månadsarkiv: augusti 2013

1228 moh

Skrev i onsdags:

Vi är på Låktajåkko fjällstation, efter en minst sagt krävande vandring uppför i nästan 5 timmar. 9-10km tog oss 5 timmar. Ungefär som att röra sig i slow motion. Sned motvind, regn från och till och ingen matsäck. Vi vanliga dödliga människor visste inte hur krävande det skulle vara och jag var helt färdig efter 4km. Gick och tänkte på Ironman, tjurade för att pappa visste hur långt det var men kom inte ens med förslaget att vi kunde ta med oss snacks ens. Hur ska en klenis som är klar för räkning efter 4km uppför orka en 10-11 timmars Ironman? Säg det.

Till råga på allt har mitt svankont krupit upp i nacken och satt sig på vänster övre trapezius. Jag har således svårt att vrida och lägga huvudet åt vänster. Kan även vara alla konstiga sovställningar i bilen på vägen upp som lämnat mig med en begränsad rörlighet, för jag har inte speciellt ont egentligen.

Nu har vi fått mat. Herregud vad gott med mat. Hade kunnat äta lika mycket till men någon buffé hade de inte på Sveriges högst belägna fjällstation, 1228 meter över havet. Efter soppan blir det våfflor på vägen ner ska jag ha en kaka Marabou i fickan.

Jag börjar bli människa igen. Fingrarna har tinat upp och kläderna torkat, magen lite nöjdare och huvudet hänger med. Tänk vad lite mat kan göra :)

Polcirkeln

Vi kommer snart passera Polcirkeln. Så om en liten stund är vi på rätt sida av Sverige. Tänk att jag älskar detta landskap så mycket. Det var kärlek från första stund och det skulle vara som att en bit av mig saknades om jag inte fick resa hit minst en gång om året.

Jag har olyckligtvis ganska ont i ryggen. Ryggslutet känns helt bortdomnat av så här många timmar i bilen. Jag har inte kört så många av dem den här gången eftersom jag varit väldigt trött. Jag körde några timmar inatt och har varit ganska färdig. Det är inte så att det värker, men det molar i svanken och jag är liksom trött i ryggen. Som vanligt avsaknad av kontinuerlig styrketräning.

Det ska bli ändring på det. Kontinuitet, glädje och kvalitet ska vara mina ledord när det kommer till träning. Rutiner, fokus och att ha målet i sikte. Jag är alltid starkast när jag har ett syfte. Inte för att jag är disciplinerad, utan för att jag vet vad jag vill.

Vet inte hur bloggandet kommer bli nu när jag är här uppe, men det blir som det blir. Annars är jag tillbaka när vi är hemma från vandringen. I år får vi fantastiskt väder, det känner jag på mig.

Setting off

I bilen på väg norrut. Mot ren luft, gulnande björkar och lugnet. Det är löjligt hur full och packad bilen är. Två hundar gör sitt, så takboxen är maxad och halva baksätet. Lyckligtvis försvinner en del packning till på vägen hem. Resan hem är alltid lättare eftersom den körs på dagen, på lyckan och på vemodet. Men det är långt dit, nu är det bara upp som gäller.

Idag har varit en hektisk dag. Vaknade kl 06 av sms, kunde inte somna om och stack ut en löprunda. En väldigt lugn sådan med mamma och hund. Frukost, och sedan till läkaren. Bra doktor, som lyssnade. Var först inte så noga med att nämna allt som hänt det senaste, men grej efter grej kröp fram och han tittade lite undrande på mig. Han sa att det inte var så konstigt att jag inte mår som en prinsessa. Inte hans valda ord, but you get the point. Näe, jag hade varit konstig om jag inte mått dåligt. Men min intuition sa till mig att gå till läkare innan helvetet brakade lös. Vi pratade om illamående, sömn, mage, stressorer, och mental status. Relevanta saker. Sedan var det dags för nålstick och jag kände hur hela kroppen protesterade. Djupa andetag, snäll sköterska och hejåhå. Ett rör, men oj det skulle visst vara två sa doktorn så kan jag sticka dig i andra armen också? Se det som träning! Jojo, ett stick i varje arm, plåster och jag var klart två minuter innan parkeringen gick ut. Fint.

