jag befann mig på en Steg 2-3 (fick jag reda på efteråt) kurs och hade noll koll.

När jag kommer ut i bilen kommer chocken. Jag är helt utom mig för att ha blivit så utpekad och nedtryckt. Mitt skolbänksjag tror att mamma ska komma ut och ge mig bannor för dåligt uppförande. Hör hur jag redan här har köpt hela yogalärarens utspel. Att jag tror att det hon sagt till mig är sant och helt befogat. Men mamma tog mitt parti, hade haft ont i magen resten av passet och tyckte Annas beteende var högst olämpligt.

Mamma är på väg att gå in igen och fråga varför hon hade gjort så, men jag ville inte, och då blir jag inskickad att göra det själv. Typiska känslor av fly eller fäkta men jag valde att gå in ändå. Jag sa (fortfarande inte ordagrant)

”Så som du gjorde mot mig idag, förolämpade mig och skämde ut mig inför alla andra, så gör man inte. Varför vill du göra mig ledsen?”
”Så du upplever inte att jag gång på gång försöker hjälpa dig och du stöter bort den hjälpen?”
”Jag kommer hit frivilligt. Jag betalar för att komma hit och få hjälp och nu vill jag aldrig mer komma hit för att du har gjort mig så ledsen”
”Du kan gärna få tillbaka pengarna”
”Nej tack, det handlar inte om pengar”
”Så du menar att du aldrig har varit med om såna här situationer tidigare i livet”
”Nej, aldrig”

Hon var helt iskall. Självklart finns det mer bakom. Det finns mer bakom henne och mer bakom mig. Vi har alla ett bagage men om man bestämmer sig för att vara en ledare så måste man lämna bagaget hemma. Jag har ingen aning om vad hon kämpade med igår kväll, men det är inte min sak. Det är heller inte hennes sak att lägga någon värdering i mina utmaningar i livet.

På vägen hem började chocken lägga sig. Mamma fick mig på rätt spår. Regeln är enkel:

Det som hände igår säger mer om Anna än vad det säger om mig.

Jag var där på en kurs för att lära mig. Även om hon finner mig störande eller inte tillräckligt mottaglig för hennes hjälp så har hon ingen rätt att hoppa på mig, peka ut mig inför andra människor, och få mig att bli ledsen och känna mig värdelös. Ingen människa har rätt till det.

Låt aldrig någon annan människa trycka ner dig. Vi är alla värda ödmjukhet och respekt. I såna här situationer, som vi alla får uppleva, tänk att det aldrig handlar om dig, utan om personen som trycker ner dig. Ta ingen skit.