månadsarkiv: november 2013

Grym träning

Träningen flyter på så grymt bra nu. Tiden är bara min. Train, eat, train again, sleep and repeat. Efter 11 pass på trainern så börjar det lossna. Mina ben får slita och det har gjort riktigt ont men nu börjar det lätta. Det är jobbigt under passet men när jag går av cykeln skulle jag kunna köra ett likadant pass igen. Precis där ska jag ligga, enligt coach.

Och styrketräningen ge grymma resultat! Jag är inne på fjärde veckan i min macrocycle och första veckan i en microcycle så just nu ligger jag på 58% av 1RPM och ca 15-20 repetitioner. Det känns faktiskt bra i kroppen att jag höjt från 55% men sen måste jag ändra mina core-övningar. Det måste man göra hela tiden eftersom kroppen vänjer sig fortast vid dem. Jag älskar verkligen styrketräningen. Därför tror jag att jag kommer göra stora framsteg inom triathlon. Lars Frölander blev inte som allra bäst förrän han flyttade fokus lite grann från simningen och la en del på styrkan. I denna microcyclen kommer jag gå från 55 till va 80-90% av 1RPM på ca 14 veckor. Jag bli otroligt intressant att se var jag befinner mig träningsmässigt i februari-mars.

Simningen startar på allvar på söndag och jag kommer även köra tisdagar. Ska bli gött att få det att rulla också. Det innebär att jag då är igång med alla mina grenar. Nu syr vi ihop paketet. Det har varit en process sen den 2 september då jag bara cyklade sept-okt, la på löpningen i mitten/slutet av oktober, styrketräningen i början på oktober och nu simningen i december. Precis enligt schemat.

Jag kommer göra en mer övergripande plan snart där jag i stora drag vet hur jag ska ligga till med fart och mängd med löpningen, hur cyklingen kommer planeras (kommer bero väldigt mycket på vädret) osv. Styrketräningen och simningen kommer jag bara låta rulla på i sin egen takt.

Allt för nu! Sov gott :)

Livet som triatlet

Jag vet inte om jag riktigt ser mig som triatlet, inte riktigt än, men jag är definitivt en ganska strukturerat tränande person vars liv cirkulerar kring Ironman Kalmar i augusti nästa år. Det är inte direkt så att jag tänker på det en gång i veckan, eller när jag tränar brickpass eller något annat som förknippas endast med triathlon. Varje timme jag sover, allt jag äter, varje övning, muskelbehandling, klädesplagg jag köper eller varje lugn stund med en tekopp gör jag för min Ironman. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på när jag somnar. Det kanske låter lite sjukt, men lite så är det. Ett undantag är Atlas som jag tränar för hans skull. Sen får han följa med mig och träna, mest springa. Han älskar det och vi testar nu ett nytt torrfoder att komplettera hans färskfoder med för att han inte ska magra av.

Det var det inte alls det jag skulle prata om, utan hur livet kring träningen ser ut.

1. Ibland vaknar man till efter ett par km när man är ute kl 06 på morgonen. Det är kolsvart, lite duggregn och klockan är just det, 06 på morgonen. Då slår det mig: jag kan inte vara frisk. Något allvarligt fel är det.
2. Frågan är aldrig OM man ska träna idag, utan vad man ska träna först på morgonen och sist på kvällen, eftersom det nästan är två pass varje dag.
3. Omsättningen på kläder är så omfattande att det känns som att jag har samma kläder på mig hela tiden.
4. När jag ska tvätta håret är inte längre ett problem, det måste göras nästan varje dag hur jag än beter mig.
5. Att åka till Danmark en hel dag (ta färjan totalt 6 timmar) och tvinga med mamma för att prova ut en cykel för leverans i april – det görs som något självklart utan att blinka.
6. Jobbar gör jag – så att jag kan köpa den nya cykeln och ha semester så jag kan åka på träningsläger och tävla.
7. Vissa dagar äter jag konstant från efter morgonpasset (dricker iof en proteinshake innan morgonträningen) tills 10 min innan läggdags.
8. Jublet inombords varje månad mensen kommer regelbundet – det är inte en självklarhet.
9. För att inte tala om varje dag som magen fungerar som den ska. Den lyckan.
10. Det faktum att varje gång jag sätter mig ner för att göra ingenting, t.ex. bara lyssna så är det som att trycka på off-knappen. Maskineriet går i viloläge och jag är beredd att somna vilken sekund som helst. Väldigt opraktiskt i många sammanhang.
11. Då kan kaffe vara bra, men i ungefär en timme eller två. Sen är man lika trött igen.
12. Att ha en cykelsadel och gps i sängen när man sover är helt normalt. Eller?