Jag åkte hem med tankarna snurrandes, aningen illamående men ändå inte farligt. Alla för- och nackdelar ordentligt sorterade till höger och vänster. Kalmar eller inte Kalmar. Slutligt resonemang: jag kan inte ändra mig om en månad, eller nånsin om att köra 2014 för jag får aldrig mer tag i en biljett. Avanmäler jag mig innan det är 4 månader kvar är det 50% refund av anmälningsavgiften så förlusten kan därav bli 2000kr. Mycket riktigt, det såldes 1200 biljetter den första timmen. Det är €572 000. Schwoop. Jag har en av de biljetterna. Nu är de förmodligen slut och ända chansen att få en är att anmäla sig som proffs. Haha, Kalmar 2014 hade alltså varit ett minne blott. Nu är det inte det. JAG SKA GÖRA MIN FÖRSTA IRONMAN DEN 16 AUGUSTI 2014. Det är helt galet. Den ångesten blandat med lycka är helt obeskrivlig. Jag tror det är så man känner när man testar ett positivt graviditetstest, eller jag vet att det är så man känner. Så, förlossning 16 augusti 2014. Det är då det gäller. Resan dit är bara ett plus. Min hjärna är redan i planeringsfas och imorse när jag vaknade när jag bestämt mig kände jag mig aningen gladare. Glädjen för Triathlon togs inte ifrån mig. Den lyckades jag bevara.

Efter anmälningen var klar och betald, skickade jag in en jobbansökan och åkte till arbetsförmedlingen. För att få ut min a-kasseförsäkring. Vilket maskineri, men ändå känns allt som ett skämt. Man är skyldig som arbetssmitare tills man bevisar motsatsen. Jag har löst en ny tjänst innan jag är inbokad på ett infomöte, den saken är klar. Är dessutom inbokad på ett ”ungdomsmöte” istället för ett ”vuxenmöte”. Är det så man indelas inom AA också? Under 25 så får man en viss info och över 25 en annan. Inte arbetslivserfarenhet. Jag har varit yrkesverksam i 10 år och ska sitta med 19-åringar som gått ut gymnasiet och haft sitt sista sommarlov i år. Suck. Hade jag inte varit tvungen hade jag inte gått dit, men jag har betalat en försäkring och då är det bäst att följa den agenda som myndigheterna bestämt att jag ska följa. Ställer mig således i ledet för att få min skål med soppa. Där förväntas jag äta vilken soppa som än serveras även om den är undermålig, snålt portionerad och rent av äcklig. Ät och var tyst!

Vrålhungrig åkte jag hem, fick god omelett av mamma och var på biblioteket innan jag åkte till Billdal för en intervju. Jag var en av 50 utvalda i en process med 750 personer. Sanslöst många men jag är, som tidigare sagt, klippt och skuren för det jobbet. Lite skit att jag reser bort i slutskedet av intervjuprocessen, men enligt dem skulle jag inte väljas bort pga det. Ja jösses vilken grej. Håll tummarna för mig, så slipper jag gå på infomötet.

