månadsarkiv: januari 2014

Nya värden igen!

Tänkte berätta lite om min träningshelg. Det blir mycket träning på helgerna när jag är ledig. Tiden på veckorna när jag jobbar är aningen begränsad så när jag är ledig brukar jag passa på.

I lördags upplevde jag min hittills största höjning i kondition (som i engelskans fitness) på kort tid någonsin. Tour of Sufferlandria skulle inledas med ett FTP-test – Rubber Glove. Cyklar, trainers och datorer riggades i klubbens bunker och jag kände mig sjukt stark och laddad. Maxad, faktiskt.

Och jag tog ut mig till max. Jag minns när jag gjorde det i slutet av sommaren förra året, annars minns jag varken innan eller efter jag gjort det de senaste åren. Vasaloppet och Vätternrundan, men det är för att man håller på så länge. Jag slog i taket på 334 watt under sista minuterna och jag var spyfärdig. Eftersom min dator inte synkade direkt låg jag tre minuter efter de andra och de hejade på mig in i mål. 10 gubbar som hetsar en i mål, tro fasen att man trycker ut det sista. Jag höjde mig med 48 enheter och ligger nu på 3,49kg/watt.

659155-Sufferfest-Rubber-Glove

Efter detta maxtest så var jag så hög på endorfiner att jag inte kunde sova sen. Jag sover nästan alltid middag på lördagar och söndagar när jag kör dubbla pass. Jag är också angelängen att träna när det är ljust på helgerna eftersom all träning sker i mörkret på veckorna, så jag gav mig ut på ett distanspass på asfalten. Löpning är fantastiskt. Lite trögstartad var jag, men det släppte efter några kilometer och jag höll en bra fart på 5:37/km och sprang mina bästa kilometer på 2, 3, 14, 16 och 18. Man är ju ingen Kenyan, men jag är ändå nöjd över att jag orkar hålla så länge.

På söndagen kom bakslaget. Märkte redan på simpasset på morgonen att jag var ovanligt trött i kroppen. Armarna ville inte lyda, hur mycket jag än tog i. Simpasset var mellan 8:45-10:45 och sedan hade jag två ynka timmar på mig att återhämta mig till nästa pass. Finns inga kompressionskläder eller föda som löser den uppgiften. Kl 13:00 skulle vi åter ner i bunkern och köra Islagiatt. Med mitt nya FTP var jag aningen nervös och kroppen ville inte lyda. Kan man kalla det baksmälla? Muskulär baksmälla. Jag var nere för räkning efter 20 min uppvärmning och kvar hade jag tre 20-min backar och två kortare. Benen lydde mig inte får något i världen, första vattenflaskan var slut efter 36 min och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Där satt jag med ett starkt gäng och alla slet precis lika mycket som jag, men jag kunde inte. Ja, ni kan ju se själva hur Islagiatt gick.

668466-Sufferfest-ISLAGIATT

De blå staplarna är vad jag ska följa, sänkte sedan efter 30 min till 90% och då hamnar vi på den gröna. Var nere på 85% också, men det funkade inte. Den gula kurvan är watt och röda min puls. Uppvärmningen och första intervallet gick bra, men sen ser ni den gula kurvan som ligger ganska jämt på 130-140 watt och tragglar. Tredje stapeln ännu värre. Som sagt, jag fick så jag teg.

Denna veckan tar jag nya tag. Kroppen vilar varje morgon för att orka Tour of Sufferlandria mån, tis, ons och tors kväll. Sedan ska jag på simläger i Falkenberg med Triathlon Väst. Nästa vecka kommer jag köra Islagiatt igen och missade resterande pass av ToS. Mysdagarna på cykeln är officiellt avslutade sen i lördags. Nu tar vi nästa kliv in i cyklingen och jag vet att det kommer att göra riktigt jävla ont.

Matåviktåsånt

Man vet att man bantar (finns det något bättre ord som bara är ett ord? Dietar är ännu värre) om man njuter maxat av knäckebröd, smör och ost. Faktum är att jag inte alls är särskilt förbjuden att äta saker, bara socker och vetemjöl typ. Resten är ok vid rätt tillfälle och i rätt mängd.

Dock blir jag inte vän med vågen. Han har nu fått bosätta sig under sängen. Skrev till Oscar imorse att jag verkar tycka det är väldigt jobbigt att väga mig eftersom jag skjuter på det till nästa dag ….varje dag. Jag har blivit smalare eftersom jag mäter mina mått, men jag är rädd att vågen står still ändå. Första kilot jag gick ber hade jag gått upp halva igen efter några dagar. Aningen mentalt nedbrytande. Jag vill inte bli smalare …. Jag vill bli LÄTTARE!! Springa fortare, orka mer. Inte se ut som ett benrangel.

