månadsarkiv: juni 2013

Changes

I torsdags fick jag något förklarat om mig själv som jag länge velat förklara.

”I dig finns en grundtrygghet som väldigt få har. Den tryggheten kommer från avsaknad av vissa rädslor. Rädslan att dö, bli ensam, utan jobb, utan pengar, utan vänner, familj och partner. Du har istället den tilliten till att allt ordnar sig, som så många saknar. Däremot inte sagt att bara för att du har en grundtrygghet och tillit till livet, att du vet exakt vad du vill göra med ditt liv eller hur du ska agera i alla situationer”.

Detta träffade mig så hårt. Det är precis så jag känner just nu. Av många olika anledningar bor jag just nu i en väska. Visserligen med ett stort behov av att känna mig som hemma igen, men egentligen utan så mycket bekymmer. Den 10 aug löper mig vikariat ut, alltså har jag snart inget jobb. Men bara för att stammen ryckts upp med hela rotsystemet har jag inget att bli stressad för. Jag vet hur jag ska hantera mig själv, att jag får ett jobb i rätt tid, att jag inom en ganska snar framtid kommer få precis ett sådant hem jag behöver. Jag vet inte exakt hur det går till, hur universum alltid löser saker åt mig, men jag är otroligt vass på att få precis det jag önskar mig. Smärtsamt ibland, men mestadels helt fantastiskt.

Jag fick också bekräftat något som jag vet så väl. Jag måste bli bättre på att följa mitt hjärta. Att hänga upp sitt liv på praktiska saker, fysiska ting och analysera minsta lilla stavelse, utan att lyssna på sitt hjärta är totalt meningslöst. Att veta vad jag tänker är enkelt, men att känna vad jag känner är svårare och mer intressant i längden. Det är det jag måste bli bättre på, att lyssna på mitt inre, min intuition och vad jag vill innerst inne. Det är det som leder mig dit jag vill.

20130630-223650.jpg

Ledig torsdag

Det här är en sån där ledig (!) dag jag borde ägna åt att träna. Helst tre pass. Nejnej. Idag hade jag bokat en speciell behandling sedan länge. Så förväntansfull och nyfiken på detta och jag fick verkligen mina förhoppningar uppfyllda. Fantastiskt bra. Dock håller terapeuten till på Grötö så det tog en stund att åka dit, minst sagt. 08:40 åkte vi hemifrån och vi var tillbaka på fastlandet 14:15. Lång dag. Atlas och mamma var med så jag hade sällskap och moraliskt stöd hela tiden. Ovärderligt.

Sedan var det planerat distanslöpning eller cykel lite beroende på dagsformen. Men mamma behövde hjälp och jag råkade snubbla över en annonsering av ett jobb imorse som jag insåg att jag skulle vilja ha, så kvällen har ägnats åt att fixa papper och CV för att sista ansökningsdagen är imon. Snabba puckar så jag kunde inte vänta med det och träna idag. Trots att tävlingen ligger närmre än när mitt vik är slut så måste jag tänka långsiktigt. Jag behöver ett jobb ganska snart.

Jag behöver ett jobb och ett hem för tillfället. Inget lättsamt som en regnkappa eller ett frisörbesök, tyvärr. Tänk om det varit så enkelt. Eller en spa-helg. Glida omkring i morgonrock och bada bubbelpool, haha!

Jag fick frågan om varför jag är så trött. Tricky question. Jag kunde inte svara utan fick ett svar. När stress släpper blir man trött. När olycka släpper blir man trött. När ens värld vänds upp och ned blir man trött.

Dock är jag förbaskat stark just nu. Fysiskt och mentalt. Jag har ett syfte, jag tror på mig själv igen, att jag klarar saker själv, att ingen annan är kan ta åt sig äran för vem jag är eller blivit. Mitt hjärta och mina känslor står på egna ben. Olyckan kan inte dra i mig längre för från och med nu skapar jag lycka. Min värld består av mina egna projicerade tankar. Därför väljer jag mina tankar med omsorg.

Livet är alldeles för skört för att inte leva det fullt ut. Det är för kort för att sitta och fundera på allt man vill göra, när det bara är att hugga i. Däremot skall man vara noga med att ha ett syfte med det man gör och veta att man gör det med hjärtat. Det är dags att jag börjar lyssna mer på mitt hjärta än mitt intellekt. Jag har så länge trott att de ska vara ihopkopplade, när jag egentligen bara behöver lyssna på mitt hjärta.

20130627-231017.jpg

Things I need ..(?)