Efter det skulle allt det sista fixas inför resan. Det höll vi på med från kl 17-21 non-stop. Kl 22 lämnade vi Kungsbacka. Nu har vi kört förbi Uppsala. Jag klarade 15-20 mil efter Jönköping men sen började jag klippa med ögonen, och då är det bara att svänga av. Alltid när jag passerar Vättern blir jag lite nostalgisk. Den där sjön. Vad många roliga (och hemska) tävlingar jag redan hunnit med. Jag känner faktiskt ingen som håller på som jag gör. Sporras så av dessa lopp. Men de håller mig igång, tvingar mig att träna. Har dock märkt att jag inte sporras av bättre tider på loppen, utan att jag ska klara dem, det är därför jag hela tiden ökar nivån. Annars glider jag igenom dem som på med nöd och näppe godkänd träning, hyfsad tid och lagom sårad efteråt. Jag har ännu inte nått kulmen av smärta, börjat närma mig väggen eller brutit. Jag ska i mål och det får kosta tid i så fall. Jag går igång på utmaningen, inte att vinna eller att på något sätt vara i toppskiktet. Jag behöver inte ligga i en Sub8 på Vättern eller göra Vasan på 6 timmar. Jag gör, går i mål och det är det som räknas för mig. Att jag vågar kasta mig ut och bevisa för mig själv att jag klarar det jag tar mig an.

Jag har även bevisat för mig själv att jag kan knäcka en tid med 40 min på en HIM på 8 veckors träning (från kanske 20-70% tränad), därav är det ingen utmaning längre. Visst, jag borde satsa på ca 5 timmar men jag kommer satsa på 10:15-10:45 på IM Kalmar nästa år. För det krävs en enorm insats. Det vet jag och jag är redo. Hur det än blir med jobb, boende, ALLT så är jag redo med noga planering, gott om tid och en stor portion glädje att lägga ned hela min själ på detta. Jag kommer träna i olika faser, tillåta mig att ha semester, njuta av vilodagar precis lika mycket som mina tuffaste träningsdagar, låta bli att slå på mig om jag skulle bli sjuk en vecka. Sånt händer och det har man råd med 1 år i förväg, inte när man har 8 veckor till tävling. Jag vet att jag är ny i gamet, att jag är en jäkla rookie nu, men om 1 år är jag 1000 erfarenheter rikare.

Nu har jag skrivit av mig. Det var skönt.

Snart framme.

Kläder tvättade, all mat är torkad, väskor packade, listor avbockade och imon vid samma tid är vi på väg norrut. Två hundar och tre glada människor. Cirka 20 timmar i bil och vi är framme på jordens paradis. Det är först när jag ser lapporten i nordväst jag kan slappna av, andas djupt och lugnet sprider sig.

Först imon ska jag till läkaren. Hälsokontroll och förhoppningsvis kan jag radera alla tankar om ev sjukdom. Har aldrig känt så innan, men min hjärna spelar mig många spratt just nu. Sedan kl 11 ska jag göra något spännande (hemlis ;), låna böcker på biblioteket, gå förbi en bokhandel, kanske putsa fönster och sedan på intervju nummer 2 för ett jobb. Spännande, det också! Jag är som klippt och skuren för det jobbet. Yes, I am. Ska försöka klämma in ett möte till däremellan. Mycket på tapeten innan man ska iväg och…ha semester. Märkligt. Som jag längtat. Varje dag i ett år, och nu är vi där om två dagar, i Björkliden, i Kiruna och underbara Norrland. Även Norge kommer besökas.

Allt för mig för nu. Dags för sängen, god natt.

Feels like I’m selling my soul…

Ja, det lyckades. Jag blev försvagad. Det syns på min kropp, det hörs av mina tankar, mina handlingar och hur jag hanterar omvärlden. Att jag gick på det…och känner mig lurad. Lurad och billig. Att jag sålde mig, mina värderingar, min självkänsla och allt som är jag. Om än för ett kort ögonblick, men jag fick ärr ändå. Så jag kan bara gratulera. Det är en bedrift.

Jag har en svullnad i kroppen, en tyngd som gör att jag blir trött. Minsta lilla motgång och jag vill bryta ihop. Hur blev det så här? Jag har tusen svar, men inget som hjälper. Inga förklaringar tar bort det jag känner. Logik och känslor är inte samma sak. De är bara där de är. Förnekelse eller förträngning gör det bara ännu värre.

