månadsarkiv: december 2013

Julfirandet

Jag har alltid älskat julen. Det betyder lugnt, ledig och familj. Jag älskar att köpa julklappar eftersom jag älskar att ge bort saker. Har alltid gjort. Jag tycker även om julmaten, julpyntet och all belysning.

Dock kom jag till insikten att jag känner mig ganska klar med det. När jag visualiserar julen 2014 så är jag inte hemma utan på Fuerteventura, på Playitas och tränar. Jag behöver inte fundera på om jag borde känna ångest över något.

Tills jag har en egen familj att så nya traditioner i, så får julen bli den tid jag vill att den ska vara; ledig och göra det jag gillar mest. Det är nämligen så att jag aldrig är stressad på julen. Jag äter mig aldrig tjock på julen och måste inge ett löfte på nyår som varar till mars-april. Jag löper heller inte amok över julklappar, stressar runt på mellandagsrean och mår dåligt över alla julkort jag inte skickade.

Det allra minsta tvingad jag känner mig är att leva upp till förväntningar. Jag tror det är där vi stressar sönder oss. Allt ska vara perfekt. Inget är perfekt utan saker och ting är precis som de är. Jag vill inte åka med på det tåget. Jag vill bara ha det bra.

Stukad fot

I lördag lyckades jag springa upp min fotskada. Eftersom jag vid tillfället hade sprungit 6km och hade 3km kvar hade jag inte direkt möjligheten att stanna och lägga tryck och upp i högt läge. Detta ska minska återhämtningstiden med ca 50% men icke. Det ösregnade, hundarna var glada och jag tjöt av smärta. Med den smärttröskeln jag har så springer jag vidare ändå och resterande 3km hinner jag tänka många tankar från jorden, ner i helvetet, upp i himlen och ner igen. Ungefär lika många ups and downs som det faktiskt är på den slingan.

Att springa på en nystukad fot går alldeles utmärkt. Det är när man kommer hem och har duschat som helvetet börjar. Tryck och högt läge är över och förbi för länge sen. Kylpåsar, msm-salva, liniment och högt läge funkar. Även växelbad verkar vara en höjdare. Igår kunde jag knappt stödja på den på morgonen. Idag går jag utan att halta. Så dagarna efter jul börjar rehaben direkt. Svullnaden har gått ner till hälften nu typ, men jag är fortfarande försiktig. Kommer bli en hel del balansplatta, sporttejp och asfaltslöpning.

De sista 3km jag sprang hann jag tänka många tankar. Först passerar säsong 2014 revy, sedan tänker man att ”va fan, lite får man tåla”, till NEEEEEEJ mitt liv är sluuuuuut med gråten i halsen, till det här är bara en prövning. Till råga på allt började det ösregna precis efter nedtrampet. Perfekt, tänker man då.

Jag har suttit på trainern två timmar igår och två idag, plus gympass för ben och rygg (squat uteslutet) och visst går det fint. Is i magen och vila foten 7-10 dagar med rehab och tejp så springer jag snart igen. Har kompenserat med att lägga mig på en High volume training plan på Trainerroad. Blir det sista uthållighetköret på trainern och sen går jag över på intervaller lagom inför Mallis.

Nya jobbet

Imorse var både kroppen och skallen trötta. Det är enormt mycket att göra nu innan årsskiftet på jobbet och jag kan ju medge att jag kastats in i något som jag inte riktigt var beredd på. Det är inte EN rutin som saknas. Det finns inga rutiner för något, vilket jag tagit på mig att upprätta eftersom mitt jobb blir helt omöjligt annars. Samtidigt är det roligt att få göra så många förbättringar, det är ju det jag älskar, att riktigt grotta ner mig i saker som behöver redas ut. Jag mår bra när det är klart i alla fall :)

Annars har det gjorts en del förändringar i kosthållningen. Mackor, godis, snabba kolhydrater och frukt (nästan all) bort och in kommer keso, nötter och matiga sallader. Jag håller mig jämnare i blodsocker och energinivå så det är positivt. Snart börjar det väl hända lite med vikten också. Invägning 1 januari, sen ska det bort 1kg i månaden till april. Ja jösses vilken skillnad det kommer bli!

Om en stund ska jag pallra mig till simhallen och simma några 1000:ar. Ska bara försöka samla ihop lite kraft. Har varit ganska trött ända sen jag vaknade.

Tankar om vikten

Rätt mycket som snurrat i huvudet sen jag bestämde mig för att ta min sport på allvar och gå ner de kilona jag behöver för att nå mina mål. Många blandade känslor och funderingar kring hur och varför.

