månadsarkiv: april 2014

Påsken

Vi åkte ner till släkten i Skåne under påskhelgen, eller ja, jag tog cykeln. Redan på Långfredagen vid lunch började jag turen ner till Halmstad för att övernatta hos mammas väninna. Det började regna redan i Åskloster men det varade inte så länge och strax efter Falkenberg var jag torr igen. Slapp punka, energin jag hade med mig räckte och allt var frid och fröjd. Stannade en kortis vid Långasand och knäppte en bild.

Man har svårt att äta sig mätt utan kolhydrater efter 5 timmar på cykeln, men lite frön och nötter gjorde susen och jag somnade ganska gott. Var uppe redan vid 7:30 dagen efter och gav mig av vid 9. Tog mig igenom lite bostadsområden för att kunna cykla utmed väg 25 in en bit i landet innan jag vek söderut mot Laholm på små innervägar. Backigt och ganska tungt blev det efter nästan 14 mil dagen innan och ingen rulle. Det var bara att trampa på.

Framme så blev det en snabbdusch hos mormor innan jag slöt upp med släkten som var hos moster med familj. De hade öppet hus på gården där det hade varit mycket folk under dagen. Jag slängde ihop en omelett i deras kök med rökt lax till. Sedan pustade jag ut och vi spenderade eftermiddagen på mormors uteplats i solen. Helt otroligt vad varmt och skönt det blev så snabbt! Pollenchocken är ett faktum.

På Påskdagen fyllde min ingifta morbror 50 år så då var det massa firande! Mamma och jag tog en löprunda med Malte på morgonen och sedan var det god mat och efterrätter i långa rader … för alla andra.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med min påskhelg med många cykelmil och att träffa släkten. Bäst är ju att lillebror är hemma igen efter 1 år på resande fot.

Mycket har hänt ….

Oj, nu var det längesen. Var börjar jag?

Mallis var underbart på nästan alla sätt. En väldigt bra första cykelresa utomlands. Det är så många saker jag kommer ändra på till nästa gång men jag är ändå så himla nöjd. Jag var i väldigt bra cykelform, kroppen svarade snabbt på återhämtningen, jag sov bra, och maten funkade trots groteska bufféer och kolhydratsstinna lunchalternativ. Jag höll mig från efterrättsbordet, fick alltid omelett serverad till lunch och en bar om dagen på cykeln räckte gott och väl.

Men så på fredagen så vurpade jag. Inte så lite heller även om det kunde gått mycket värre. På något vänster körde jag över en skarp asfaltskant och när jag skulle dra tillbaka cykeln så voltade jag och landade på baksidan av vänster axel. Jag slog även i bakhuvudet och hjälmen sprack. Min grupp var några hundra meter framför mig när det hände och på väg in i Valldemossa för lunch. De tittade inte bakåt direkt. Tre norrmän stannade och hjälpte mig, testade cykeln och såg till att jag var kom av vägen. En i gruppen vände till slut och kom för att hjälpa mig in i byn. Märkligt nog satte jag mig på cykeln och cyklade sista kilometern, men jag var så chockad att jag inte uppfattade smärtan. Tårarna och snoret bara yrde och jag var i chock. Så mycket hemska saker som kunde ha hänt och när jag började få ont rasade hela världen. Men jag konstaterade snabbt att armen inte var bruten, att jag behövde tabletter och någon kollade upp om det gick någon buss till Palma. Det gjorde det och vägen hem gick smidigt trots alla mentala resor till helvetet och tillbaka. När kan jag träna igen?

Idag när jag skriver så funkar allt i vardagen igen utan att det gör jätteont (jag kunde knappt knäppa byxorna eller ta på mig bältet innan), men simningen är fortfarande inte igång igen. Det stör mig, men det kan inte hjälpas. Istället har löpningen fått mycket plats och jag har gjort stora framsteg där istället. Där det verkligen behövs!

Jobbet flyter på i vanlig ordning och träningen rullar också. Jag kämpar just nu med små små justeringar i kosten hela tiden för att fortsätta gå ned i vikt. Förra veckan nådde jag 56,2kg vilket känns gott (trodde aldrig att jag skulle komma under 57kg). I morse besökte jag gymmet igen vilket verkligen var längesen och jag kunde se i spegeln hur mycket min muskelmassa förändrats. Plus att kläderna sitter löst. Konstigt att jag ska tappa muskler, behöver jag inte dem? Men nej, de väger för mycket. Mina armar börjar nu se ut mer som tjejarmar oftast gör, höftben sticker ut ännu mer och rumpan fyller inte ut jeansen längre. Men de sitter fortfarande uppe och jag har inte behövt köpa några nya än. Dock har jag investerat i två nya skärp, haha!

Jag hade en dipp i motivationen efter Mallis. Kroppen ömmade, motivationen tröt och min kropp motarbetade min hjärna på alla möjliga sätt. Det gör ont, sa den, jag vill inte träna. Så när jag hade vilat en vecka efter olyckan var det tungt att komma igen. Jag sitter fortfarande ganska stelt på cykeln, vågar inte släppa för att dricka i klunga och det smittar liksom av sig på hela nackpartiet. Men sedan kom jag igång igen. Hade ett möte med Oscar och vi bestämde oss för lite nya tag. Löpningen är det som har fått mycket utrymme och har därför också förbättrats mycket, både på vo2 max och tröskel. Jag är snabbare, lättare på fötterna och har ett bättre driv.