Jag vet att det ordnar sig, att allt blir som det ska, och att jag har människor som backar upp mig. Men jag är ledsen ändå, tyngd och har svårt att hantera hinder och motgångar. Gråter för sånt jag annars hanterar utan problem. Det är nog bra. När man gråter lättar det onda och att låta känslorna finnas, bli vän med dem är ett bättre sätt att hantera dem. Bearbetar jag nu så blir jag fortare klar och behöver inte se tillbaka mer. Aldrig mer.

Precis när jag trodde att batterierna började bli färdigladdade. Så fel jag hade och irritationen över att jag inte förstod. Man kan säga att de låg på laddning men att de försörjde sig själva med samma laddning de fick. En konstant genomströmning, energi in och energi ut som i ett andetag. Fascinerande.

Ett steg i taget. Det går inte fortare än så. Jag gör bara det jag orkar. Det innefattar jobb och ett kravlöst umgänge med människor jag tycker om. Idag ska jag träffa en vän på stan och ta en fika efter jobbet. Imon är jag ledig för att gå på begravning. Sen är det fredag kvar och sen har jag semester. Det känns märkligt när jag inte vet ett jobb jag kan gå till när jag kommer hem, det är det enda jag vet egentligen, att jobba. Jag har gjort det i 10 år och känner mig som mest trygg i den miljön. Snart så.

20130814-072856.jpg

Please, step aside.

Det är så mycket jag inte berättat om i min blogg, ni som orkar med mitt sporadiska bloggande, långa utläggningar och diskussioner med mig själv. En quote från en låt som hängt med mig sedan högstadiet: It takes a fool to remain sane. Jag förstod inte vad det betydde då, men jag kan gå i god för att det stämmer.

namnl__st-10-01

I helgen tog jag ett beslut som kommer bespara mig mycket smärta. Det är någon som trampat och härjat med mig i några månader och den fällan jag drogs in i var jag nära att fastna i. Men jag har människor som älskar mig, som backar upp mig, som talar om för mig när nog är nog. Min mor och far har såklart ett stort inflytande, men i helgen sa min faster sitt. Den erfarenhet hon besitter i det jag blivit utsatt för fick väga tyngst. Hon berättade för mig hur mitt liv kommer se ut om inte jag tog nästa avfart. Det har inte skrämt mig hittills, men det skrämde mig nu. Jag såg ett liv fullständigt i händerna på någon annan. Någon som kontrollerar, manipulerar, förhalar och avsiktligt skulle skada mig. Osäkert om skadan skulle bli fysisk, men definitivt psykisk. Vad är värst?

Efter några ynka veckor har jag ifrågasatt mitt värde, undrat vem jag är, börjat tvivla och börjat undvika att berätta obehagliga saker. Jag har känt en press på mig som man oftast bara skapar själv, som jag kämpat som en idiot för att få bort. Jag har tryckt ner mig själv tillräckligt, och så kommer någon annan och gör det! Någon som projicerar sina egna brister på mig. Jag har framstått som slarvig, oorganiserad, oförmögen att ”ordna upp mitt liv”, glömsk, nonchalant, och som någon med låga ambitioner i livet. Jag blev till och med kallad självgod. Detta utan att alla dessa saker sagts till mig direkt, utan det har framställts på ett sådant sätt att jag själv fått ”lista ut det”. Den manipulationen gör då att man faktiskt tror på att man är sådan.

Det där med självgod satte sig. Det nästlade sig in och jag var tvungen att ta reda på vad det betydde. Vad betyder det egentligen att vara självgod? Hur uppfattas man av sin omgivning? Jag hittade en fantastisk text om detta, här kommer några utdrag:

”De behöver nödvändigtvis inte alltid vara framfusiga eller skrytsamma, men självgodheten lyser igenom i alla fall.”

”En liten pik här. Ett överlägset leende där. En himlande blick eller ett ”lilla du” är allt som behövs.”

”Överlägsna, toleranta och lite bussiga.”

