månadsarkiv: augusti 2014

Race Report Ironman Kalmar 2014

För tillfället sitter jag på en terass i Spanien, familjens sommarställe, och njuter av solbränna, värme och total vila. Semestern är väl förtjänad och här kommer min väldigt långa race report. För er som vill läsa om själva tävlingen kan bara hoppa över pre- och post race. Jag har inte möjlighet att ladda upp några bilder för tillfället, men de kommer nog senare.

Pre-race
Eftersom jag tillsammans med min tränare testade en uppladdning som han lade upp för mig innan SM Långdistans i Motala så kände jag mig otroligt lugn och trygg. Jag visste att uppladdningen fungerade trots att jag var ganska trött fysiskt efter toppningspasset på måndagen. Det kan ju oroa en del när man är helt slut på måndagen och ska tävla på lördagen men det var likadant sist. Ju mer vältränad, ju tröttare är kroppen. Så på tisdagen körde jag mina 8×1 min maxintervaller på tricykeln i trainern och regnet smattrade utanför uterummet. Hade 2 min vila mellan varje. Efter det var det bara provsimning på banan och tävlingsträning kvar på fredag morgon kvar. Vila på onsdagen när mamma förflyttade oss till Kalmar. Där fick vi hjälp av folk som jobbar med Foreverliving (som mamma) att få låna en lägenhet 2km från centrum. Otroligt skönt att bo i ett hem där allt finns istället för ett hotellrum. Packning gick väldigt smidigt och lätt, inga krånglande bromsar denna gången, enda som saknades var tävlingsshorts som var beställda då paketet försvann i hanteringen, men jag tog min gamla som var slitna men fick fungera ändå.

På fredagen körde vi cykelbanan norr om Kalmar (vi körde Öland på torsdagen) där testkörde jag cykeln i tävlingsfart i 30 min, växlade snabbt och sprang 15 min i 4:20 fart. Så som jag hade tänkt öppna löpningen. Allt var i sin ordning och väntan och våndan började. Hela fredagen var hemsk. Fruktansvärd. Mådde så otroligt dåligt, var nervös, kunde inte äta, illamående, trött, seg och stubinen obefintlig. Allt var fel och ångesten rev i magen. Så reagerade jag inte inför SM. Då var jag bara tyst. Men då var pressen mindre också. SM var ju genrepet inför Kalmar. Allt som kunde gå fel var bara bra så att jag kunde rätta till det. När jag kände mig redo checkade jag in cykeln och det var snart dags för race briefing. Första Ironman race briefing är häftigt! Jag är drillad efter några rallyn med Forever, men det här var väldigt inspirerande och illamåendet avtog för en stund. Jag hoppade över middagen vilket var bra för jag har hört rykten efter tävlingen om magsjuka av maten.

RACE
Nervositeten försvann under natten och när jag vaknade visste jag precis vad jag skulle göra. Pannkakorna med choklad, ägg och kaffe till frukost och vi åkte till växlingsområdet. Pumpa däcken, flaskor på och sedan insimning vid Kattrumpan. I år hade simstarten gjorts om till gående, eller rullande start vilket innebar att alla inte startade samtidigt som tidigare år utan man stod i kö enligt den sluttid man trodde man skulle få och ens klocka startade när man gick ned för rampen. Mamma pussade mig lycka till och jag hittade någon att prata av mig med i kön. Jag fick låna hans tofflor som var 10 storlekar för stora för jag frös så om fötterna.

SIM
Starten gick och jag var snabbt i vattnet. Oftast så brukar jag få lite av en aha-upplevelse när jag väl börjar simma, men jag var mer förberedd än så och jag tog det lugnt. Kanske lite för lugnt men jag höll mitt tempo, fokuserade på andningen och behöll lugnet i ett annars så vanligt stressmoment. Enda med simningen var att den kändes olidligt lång. Trodde aldrig den skulle ta slut och tyvärr har jag inte Garmins 910XT så jag vet hur långt eller långe jag simmat. Det är en nackdel, för jag hade kunnat jaga på lite mer tror jag. Lättade blåsan den sista biten, ingen glamour här inte och det hade jag otrolig nytta av senare då jag slapp hoppa av cykeln för toabesök på 18 mil.