Bara att traggla vidare. Jag vill klara att vara helt sockerfri fram till min 25-årsdag så 4 veckor kvar. Faktum är att jag redan är ordentligt avgiftad. Har inte alls samma sug längre. Sedan ersätter banan, bär och nötter så otroligt bra. Inget semlefrossande i år inte.

Kort om träningen så rullar den på bra! Hård vecka nu innan jag går ner på lugnaste veckan. Tänk, jag får sovmorgon varje dag nästa vecka!!! Ingen morgonträning, bara kvällen. Jösses vilken lyx.

Det lilla alltså :)

Födelsedgstårta kanske?

20140123-224135.jpg

Saga – Höger fotled: 1-1

Idag sprang jag årets första riktiga distanspass. 20km med iskalla knän, 8m/s motvind ganska långa sträckor och med ett leende på läpparna! Går det ens att tänka negativa tankar när man springer? Tror inte det. Foten är smärtfri, farten ungefär som önskat och pulsen inom aerob zon. Fantastiskt. Fick lite känningar i högra låret när vid 17km men bet ihop och fortsatte. En ganska normal reaktion när man gör något man inte gjort på länge. 

Det var nämligen i somras på tävling jag senast sprang en så här lång distans. Efter det har jag inte mäktat med det. Men återigen tackar jag min trainer för denna uthållighetsträning jag får tack vare den (och att jag faktiskt sitter på den och trampar såklart). 

Jag har precis varit iväg och försökt få fatt i en ny kedja eftersom jag ska byta vevparti och kassett på cykeln imorgon. Även sadel. Och styre. Jösses, det kommer vara som en helt ny hoj! Byter vevparti och kassett inför Mallis där klättringarna kräver en annan utväxling. Hittade ingen kedja så får kolla i några fler affärer imorgon. Handlade lite mat och nu är jag hemma och ska sova middag en stund. Trainerpass väntar ikväll. Bäst att vara utvilad :)

Roligt framöver

Att få vintern att gå lite fortare är lättare om man har något att se fram emot. Det här är mina roliga saker:

1. I dagarna ska jag beställa en cykel …tror det är en av årets höjdpunkter när den levereras. Så himla fräckt!
2. Simläger i Falkenberg med Triathlon Väst
3. Fylla 25 år. Vet inte hur roligt det är egentligen men det är ändå roligt med lite kalas :)
4. Vildmarksmässan i Stockholm ska bli kul!
5. 22 mars åker jag till Mallis på cykelresa
6. Ännu en mässa i Stockholm med jobbet

Sedan kommer Vätternrundan, all träning inför den och i april får jag köpa nya kläder!! Wiie!! Det är tvärstopp på den fronten tills jag gått ner under 54kg. Mest för att det är totalt onödigt. Tarmen kommer jag kallas sen. Tycker redan att kläderna börjar sitt löst efter -1kg. Det är också spännande med viktnedgången, för att se vad som händer med träningen och kroppen. Tror det kommer underlätta löpningen brutalt mycket.

Att ha små mål fram till det stora gör allt i vardagen lite lättare. Mörkret händer tungt över en och det
är bara att härda ut. Samma visa varje år. Dags att krypa ner i rena lakan och sova så länge jag bara orkar imon.

Nytt FTP

TrainerRoad_logo

Efter att ha varit på Aktivitus igår så kände jag mig så upprymd och glad att jag rev av ett FTP-test på cykeln. Det borde jag inte ha orkat, men som sagt hjärtat och musklerna är inte helt synkade.

Upp och hoppa på cykeln och nu jävlar, tänkte jag, nu ska jag höja mig!

630720-8-Minute-Test

Från 136 till 151 i FTP. BAM! Detta sen den 11 december. Tills dess höjda jag mig från 129 till 136 så nu har jag höjt mig 22 enheter. Tack Trainer, jag ska aldrig klaga på dig mer för du kommer göra min cykelsäsong så mycket mer njutbar än om jag inte hade gjort någonting nu.

Största fördelen med trainern är att det inte finns en enda möjlighet att fuska. Jag måste mata hela tiden, mata mata mata. Inga nedförbackar med medvind. Ingen motvind heller för den delen, men det bygger en hårdhet i benen som jag hela tiden försöker förbättra.

Jag borde ju inte orkat göra ett FTP test samma dag som tröskeltester och maxtest egentligen. Jag borde varit totalt utpumpad. Sedan blir FTP testet lite missvisande också eftersom jag redan pumpat ur mig en gång den dagen. Trainerroad rekommenderar 2 dagars vila innan nytt test. Så om några dagar ska jag göra ett ännu ett test. Spännande :)

 

Testvecka!!