”Så länge de andra är sämre, är vi med automatik bra.”

”Bara de andra är sämre. Och jag måste se till att de görs sämre. Självkänslan är så skör och utmanad att jag måste ge mig på andra. Självgodheten byggs upp genom hatet mot andra.”

Fortsättningsvis i texten beskrivs människor med god självkänsla. Allt jag stod för sattes på sin spets. Det var precis som att jag glömde mina egna värderingar. Jag kommenterar inte folk på stan. Jag bryr mig inte om människors sociala och ekonomiska status, deras ursprung, religion, kultur eller att man kanske bara väljer att vara annorlunda. Jag bryr mig inte. Jag skyller heller inte på andra för min olycka, min ilska eller mina problem. Jag har också en uppväxt och en uppfostran och visst har den präglat mig, men jag har alltid ett val hur jag ställer mig till mina omständigheter. Jag har valt att dra nytta av det och använda allt jag lärt mig till min fördel. Kriser är erfarenheter och det som inte dödar, det härdar. Klyschigt, men sant.

Det hade kanske inte gått käpprätt åt helvete, men slutdestinationen hade varit det. Människor som vill kontrollera andra, ser till att bryta ner dem ordentligt. Oftast inte direkt, men de psykiska slagen kom alldeles för fort. Hade smekmånaden blivit längre hade jag varit fast i träsket. Och mina älskade medmänniskor som ser, som undrar, som frågar, som tvingar mig att berätta, som frågar andra, tar reda på fakta, analyserar och känner hur jag mår. Som inte låter mig vifta bort det. Jag glömmer inte när mamma sa till mig att det fick vara nog med ätstörningsbeteendet. Hon såg, och hon satte ner foten.

Så jag sitter med en slags lättnad i kroppen. Jag fick höra att det var starkt gjort, men jag vet inte. Är självbevarelsedrift styrka? Oklart, men när jag efter många om och men insåg att så här som jag haft det vill jag verkligen inte ha det. Och det blir inte bättre, bara sådär. Psykisk nedbrytning är successiv och märks inte. Man märker inte vad som händer. Musklerna förtvinar långsamt om man inte tränar. Det märks inte det första halvåret, men sedan tittar man sig i spegeln och undrade vad som hände. Hur hamnade jag här?

Till och med jag kan gå i fällan. Jag tänker på alla de stackars människor, kvinnor och tjejer, som inte har så mycket att sätta emot, vars enda dröm är att bli sedd. Positiv eller negativ uppmärksamhet spelar ingen roll. Uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. Tragiskt, men faktiskt sant. Alla har inte heller någon som backar upp en, som älskar en villkorslöst och sätter ner foten, talar om när det är nog.

Lycka är inget som kommer till oss, det är något vi skapar. Principen är densamma för olycka. Jag väljer att vara lycklig.

 

One week

Söndag. Har ingenting jag måste göra och det är nödvändigt. Jag ska jobba heltid denna veckan som kommer men har ingenstans eller någonting jag måste göra varken innan eller efter jobbet. Ingenting som inte är roligt. Lite mer mat ska torkas inför fjällvandringen och till helgen ska det packas och fixas. Atlas behöver en klövjeväska och torrfoder.

Det är en otrolig fördel och lärdom jag fått genom att jobba i en friluftsbutik. Jag har lärt mig så otroligt mycket och kunnat komplettera min utrustning med riktigt bra grejer. Jag har komprimerat min packning till ett minimum, både i vikt och volym. Jag kommer kunna bära Atlas á 20kg i ryggsäcken, haha! Det är verkligen gott om plats. Kommer inte heller behöva sidofickorna och kameran åker med på god marginal i år. Dock är objektivet alldeles för tungt och stort. Gjorde sönder mitt lilla fasta 50mm (tappade det klantigt nog i golvet, så det sprack på ett ställe inne i objektivet). Det ska jag lösa på något sätt.