Vardagen är minst sagt märklig. Den här veckan har varit helt tokig med grejer att göra. Upp, träna, jobba, hem, och på kvällarna har jag haft hundkurs, massage (massören dök tyvärr inte upp dock) men det var en massa tid som gick åt till att åka till Göteborg fram och tillbaka, föreläsning i onsdags och ikväll ska jag på konsert på Konserthuset eftersom mamma sjunger. Reality:check!

Bortdrömmar

För det mesta befinner jag mig i en bubbla, men vissa dagar stänger jag in mig helt och hållet. Idag drömmer jag mig bort i ett helt annat liv. Jag läser mina favoritbloggar som för närvarande (och har alltid varit) Blondinbellas blogg där alla läsare just nu sitter på nålar och väntar på bebisen som borde anlända vilken dag som helst. Det är stort för alla som följt henne sen hon var 14-15 år och som motiveras henne. Hon är blond, lite ytlig och väldigt konservativ (vilket sticker etablissemanget i ögonen). Men hon är totalt fearless och radikal i sin framåtanda. Hon inspirerar eftersom hon gör det hon vill.

Jag undrar hur det skulle vara att leva hennes liv. Som just nu med världens mage i vecka 39, nygift och med X antal företag att driva. Svindlande och skrämmande på samma gång. Jag tänkte nog att jag skulle haft 2 av 3 saker vid det här laget, men livet har styrt mig i en helt annan riktning. Jag var HELT övertygad om att jag skulle ha familj innan 25, men det verkar lite ont om tid när jag faktiskt fyller om ca fyra månader, i februari.

Ålder är väldigt oviktigt för mig egentligen, men det är lite speciellt att fylla 25. Jag kommer vara närmre 30 än 20 och det kan kännas lite konstigt. Det är så mycket jag vill göra, och ändå så lite jag verkligen gör. När jag anmälde mig till Ironman Kalmar kändes det som jag för första gången tog ett beslut som innebar en framförhållning jag aldrig tidigare behövt. Det innebär också att jag kommer att bli tvungen att rikta min energi åt rätt håll och för mig själv mer än någonsin. Ändå går jag med känslan att jag inte kommer att lyckas, att något kommer komma i vägen. Jag har den uppfattningen om mig själv att jag inte slutför saker. Att jag påbörjar och hänger med på vägen, men jag får aldrig ett ordentligt avslut på det jag tar mig an. Jag avskyr den uppfattningen om mig själv mer än allt annat. Jag vågar kasta mig ut, men jag har alltid en livlina så att jag kan klättra tillbaka upp i säkerhet igen. Eller så hittar jag en avfart på vägen om svänger av från det jag hade tänkt. Det är ett nederlag i mina ögon, att inte kunna hålla sig på vägen.

Jag ser oftast inte mina val som misslyckanden, för det var rätta beslut i den stunden, men ibland är det just vad de är – misslyckanden. Att jag vek ner mig, att jag gav upp något som jag trodde på och så fort jag stött på en motgång – gett upp. Det är inte så jag vill vara. Glödlampan uppfanns inte på första försöket.

Det är mycket babbel om det mesta, men ibland är det väl svårt att sätta fingret på vad problemet är, varför jag känner som jag gör just idag. Antagligen för att om jag ser till detaljerna så lever jag inte alls som jag hade tänkt mig just nu. Jag hade inte tänkt att jag skulle sitta där jag gör just nu, utan någon helt annanstans. Verkligen inte här, och jag undrar varför jag gör det, meningen med det. Jag trodde att jag skulle ha familj, hus och snart en färdig utbildning inom något jag verkligen brinner för. Men lågan slocknade, jag älskade inte personen jag levde med, och några barn blev det inte heller. En dröm var att ha en hund att träna och gosa med, och nu får jag leva med att ha honom två veckor i taget tills jag tröttnar på det. Det var inte så jag hade tänkt mig det.

Som det är just nu och där jag sitter känns det inte som jag träffat rätt på några punkter med vad jag vill. Mina utbildningar gav jag upp på två olika sätt, mitt företag, ett förhållande som var tänkt att bli mycket mer och jag verkar inte kunna fullfölja något jag tar mig an. Inte för att jag känner pressen att jag måste bevisa något eller prestera, utan bara för att jag ger upp. Kapitulerar inför motgångar. Kanske för att jag känner efter för mycket.

Så är det rädslan för att inte lyckas med något jag vill göra i framtiden heller. Är det vad jag kommer att brottas med? Oförmågan att fullborda, att sluta cirkeln, att komma till ett avslut? Alla lösa trådar känns som snaror ibland. Därför vill jag vara någon annanstans, leva någon annans liv. Därför kan jag drömma mig bort i Hemnet, kolla på tomter att bygga hus på, gotta ner mig i vackra vigselringar, fina klockor, kläder, skor, och söka efter platser jag vill resa till eller potentiella utbildningar.

Att bara få kliva ur sitt eget liv ibland hade varit skönt.