CYKEL
T1 gick plättlätt. Min för stora våtdräkt är enkel att ta av och plötsligt satt jag på cykeln. När jag var påväg de sista 3km på Ölandsbron såg jag min snittpuls. 180. Det är min maxpuls på cykel som jag hållit sen cykelstart. Vansinne, jag vet, men jag visste att denna medvinden kommer jag inte få igen, bäst att utnyttja den och benen svarade fantastiskt. Mina första 60km var galna och jag snittade på 36km/h. Här fann väl någon förhoppning om att hålla upp det snittet men jag jag visste att motvinden skulle komma nära jag skulle västerut igen. Fick otrolig langning av mamma vid 53km (och igen vid 122km) och sista omgången medvind. Norrut gick bra men när jag skulle tillbaka västerut började kriget. Hastigheten visade 26-29km/h och jag och några grabbar kämpade tappert. Fast jag orkade lite mer.

Det är nästan helt omöjligt att relatera till 180km cykling. Det är ju brutalt långt. Jag kunde inte relatera till kilometrar som svischade förbi men jag kunde relatera till tiden. När jag visste att det var mindre än 1h kvar började jag se änden och sista 15min kom regnet. Det var skönt för dem som jag inte lyckats cykla om kunde jag nu vinka av. Om väderrapporten säger regn brukar pappa jubla: jävliga förhållanden är oftast till min fördel.

LÖP
T2 gick inte lika fantastiskt som T1. Tog inte av mig skorna på cykeln i ösregnet utan tog det säkra och sprang in med dem på i växlingen. Min klocka var redan startad på cykeln, skorna på, skärmen och glasögonen. Jag behövde knappast glasögonen i regnet men jag har för vana att alltid ta dem eftersom jag inte vet vad som kommer sen. Jag kutade ut snabbt, för snabbt, hög på adrenalin och jävlaranamma. Skylten med 6km kom och min första oro kom krypandes. Helvete, en mara är lång. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det. Ingen specifik krämpa eller annat, men det var tungt med 4:30 tempo. Benen svarade stundtals men redan första varvet hade jag sjunkit till 4:55 och jag bestämde mig: idag sök jag gå i mål och jag ska springa i mål. Inte riskera att bränna allt på 30km och sedan få gå resten. Aldrig. Så jag lät tempot sjunka. Ibland fort och ibland stod det still länge. Fick stundtals massa energi och pinnade på lite fortare för att sedan få tappa lite igen. Fick veta att mina nära, familjen, Fredrik och Oscar hade varit oroliga när tempot sjönk så hastigt stundtals. Antagligen är det priset jag får betala för att aldrig har sprungit ett maraton. Jag har en skruvad relation med maratonlopp. ”Endast ett maraton på en Ironman” skulle kunna vara mitt motto, men jag måste nog tänka om och lära mig springa den distansen för att ha sträckan i ryggmärgen. Det är oerhört tufft att springa så långt.

TANKAR
Jag tog mig i mål på 10:36. Som vanligt är jag väldigt tuff när jag sätter upp en målsättning som sub10 men vet att jag kan göra det för att jag inte låter mig knäckas av att inte uppnå det. Det sporrar ännu mer och jag vet vad jag har framför mig hela vintern och året till 2015 då VM i långdistans väntar, ännu en Kalmar och SM på både medeldistans och ev. olympisk distans.

Jag tar med mig detta:

1. Oscar sa det till mig redan i januari. Jag behöver gå ned 10 kg för att kunna springa så fort som jag vill. Jag har kommit halvvägs på den resan och nu fortsätter det. Vi föds alla med olika genetiska förutsättningar och min kropp har bäst förutsättningar för korta distanser, explosivitet och att bygga muskler. Allt en långdistansare inte har. Jag är född sprinter. Däremot har jag pannben och en hög smärttröskel och det är ett långsiktigt och ihärdigt arbete. Kroppssammansättning går att ändra på men det tar tid.

2. Jag hade en väldigt stark önskan om att kunna hålla 34 i snitt i 18 mil men var samtidigt lite skeptisk. Lilla jag? Men alla eviga ändlösa timmar inne på trainern där jag tränat upp min kadens är nyckeln till detta. Jag låg 95-105 hela vägen och njöt av hur lätt det gick, speciellt i omkörningarna. Säga vad man vill om kadens och alla olika teorier. Alla jag cyklade om hade lägre kadens än mig, även kallade tröskverk. Hög kadens = energieffektivitet. De som orkar köra om har större chans att vinna.

3. Det är lite absurt vilken kamp som pågår i en när varenda cell i kroppen skriker STANNA och man bara fortsätter ändå. Det är ett mindre världskrig och man kastas hela tiden mellan ge upp och fortsätta. Speciellt på löpningen. Det var många gånger jag tänkte: äh, skit samma, det här är inte kul. Lik förbaskat tar man ett steg till.