Jag kommer däremot behöva gå på begravning på onsdag, men det är inget jag måste utan har valt. Jag vill visa människor jag vuxit upp med stöd i deras absolut svåraste stund. De kommer göra detsamma för mig. En slags ömsesidig respekt.

Utkast och drömmar

Alla mina skrivna inlägg hamnar i ‘utkast’. Jag skriver av mig, låter allt få utlopp, bearbetar. Försöker få ordning. Men jag blir ständigt påmind, får aldrig vara riktigt ifred. Jag längtar så till fjällen när jag får vara ifred utan mobil, internet och i Göteborg. Måste. Bort.

Jag vet dock hur svårt det är de första dagarna. Att bara släppa taget, låta allt ske, jag vet det. Samma som med att jag har svårt att vara ensam nu. Eller jag är ensam, otroligt ensam, men jag är aldrig själv. Det är när jag sover och hade det inte varit för sömnen hade jag nog brutit ihop. Det där med att vara ensam men aldrig själv är komplext. Det är en känsla man har men som hela tiden tystas ner av verkligheten. Det är ju människor överallt omkring mig hela tiden. Men det hjälper inte.

Jag drömde att jag var gravid inatt. Och ensam i det. Jag letade efter min familj och sprang fram och tillbaka till olika restauranger i ett mall. Jag var i USA alltså. De var där och jag såg dem men jag fick inte ro. Jag famlade och plötsligt var allt stängt och alla var borta. Jag grät och grät och letade. Framför mig hade jag en gigantisk mage som var tung och i vägen. Samtidigt hade det länge varit en av mina högsta önskningar, men jag var ensam i det och inte ens min familj kunde jag hitta. Så ensamt var det.

Drömmar är bara drömmar men jag vet att mitt undermedvetna pratar med mig. Jag har stöd i livet, men inte i en relation, i ett förhållande, och det är något jag saknar. Stöd, utbyte, kompromissande, kommunikation… Allt det där som kanske låter jobbigt men som beskriver det perfekt. Och kärlek, villkorslös kärlek och att kunna visa det, få det och låta det gå före allt. Det är viktigt för mig.

I övrigt är jag så trött, utpumpad på energi och precis allt. Det känns som att jag haft inbrott och allt blivit stulet, allt av värde. I spegeln ser jag trötta ögon, även om det var längesen jag tittade ordentligt. Undviker att stirra på mig själv. Blicken är kritisk och spegelbilden otillräcklig. Det är inte långa stunder man orkar skicka det fram och tillbaka. Och så känns det ibland i livet. Jag är övertygad om att dalarna gör att topparna uppskattas mer, att man kan glädjas över minsta lilla.

Tilliten finns kvar. Det blir alltid som det ska. Jag ska bara bestämma mig och affirmera så ordnar sig allt. Relation, jobb och boende. Jag går igenom en prövning av den tilliten just nu, men jag tänker hålla fast. Resten är oväsentligt. Alla dumma konflikter, motgångar och saker och känslor som jag upplever som jobbiga kommer visa vägen. Man är inte färdig förrän man är färdig. Så enkelt är det.

Bucket List

Jag funderar på vad jag vill göra med livet, vad som är viktigt för mig. Jag tror aldrig att jag kommer sluta tänka på det. Min Bucket list kommer bara fyllas på, allt eftersom livet förändras och tiden går, när rynkorna kommer och när ännu en vinter passerat. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet, att livet är konstant föränderligt. Jag tror att vi får precis så mycket som vi klarar av, att allt konstigt som kommer emot oss är för att vi ska lära oss något, utvecklas och förstå mer om världen och om oss själva.

Jag ser det mer och mer hos mina vänner, min familj och mig själv. Det vi inte lär oss i en relation eller situation gör att vi ständigt hamnar i samma drama om och om igen. Det är inte sällan man undrar hur man kunde hamna i samma situation ännu en gång. Det är frustrerande men det man behöver lära sig drar man till sig. Tills man har lärt sig. Jag minns när jag gick från ett förhållande där hans mamma var hemsk, och fick sedan en ny svärmor som var tusen resor värre. Jag hade inte fått tillräckligt med medicin. Det var längesen nu, men jag minns känslan, ”åh nej inte en som är ännu värre!”.