För tillfället befinner jag mig i en väldigt knepig situation. Känslor brottas och vardagen är väldigt annorlunda. Att kalla det vardag är dessutom årets överdrift. Ingen dag är den andra lik och planering existerar endast för att ruckas på. Mitt i allt försöker jag hålla uppe någon slags träningsmängd som har blivit lidande under långhelgen och i måndags rev jag av ett alldeles för tungt benpass som mina löppass fått lida ont för. Och cyklingen har bara inte blivit av pga taskigt väder, aningen tidsbrist och annan prioritering.

Hur som helst tänkte jag berätta om onödiga saker jag behöver ju nu. Vissa mer lättfixade än andra.

1. Ny frisyr!
Jag behöver gå till en frisör. En riktigt duktig sådan som fixar mitt hår och förvandlar mig till en ny människa. Jag behöver ett nytt hår. Fint, svallande och levande hår. Jag tänker slingor i flera olika nyanser, uppklippt, snedlugg och hela baletten. F Ö R N Y E L S E. Problemen: vet ingen frisör, och kan definitivt inte tänka mig att gå till vem som helst. Annat är att det kan kosta uppemot 1500kr och jag har verkligen andra prioriteringar för tillfället. Jag tänkte mig något som bilden nedan. Nicole Richie är snygg.

20130626-223545.jpg

2. En gul regnkappa
Ja på riktigt! Jag har tänkt i många år att jag vill ha en gul regnkappa. Har dock inte hittar rätt nyans, rätt längd, passform eller liknande. Hur svårt kan det vara? Nu är det faktisk lite inne med regnkappa (galonstyle) så det är verkligen nu jag borde leta. En sådan här från Helly Hansen hade gjort sig ypperligt till mina blå gummistövlar från Ilse Jacobsen med snörning. Classy.

20130626-224015.jpg

3. Ett sovrum!
Jag behöver verkligen ett stort fint, luftigt och mysigt krypin. Någonstans där jag kan vila ordentligt. Jag har inte det just nu utan får ingen ro någonstans. För övrigt räcker det nog inte med ett sovrum. Jag behöver ett hem där jag kan pyssla. Där jag kan spendera en hel helg och ta hand om, fixa och dona, ta det lugnt och skapa den där känslan jag vill ha i ett hem. Jag vill ha en uteplats, kunna odla lite grönsaker i lådor, ett stort fint kök där jag kan laga mat som jag älskar, men som just nu knappt existerar. Jag vill ha en läshörna, bokhyllor och bra med förvaring i form av en klädkammare. Och så det där sovrummet där jag känner mig som hemma. Nåt sånt här, tack:

20130626-230558.jpg

20130626-230612.jpg

20130626-230651.jpg

Så där är några saker jag önskar mig just nu. En frisyr, en regnkappa och någonstans där jag känner mig som hemma.

Behandling

Vaknade med tryckande allergi (pollen) lite lätt huvudvärk, trött och grinig. Bra att börja på botten. Har verkligen inte lust att göra nånting. Bara stänga in mig i en hemsk lägenhet, dricka smoothies och titta på film. En sån dag idag. Antagligen är jag grinig för de andra symptomen men jag har hittills inte lyckats få upp humöret.

Nu ska jag i alla fall träffa Patric. Jag brukar inte vara på dåligt humör efter att ha träffat honom så jag hoppas på det.

Allergin är hemsk just nu. Näsan rann konstant i 10 mil igår. Och jag kan inte stanna varje kilometer att snyta mig. Det är 10cm hushållspapper gånger 100. Jag behöver 10m hushållspapper med mig på cykeln. Det låter väl vettigt? Helt normalt liksom. Man kanske kan montera en hållare på cykeln?

Circumstances

Mycket egentid det senaste har gett mig mer tid att tänka färdigt mina tankar. Oftast tänker jag dem bara till hälften eller snurrar in på dem en lite stund och kommer liksom inte längre. Såklart är det en spinoff-effekt, en tanke leder till en annan, så är det när man är i farten.

En sak jag tänkt på är hur lite kronologi betyder för mig. Att saker och ting sker i ”rätt” ordning är oväsentligt många gånger. Ta utbildning som så oftast ska ske först i livet, sedan ska man resa jorden runt, släppa loss, vara lite galen, ta risker, lära sig den hårda vägen. Sedan ska man utbilda sig igen, träffa den rätte och bilda familj. Är man konservativ ska man helst gifta sig innan barn 1 också. Jag tror utsvävningarna från denna norm är större idag än förut men det sitter liksom i ändå.