Det var en otrolig känsla att springa de två sista kilometrarna. Ibland kände jag mig lite rörd till tårar nästan och så otroligt många känslor av tacksamhet till allt och alla. För precis allt. 2km från målet dit ALLA tagna beslut det senaste året lett fram till. Jag måste skriva mer om resan hit, börja blogga mer frekvent och dela med mig. Det finns så otroligt mycket dokumentation egentligen, träningsscheman, roliga pass, med- och motgångar. Så många fantastiska människor runtomkring mig.

POST-RACE
Jag bävade för all smärta, hade ångest i flera dagar bara för det. Leder, muskler, fästen, allt. Efter Motala fick lillebror nästan bära mig in i huset från bilen. Jag grät mig till sömns, totalt ledbruten. Jag trodde aldrig jag skulle vilja träna igen. Jag hade en träningskris, mycket pga att Ironman hägrade och jag kunde inte träna på över 1v, fick vända med cykeln efter 1km. 5 dagar efter denna tävlingen mår jag finfint igen. Smärtan har inte varit alls lika påtaglig och jag VILL träna. Låren mår alltid dåligt, men jag har haft mest ont i bröstkorgen. Som att alla leder mot ryggrad och bröstben strejkat och inte kunnat vidga helt för lungorna. Sedan spelar ämnesomsättningen en ett riktigt spratt. Kroppen vill ha allt, men ändå ingenting. Man känner sig utmärglad men ändå helt svullen, som att allt man stoppar i sig förvandlas till vätska och fett.

Många gånger under tävlingen tänkte jag att det här är bara början. This is it. Nu börjar resan. På riktigt. Som att jag lyft luren och ringt det där hemska telefonsamtalet och det gick bra! Jag fick jobbet! Men jag älskar det. Jag älskar att ännu en gång ha pushat lite extra på mina gränser, och genomfört något som jag drömt om länge. Det har varit så otroligt långt hit men ändå inte. Visst älskar jag att tävla, att träna och att prestera men det som driver mig är passionen för sporten, att det finns så mycket att utveckla, förbättra och utmana. Mina egna gränser, personbästa, tekniker. Att göra något lagom har aldrig varit min grej.

Mörbultad

Distanshelg är inte att ta i för att beskriva den här helgen.

I lördags tog jag sovmorgon. Det var många veckor sedan sist. Jag är nästan alltid upp kl 06 för jobb eller träning men nu var det dags efter hårda pass både torsdag och fredag. Torsdag med brick sim-cykel-löp på olympisk i tävlingsfart tillsammans med Lina i Varberg och fredag med 70km i tävlingsfart. Vad passar väl bättre än att ligga i bågen ToR till Falkenberg? Så det gjorde jag. Blåste sydostlig vind så det bli 9 härliga mil i motvind och sidvind. I Varberg mötte jag upp Lina och en kompis till henne så jag fick sällskap de sista tre milen till Falkenberg och tillbaka till Varberg. Uppskattat!

På vägen hem, ungefär så där i Åsa började jag tröttna rejält. Och vinden hade lagt sig lite vilket betydde mindre hjälp hem. Stannade kort i Fjärås och meddelade familjen att jag var på ingång och att jag var trött och gnällig. Alltid bra med en förvarning.

Konstigt nog var jag pigg och fräsch när jag vaknade i söndags. Tog sovmorgon för andra dagen i rad (!) och tog det lugnt på morgonen. Hade bestämt mig för att springa en del av Sandsjöbackaleden med start i Kyrkobyn-Dala och mål i Torrekulla vid Färås Tjärn, men när jag skuttade ut på Hill’s Golf Club så såg jag bara en sista pinne och sen var de slut. Jag kunde inte hitta fler och där tog alltså resan slut! Jag var väldigt trött vid det laget eftersom jag rört mig i 4h och varit ute i nästan 5h. Två stora glas äpplejuice satt fint inne på golfklubben och sen gick jag en bit för att möta upp min skjuts hem.

Så, 6h på cykeln gav mig 18 mil och sedan 4h terränglöpning nästan 30km, fick nog runda av mina allra sista riktiga distanspass innan Kalmar. Herregud, nu är jag snart framme. Det är mindre än 2 veckor kvar och nerverna börjar pocka på min uppmärksamhet. Galet.

IMG_20140803_195550 IMG_20140803_195646 IMG_20140803_195747