Så vad gör jag? Smider små planer i huvudet. Planterar frön till saker som ska ske om 1 år, 5 år och 10 år. Jag vet faktiskt vad jag vill göra när jag är runt 50-60 också. Jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut fram till att jag får barn, när jag har några små, och när de är stora. Att få barn är en väldigt central del i min framtid. Att bli mamma är något jag önskat sen jag var väldigt ung. Ser man till sociala normer är jag nog för ung för att redan vilja det, men sen är ju sociala normer inget jag direkt viker mig för.

Jag vill göra en hel del fysiska utmaningar. Nästa år planerar jag att springa ett maraton. I Barcelona faktiskt, tillsammans med mamma. Jag planerar Ironman i Kalmar 2014, och längre i framtiden vill jag springa fjällmaraton och BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon. Jag behöver inte vinna något, men jag vill göra det på hyfsade tider. Inget att skryta med, men inget att skämmas för. Det räcker för mig. Att jag antar utmaningar är viktigare än att jag vinner något. Jag tävlar bara mot mig själv.

Det finns platser jag vill se och länder jag vill resa till. Det är en dröm att vandra i Himalaya, dock befinner sig den planen längre bort än att jag kan planera den. Jag skulle vilja åka till Island och vandra och den häftigaste resan är nog att gå på tåget i Moskva och åka den transibiriska järnvägen till Kina. Det var min farmors dröm att åka den. Därifrån vill jag åka till New Zeeland. Så det finns en plan om att resa jorden runt, men jag vet verkligen inte när. Det är ett vitt papper, men jag vet att jag ska göra det.

Jag vet att jag kommer bygga ett hem, antingen från grunden eller ha ett stort renoveringsobjekt. Jag älskar att fixa hemma. En av mina absoluta favoritbloggar har långsamt, år för år, förvandlat ett ruckel till ett slott. Otroligt fascinerande. Här kan ni kika in om ni tycker det är kul.

Utbildning är något jag tänker mycket på också. Jag har hittat en som passar mig, som verkar så otroligt intressant. Inom några år kommer jag söka den utbildningen. Om jag inte får något jobb nu i höst kommer jag söka den redan till våren. Det är plan B. Jag måste nämligen börja redan till våren och gå en förberedande termin med matte, fysik och kemi. Inte mig emot, det minnet måste definitivt fräschas upp.

När det gäller utbildning behöver jag något att bita i, detsamma gäller jobb egentligen. Det får inte vara för lätt. Då blir jag lat. Jag måste verkligen anstränga mig och ge saker utrymme, klura och hitta lösningar. Utbildningen är en blandning av ingenjör och produktutveckling. Det banar väg för något kreativt men som ändå innefattar något tekniskt. Jag insåg efter 60hp på Göteborgs Universitet att humanistisk är flummigt och ger inte det jag behöver. Jag vet redan att alla människor är olika och bör bemötas på olika sätt. Största delen av forskningen grundas på statistik som för mig är kvalificerade gissningar av verkligheten…eller skitsnack. Vilket som.

Just nu vill jag antingen hitta ett jobb i Göteborg där jag kan stanna längre än 1-2 år, men jag sneglar även åt Oslo där jag i så fall kan tänka mig att stanna ungefär så länge. Mer och mer faktiskt. Jag var där i somras och gillade staden. Gillar att man kan tjäna lite mer och ha nära till skidorter hela vintern, samt annan närhet till fjällen på ett annat sätt än här. Jag behöver definitivt röra på mig, därför lockar Oslo. Inte tillräckligt nära för att åka hem varje helg, men inte för långt bort. Jag har precis börjat söka och vi får se vart det leder.