månadsarkiv: oktober 2013

Tittar in …

Mycket bloggande blir det inte! Men goda nyheter finns det och jag tänkte dela med mig av dem. För några veckor sedan skrev jag på ett anställningsavtal! Det var en riktig lyckodag kan jag lova. Först var det sagt 50% som skulle bli 100% men bara dagarna innan jag skulle skriva på fick jag frågan om jag ville ha 100% direkt. Det hade dykt upp en öppning. OM jag blev glad!

Jag börjar den 11 november och sedan jag fick reda på i början på oktober att detta jobbet skulle bli av har jag verkligen njutit av min vardag. Allt med a-kassan löste sig, tack vare min a-kasseförsäkring och min situation runt omkring. Jag har trivts riktigt bra hemma.

Som grädde på moset har jag träffat en riktigt fin kille som det känns så bra med. Ibland får jag nypa mig lite i armen. Men jag märker också hur det förflutna har satt sina spår, att jag inte är lika naiv längre. Man kanske kan tycka att jag borde vara helt läkt, men jag håller mer på mitt än vad jag gjort tidigare. Jag iakttar på ett annat sätt, men mest försöker jag vara mig själv. Jag får anstränga mig ibland för att inte påminna mig om han som förpestade min tillvaro i somras, att väldigt få människor beter sig som han gör. Att det inte faller inom ramen för ”normalt beteende”.

Så vad blir det av mig nu då? Fokus är fortfarande påslaget. Mitt långsiktiga fokus ligger på Ironman Kalmar 2014. Mitt närmsta fokus ligger på att göra ett kanonbra jobb på min nya arbetsplats, och att bygga upp en kärleksfull relation. Att faktiskt fokusera på förbättring och att må så bra det bara går! I mina öron låter det som en bra plan.

Lycka?

Jag tittade på min kalender i mobilen (skulle aldrig kunna ha en gammal hederlig almanacka längre eftersom jag skulle slarva bort den) och insåg hur mycket kul som händer. Det är små saker varje dag som förgyller och berikar livet.  Hundkurs, simträning, fika med Alexandra imon, klippning på lördag, dejt, och massa kul bara. Fick äntligen en lugnande besked från a-kassan idag också, bestämde mig för att behålla min nya Samsung S4 Mini (istället för att ta en vanlig S4) och har det allmänt bra. Jag har cyklat 85km idag och spärren släppte! Den där hemska spärren när allt känns jobbigt och förjäkla tungt hela tiden. Den bara lossnade och gissa om det var en befrielse.

Jag är riktigt glad igen. Jag minns inte ens när jag kände mig så här tillfreds i själen, lugn och harmonisk. Om jag någonsin gjort det. Visst går det upp och ner varje dag med alla småsaker men det är bara små saker. Inget ohanterligt. Jag är tacksam för att jag får känna så här, att jag har mina älskade föräldrar så nära, fina vänner och framsteg i min träning. Fick höra av simtränaren i söndags, att fortsätter jag träna så som jag gjorde i söndags kommer jag bli riktigt duktig igen, kanske bättre än innan.

Jag klarar så mycket mer nu. Det enda som bråkar är min skuldra, annars är jag förvånansvärt frisk och hel. Också något att vara tacksam för. Jag litar på. min kropp igen. Bara det

image

Cykeltokan :)

I tisdags tog jag tåget till Halmstad. Precis när jag gick på tåget insåg jag att jag glömt handskar. Regnet öste ner och en bebis skrek jag-är-trött-och-hungrig-skriket nästan ända till Falkenberg, men trots det kände jag mig glad och förväntansfull. En liten men rolig cykelutflykt.

När jag gick av tåget insåg jag att jag bara hade ett skoöverdrag med mig i påsen. Det andra blev kvar i bilen när jag tog på mig skorna. Bra jobbat, tänkte jag! Hoppas nu att regnet håller sig borta. Lyckligtvis gjorde det det. Inte en droppe på 14 mil även om det såg så otroligt mörkt ut!