Igår besökte jag Aktivitus i Göteborg. En testklinik för kondition, hälsa och fler andra saker. Min huvudattraktion var tröskeltester och Vo2 maxtest. Vad jag INTE visste var att man under ett tröskeltest blir stucken typ 6-7 gånger i fingret. Gör man då både test för cykel och löpning så blir man stucken lika många gånger i ett annat finger igen. Jag som hatar nålar. Well, det var bara att bita ihop.

Skärmavbild-2012-04-25-kl_-10_47_46

Jag ska inte gå in på mycket i detaljer, utan summera lite vad som hände. Fram till 180 watt (på cykel) ligger jag på en låg mjölksyra, ovanligt låg faktiskt. Däremot är min upplevda mjölksyra och ansträngningsnivå (borg-skalan) mycket högre än vad värdet faktiskt säger. Vid 210 watt slår mjölksyran till ganska fort, dock inte i närheten av det normala här heller.

Samma sak händer på löpningen där jag nästan trillar av vid 171 i puls. Detta är skitlöjligt, men jag upplever att det sprutar mjölksyra i hela kroppen. Men här måste jag hejda mig lite och analysera. För när jag sedan gör maxtestet är jag uppe i 191 och nu börjar det faktiskt kännas, på riktigt. Skillnaden på tröskeltestet och maxtestet är det första är på platten och maxtestet ungefär samma hastighet som jag slutade med på tröskeltestet men lutningen på bandet ökar var fjärde minut. En teori är att ökad fart kräver mer teknik och faktiskt fartträning, vilket jag för tillfället inte har.

Varför blir det så här? Varför är min upplevda ansträningsnivå högre än vad min puls och laktatvärde i blodet säger? Min teori är min kroppsmassa. Lite kort om min kroppsmassa: Fettprocent 24-25 (kvinnor normalt 18-30%), BMI 24 (ett ganska missvisande värde egentligen, men det förklarar en del om man tittar till resten av mina värden), längd 157cm, vikt 59kg, klädstorlek 26″, XS/S, 34-36, 70A. Slutsats: Liten människa, smal, men tung = mycket muskelmassa.

Jag har mer muskler att syresätta än vad mitt hjärta klarar av vid anaerob träning och Vo2 max. Det är inte min puls och andning som sinkar mig, utan min extra vikt, både i muskler och fett. Inte bara det, utan jag har för lite anaerob träning i bagaget. Min kropp är inte van vid den typen av träning. Jag fick dessutom veta att mina aeroba tröskel ligger mellan 147-165 vid cykling och 156-171 vid löpning. Mina distanspass på trainern snittar på 140. Jag har alltså legat alldeles för lågt. Mysspinning deluxe. Visst, det känns ju inte så jättekul, eftersom jag länge stått still och inte utvecklats, men jag har ju i alla fall inte blivit sämre. Löpningen har också snittat alldeles för lågt. Så nu lyfter vi detta ett snäpp och intervallerna kan starta. Mina mjölksyratröskel skall förskjutas rejält. Jag har en otrolig fördel i min flacka laktatkurva och den fördelen skall utnyttjas till max.

En annan fördel som testarna på Aktivitus skojade om är att jag ser helt oberörd ut. Dessutom skojar och skrattar jag samtidigt som det är asjobbigt. Detta är också lite på grund av att hjärtat och andningen är med och resten härdar jag bara ut. Jag kan ta mycket smärta och pappas ord ringar i huvudet ”det ska göra lite ont”. De var till en början lite förbryllade över mitt låga laktatvärde, att jag upplevde det mycket ”värre” än vad det var, men det bara är så för vissa människor. Det är en klar fördel.

Game on

Så nu är det dags att lägga ännu en pusselbit på plats. Kosten och vikten. Det låter ju som två pusselbitar, men jag är ingen Miranda Carfrae som behöver äta en glass extra för att hålla vikten. Tvärtom. Hon är flera centimeter längre och 8 kg lättare. För att bli bättre måste jag bli lättare. I måndags försvann allt socker spårlöst och det gjorde även 1kg på fem dagar. Man behöver verkligen en bra start för motivationen ska hålla i sig. Nu tror jag knappast på 1kg/jobbvecka är rimligt, men de första kilona får gärna ge sig av snabbt som attan. Från 55kg och nedåt tror jag det blir tuffare. Vi får väl se, men första veckan känns bra! Hade ett himla sötsug igår och smsade Oscar som påminde mig om att jag kommer springa om mina motståndare. Långsiktigt tänkande, hela tiden.

Annars har det varit en trött-vecka för mig. Många nya saker på jobbet, lite lite sömn och antagligen lite kolhydrats-laggad. Men imorse var jag starkare än på länge när jag sprang. Inte en enda känning, inte ens i foten som vi snart kan friskförklara. Behöver fortfarande tejpa i skogen, men asfalten är lugn och smärtfri. Har varit lite trött i ryggen, men kan säkerligen förklara alla konstiga symptom med tjejvecka.