En av sakerna är att jag sett likadan ut sen jag var 14-15 år. Idag får jag på mig samma balklänning jag hade i 9:an. Jag har alltså legat på samma trivselvikt i många år. Trivselvikt för mig är där jag kan äta vad jag vill och träna så mycket som jag vill utan att varken gå upp eller ned i vikt. Dock är det en del som skiljer sig från när jag var 14-15 år. Jag har successivt förändrat min kropp så idag har jag mer muskler än vad jag hade då. Jag har mer muskler men ser ungefär likadan ut, alltså väger jag antagligen mer än då. Annat som skiljer sig är att jag då mådde dåligt över min kropp. Det gör jag inte idag.

Jag har bestämt mig för att flytta min trivselvikt. Det gör man inte i ett trollslag. Jag skulle kunna köra en bantningskur på några veckor och lätt vara ner på 52kg, men det är inte det jag ska göra. Jag ska flytta en gräns, inte deffa mig för något specifikt. Kan jag sedan ligga på 52kg så blir de sista 2 kilona inte så tuffa inför varje tävling. Jag kommer alltså ha en ny trivselvikt och en ny matchvikt.

Jag har aldrig varit en slank person eller haft en kropp som en långdistansare. Jag ser ut som en sprinter eller någon som lyfter tunga vikter. Därför kommer min styrketräning puttas undan en aning. Att bygga muskler suger energi och skapar volym, även om jag tränar mer uthållighetsinriktad styrketräning så ser jag att jag musklerna blir större. Det skall undvikas. Styrketräningen kommer ändras från tre till två pass i veckan där jag fokuserar på mina problemområden som skuldror, droppmuskel (låret, nära knät) och de muskler som används mest i cyklingen eftersom det är min tuffaste gren.

Så mer konditionsträning. Mina cykelpass har nu fått en helt annan karaktär. Tidigare har jag kört sweet spot-pass på 60-90 min och nu har jag bytt pass och ligger på 60-150 min där bara 1/4 pass är under 90 min. Stor skillnad för skallen och benen. Distanspassen på löpningen kommer snart bli längre och simpassen upptar nu två av mina pass i veckan.

Det slog mig imorse att jag inte kommer ha någon rumpa kvar whatsoever, lår som lyktstolpar och jag kommer se väldigt annorlunda ut överlag. Det är en konstig känsla. Jag jobbar med att bli vän med den. Det låter så dramatiskt men det är faktiskt lite dramatiskt för mig. Jag är såpass liten från början att bara ett par kilon gör stor skillnad.

Nog pratat om det. Kommer väl prata mer om detta men det var allt för nu.

Vikten av vikt

Jag har vetat om det länge, men det är skillnad på att veta något till att någon faktiskt säger det högt. För att jag ska kunna cykla och springa så fort som jag ska göra på maran på IM Kalmar så behöver jag gå ned i vikt. Ganska enkel matematik egentligen och jag känner ju det när jag springer. Det är för tungt. Men att jag behöver droppa 7-8 kg (vet inte exakt vad jag väger nu) var lite av en chock. Det är 13-14% av min nuvarande kroppsvikt.

Det innebär så många mer saker än att jag kommer väga mindre. Min relation till vikt, kropp och ideal är lite komplex. Jag har aldrig varit nöjd fram till för ett par år sedan. Då slöt jag fred med min kropp. Jag vill inte pressa mig, svälta mig och må dåligt. Jag vill bara må bra och missnöje skapar bara problem.

Men syftet har förändrats. Jag måste inte gå ner i vikt för att se ut på ett visst sätt. Jag behöver gå ner i vikt för att nå mina mål när det kommer till min sport och min passion. Ren matematik och logik. Inte känslor, självbild och ångestladdade krav på mig själv. Jag måste skilja på de sakerna. Jag har kämpat hårt för må bra och lagt mina dömande glasögon åt sidan.

Hur kommer jag dit utan att få panik för att det känns som en astronomisk mängd? För det första har jag tagit hjälp av någon som vet, som kan följa upp, bolla tankar och som orkar ta gnäll, glädje och peppar när det är tufft. För det andra måste jag ta lite i taget, fokusera på delmål och ha en konstant uppföljning. Till april går jag ner till 52. Beroende på vad jag väger nu (gissar på typ 57kg) så är det 5 kg. Ca 1kg per månad. Det är inte mycket. Många kör 1kg per vecka, men jag har gott om tid och behöver inte det. Från april till augusti pressar jag 2kg till, antagligen av bara farten eftersom träningsmängden kommer göra sitt till.