Min GPS hjälpte mig ur Halmstad även om jag tror att jag tog en ordentlig omväg. Jag känner inte till Halmstad överhuvudtaget. Lika lite känner jag till Falkenberg så det var ju lite bökigt ibland. Även om min GPS var väldigt bra så la den plötsligt av efter 45 min. Det märkte jag och startade om den. Problemet var bara att jag inte startade tidtagningen så enligt apparaten har jag cyklat 125 km och inte 140 km. Underbara teknik!

Efter Falkenberg, och en pizza med fyra ostar, så fick jag min FÖRSTA riktiga punktering. Eller, egentligen vet jag inte om det var det eller om det läckt från ventilen. Jag vågade inte chansa eftersom jag bara hade en patron med mig. Så jag slet och slogs med mitt hjul en stund, utan att svära och bli förbannad, och till slut var det bara klart. Där stod jag lite chockad och skrattade åt mig själv. Ha! Jag kan! Nu gick det inte så fort, men det gick!

När jag väl kom till Varberg stannade jag och köpte en ny slang och patron på Erlan. Jag vågade inte riktigt chansa hela vägen hem. Tur var väl det. När jag kom ut ur duschen hemma så pös all luft i framdäcket ut också. Jag tror inte jag körde på något, utan mina ventiler hade gett sig och gummit runt var så gammalt och slitet (släpper ut luften efter varje runda) så de gav upp samma dag. Maken dog och då dog makan också.

Inne i Varberg blev jag utskälld av en man på MC. Pucko. Jag hade cyklat på GC-banan nästan hela vägen in till centrum men sen blev det endast en gångbana och jag bytte då till vanlig väg. Han körde upp bredvid mig och talade om att cyklar ska vara på cykelbanan. Det fanns ingen. Dessutom är en cykel ett fordon som får framföras överallt utom på motorväg. Det är en väldigt märklig diskussion att ta på cykeln med någon som kör MC. Jag skakade bara på huvudet sen körde han om. Gubbe.

När jag körde ut ur Varberg så började mitt batteri på mobilen sina. Jag lyssnar alltid på musik när jag cyklar själv. Annars hade jag inte klarat det. Fråga mig inte hur det ska gå på Ironman när jag ska cykla 18 mil i tystnad. Jag får nog träna på det nästa år. Jag gjorde ett stopp till i Åskloster och fyllde en vattenflaska. Plötsligt var jag i Fjärås och då var jag ju så gott som hemma. Det var nästan lite overkligt att sladda in och bära upp cykeln för trappan. Vilken cykeltur! Helt underbar! Jag mådde som en prinsessa, trött men glad för mitt lilla äventyr.

Mindre stress = frisk

Alltid när jag drar igång med ett nytt träningsupplägg så får jag räkna med en förkylning som kommer som ett brev på posten ungefär två veckor in i det jag påbörjat. Jag har trott att enda anledningen till det är att mitt immunförsvar försämras, jag blir lättare mottaglig, eftersom ansträngningsnivån oftast är väldigt hög.

Jag tror att jag hade fel där. Inte bara att mitt nya träningsupplägg brukar vara lite av en rivstart, lite plågsamt men ändå skönt, så är mina förväntningar extremt höga. Förväntningarna på mig själv och en press på allt jag måste genomföra.

Det måste vara det som skadar mig så. Att jag blir sjuk beror antagligen mest på stressen inför min egen prestation. Jag försöker stressa fram resultat, och stress verkar vara den värsta fienden för immunförsvaret. Jag finner ingen bättre förklaring, för sex veckor in i mitt träningsupplägg så lyser bacillerna med sin frånvaro.

Även om jag tränar mer än jag gjort på evigheter så är jag inte stressad över min träning. Den är uträknad, men den är spontan, och framför allt är den rolig. Den brukar vara rolig annars också, men spontaniteten gör det ännu bättre.

Jag är mer tacksam gentemot min kropp än jag varit tidigare också. Vi tycker om varandra mer och samarbetar bättre. Självklart kommer jag inte alltid ha den här friheten men just nu njuter jag av den. Att sätta mig och tjura över att jag ännu inte fått ett jobb, eller stressa över ekonomi, boende, etc. gör inte saken bättre. Jag kan inte göra mer än det jag gör just nu. Acceptans är det bästa botemedlet.