Atlas kom till mig idag, mitt lilla spöke. Fick börja med att tvätta hans öron eftersom han skakade så hårt på huvudet, precis som om det kliade. Nu skakar han inte längre, så friden är återställd och han sover som den lilla betonggris han är. Vi ska fixa ny bädd till honom snart.

Bokade post-race semester idag. Hur underbart är inte det att veta så här 8 månader i förväg att det kommer en 2 veckors belöning efter tävlingen? Där blir det långvila innan jag går på uppbyggnaden för 2015. Ibland får jag nypa mig i armen hårt för att förstå vart jag faktiskt är på väg. Det är så otroligt många pusselbitar, men siktet är bara inställt åt ett håll: framåt!

20140110-225732.jpg

2013 Årsresumé

Det är svårt att sammanfatta året som gått. Med- och motgångarna har varit precis lika många, allt beror på hur man ser det. I slutet av 2012 nådde jag nog min botten och min lösning på det var att ta upp träningen. Mål 1 var att bli glad igen, mål 2 att bli piggare och mål 3 att bli stark. Resan till Hawaii höll mig flytande och jag fick den semestern jag behövde för att orka jobba hela sommaren.

Väl efter resan tog det ganska snart slut med Fredrik efter 1,5 år tillsammans. Min energi och kärlek tog slut efter en lång tid på minuskontot och det gick inte att rädda. Bådas svek var för stora och gjorde för ont. Plats tog en annan man som var nära att bryta ner mig i pyttesmå beståndsdelar. När jag till slut insåg vad jag hade börjat tänka om mig själv så slog jag bakut och drog allt vad jag hade i handbromsen. Hårda men otroligt nyttiga lärdomar. Alltid med stöttande mamma och pappa.

Så sommaren präglades av bilboende, flackande, osäkerhet, sista tiden på ett jobb, oron för att inte få ett nytt snart osv. Och en stor klump i magen efter en separation. Tunga saker, men lärorika. Jag kunde inte ta ett enda beslut, bara försöka överleva. Det blev ett race som bokades 8 veckor i förväg lite hastigt och lustigt men plötsligt gick startskottet i Halmstad.Mamma var med mig hela vägen och höll ordning på mig. Förbättrade mig med 40 min från förra årets medeldistans.

I augusti slutade ett vikariat som varat i 10 månader. Inskriven på arbetsförmedlingen och fick belöningen för att jag haft en a-kasseförsäkring. Utan den hade jag haft 45 karensdagar men nu hade jag 7 dagar. Jag fick alltså 80% lön tills jag började på mitt nya jobb i november. Tills dess hann jag med en fjällvandring, som rent praktiskt var katastrofal, men mentalt fylldes mina depåer igen. När jag kom hem började jag cykla. Söka jobb och cykla. Jag cyklade 160 mil från 2 september till slutet på oktober. Jag valde att njuta av tiden som arbetslös. Jag sökte jobb, hade betalt för att cykla (kändes det som, man har ju betalt för att överleva såklart) och tog dagen som den kom. Det blev nästan tre månader utan jobb, massor av ledig tid och lugn och ro i själen.

Jag kände mig fri igen och det stora beslutet jag tog i augusti, att anmäla mig till Ironman Kalmar 2014 gjorde mig stolt och att jag kände mig modig. Nu behövdes bara träning, så coach tog mig i örat och förklarade att jag måste börja träna … NU! Därav handlade min ofrivilliga ledighet om cykling. Någonstans på landsvägarna och med mig själv som sällskap blev jag kär i cyklingen. Lagade min allra första punka själv på vägen, cyklade bedrövligt långsamt men med hanterbar puls. Jag började bygga en grund, som jag fortfarande jobbar hårt med. Någonstans här dejtade jag en kille också. Vi hade trevligt, men jag såg ingen som helst framtid och jag var kär i någon annan. Ironman.

Nu när jag varit singel i över ett halvår, flyttat hem igen (och försökt acceptera att jag älskar det), ägnar mig åt mina intressen, träffar de människor jag känner för och har ett nytt jobb, så glömmer jag nästan allt kaos i somras. Det var hemskt, men jag minns det knappt nu. Mitt nya jobb har också fått mig att inse (för bara någon dag sedan) att jag vantrivdes något hemskt på mitt förra jobb. Nu utvecklas jag, lär mig nya saker och är uppskattad. Det är en stor skillnad på den mentala hälsan i det.

Jag känner mig redo för 2014. Det kommer att bli ett bra år. Tufft på många olika sätt, men jag är redo. Vissa dagar det såklart tyngre men det hör till. Jag kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än under 2013 som handlade mycket om omständigheter och att kunna släppa taget. Tänkte ägna ett eget inlägg åt 2014 så jag återkommer om det.