Så en sak i taget. 1 kg i taget, uppföljning och stöd. Jag kommer få köpa skärp och leva mitt liv i lycraplagg, men det gör jag ju nästan redan ändå så värre saker har ju hänt :)

Behov

De senaste dagarna har jag fått skavsår. Dels av mina cykelbyxor (som jag ju använt hur många gånger som helst) på insida/baksida lår av kanten från byxorna. Det svider rätt gött kan jag lova. Sedan börjar min baddräkt sjunga på sista versen och då torkar sömmarna som sedan ligger och gnager på huden. Inte så lite heller när man ligger i bassängen i två timmar. Tack vare det kom jag å tänka på alla saker som jag är i ganska stort behov av just nu som antagligen låter jättekonstigt.

1. Jag kan inte leva utan vaselin. Skavet på låren har bara hänt en gång, men cykelbyxorna skaver gärna i ljumskar och därför används vaselin nästan varje dag. Nu även på simpassen i fortsättningen.

2. För någon vecka sedan hittade jag inte mitt USB-stick som tar emot signalerna från mitt pulsbälte och kadensmätaren. Största katastrofen på länge. Med tanke på vidden av katastrofen så måste jag nog överväga att ha ett extra. Just in case.

3. Även om jag är trött på kvällarna har jag lite svårt att somna ibland. En varm vetekudde hjälper till med det. Antingen lodrätt eller vågrätt över magen och jag somnar väldigt snart.

4. Proteinpulver. Det är verkligen inte likt mig men Forevers Ultra räddar mina morgonpass och funkar alltid som en mellanmål om jag har en timme kvar till mat.

Några saker som räddar mig dagligen. Sedan har jag tusen andra behov men som är lite mer självklara. Skor går åt i massor, för alla olika väder, och klädåtgången är allt annat än human. Det är omöjligt att beskriva hur mycket kläder det går åt på en vecka. Ullunderställ, fleecetröjor, linnen, underkläder (!!!) och byxor som jag för det mesta använder två gånger nu. Annat är ohållbart. Och ännu är jag bara i början. Det här är bara inledningen, sedan upptrappning och sedan fullt ös för att närmare tävlingarna kunna trappa ner.

Simprojektet

Sedan två veckor är min simträningen inledd. Jag var på ett pass 6 oktober, men kände inte att jag hade tiden och ville lägga kraften på simningen redan då. Jag hade löpningen att ta itu med i oktober och november och nu när den känns betydligt bättre är även simträningen igång.

Förra söndagen var riktigt plågsamt. Fick ont i magen efter 1 timme eftersom jag sväljer mycket vatten när jag är otränad och sen var jag helt mörbultad hela dagen. Det var meningen att jag skulle åkt in till Åby på tisdagen men jag fortfarande inte riktigt förlikat mig med att sluta vid 16:30, åka hem och ta nya tag vid 19 och åka in till Åbybadet för att simma 20-21:30. Varenda cell i kroppen skriker nej. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra på tisdagar, om jag ska ta mig samman och åka, eller om jag börjar simma här i Kungsbacka istället. Vi får se.

Även om det var lite bättre idag så har jag varit otroligt seg. Efter 5000m, ca 2 timmar i vattnet så blir jag seg. Jag är långt ifrån så simtränad som jag kommer bli. Men för det krävs mer än ett pass i veckan och därför kommer jag snart komma till en lösning för problemet som nämndes ovan. När jag tränar på eftermiddagen ser jag till att göra det nästan direkt efter jobbet så att jag är färdig med det.

Annars rullar det på bra. Förra månaden tränade jag 47 timmar. Nästa siktar vi på över 50. Antagligen kommer jag börja närma mig 70-80 timmar i veckan i början på sommaren. Upptrappning lite i taget och låta kroppen vänja sig vid en successivt högre belastning. Att det blir så många timmar beror på cyklingen. Jag kommer inte ens behöva räkna för att få ihop så många timmar. Det kommer gå bara av sig själv. Så länge jag sitter på cykeln så många timmar jag bara kan.

Trots att jag känner mig duktigt överkörd mina två första pass så vet jag att det kommer bli bättre. Det är som de första långrundorna på cykeln. Då sitter jag i fosterställning flera timmar efteråt (eftersom jag uppenbarligen inte var tränad för så många timmar på cykeln). Men efter ett tag så släpper det. Kroppen vänjer sig fort och tillit till det gör det mycket enklare.