Däremot har omständigheterna stor betydelse för mig. Vad är rätt just nu för mig? Inte vad regelboken säger. Var man befinner sig i sin utveckling, hur går tankarna, vad är viktigt. Vad andra människor tycker om mina val bryr jag mig inte om. Dessa tankar började redan när jag gick ut gymnasiet. Alla skulle ut i världen vilket var det absolut sista jag ville. Min resa bar inåt, inte ut i världen.

Jag trodde t.ex.att jag ville och var redo att utbilda mig för två år sedan, men det var jag inte. Kan såklart berott på utbildningen i sig och att den inte var rätt, men det var inte en endaste del av mig som ville sitta innanför fyra väggar och indoktrineras med kvalificerat skitsnack. Jag kunde inte förmå mig. Jag har nu lite senare förstått att jag behöver en mer praktiskt utbildning, som tillåter mig att vara kreativ med något annat än människor. Att jobba med människor och se utveckling är många som brinner för och är riktigt duktiga på. Jag vill nog jobba med människor men på ett annat sätt än jag tidigare trodde.

Jag ska leva tills jag är 123 år. Det är alltså 99 år kvar. Hur jag fördelar de olika faserna i livet är ganska oväsentligt för mig. Min gudmor utbildade till ortopedingenjör när hon var 45 år. Hur häftigt är inte det? Att när många anser att livet börjar gå utför eller att det är dags att slå av på takten så trycker hon på gasen istället. En vän till familjen var över 30 när han började juristlinjen. Nu är han en av Sveriges mest framstående processadvokater. Jag ser tjejer i min ålder som fått både sitt andra och tredje barn, kompisar som fortfarande utforskar världen och andra som investerar i bostäder. En del bygger hus. Det är så häftigt hur man idag kan låta känslan och viljan styra ens liv, inte normer och hur vad andra anser är rätt och fel. Man får agera med hjärtat och sin önskningar. Det är utveckling.

Jag vet nog fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Det tröstar inte att mamma som är 48 fortfarande funderar över detta. Och mormor som är 68. Det kanske bara är något man funderar över hela livet, oavsett var man befinner sig? Jag kommer nog aldrig sätta mig ner och tänka jaha, det är det här jag ska ägna mig åt tills jag går i pension och sedan dör. Det går inte. Livet är större än så. Ibland tänker jag att när jag är runt 50-60 ska jag nog utbilda mig till florist och binda brudbuketter och odla en köksträdgård. Blommigt förkläde, stråhatt och gummistövlar. Det är något jag vill göra, men kanske inte göra karriär inom. För det andra vet jag inte om jag vill göra karriär överhuvudtaget. Vad betyder det liksom? Är det att lyckas för andra eller att lyckas för sig själv?

Hur det än är så vill jag göra saker på känsla. Jag kommer alltid vara en smula förnuftig för jag är en realist, men jag vill göra saker när det känns rätt i magen och i hjärtat, inte när åldern eller normer säger att det är nu som gäller. Jag skriver mina egna kapitel, min bok, mina regler och mina drömmar.

Distans 21km

Idag blev inte alls som planerat. Efter uppgång blev det en lång frukost med mamma i uterummet. Regnet kom i skurar och blåsten gjorde sitt jobb väl. Jag kände mig inte vidare sugen på att cykla, kort sagt. Vid 12-tiden började jag greja med lite saker och insåg sedan att jag hade en tid hos min coach kl 13:30. Insåg då att 3-4 timmar på cykeln inte skulle bli av idag. Hm, gillar inte riktigt att inte göra det jag sagt. Men jag gör som jag brukar och går på känsla. Det sitter liksom i.

20130615-000949.jpg

Tog däremot mammas cykel till min coach och undrade i ca 2km varför den var så trög. En annan har ju alltid välpumpade däck och förutsätter att alla andra har det också. Ibland gick den mer bakåt än framåt kan jag säga. Mötet gick fint och efteråt var jag hungrig. Jättehungrig men kunde inte motivera mig till att äta nånstans så jag cyklade till Kungsmässan en stund. Hittade såklart en tröja som jag älskade, men pengarna kommer spenderas på cykelkläder, pulsklocka och diverse andra träningsprylar.

20130615-000858.jpg

Morgonmys

Just nu ligger jag kvar i sängen och gottar mig lite. Det är så sällan jag gör det, tar det lugnt en stund. De senaste veckorna har varit en omställning. Från mysiga morgonpass på gymmet (mysiga i jämförelse med 10 mil på cykel) till dubbla pass flera dagar i veckan, intervaller så det sprutar ur öronen och långa pass på racern.

Jag älskar min cykel. Partner in crime. Nu i efterhand kan jag tycka att jag var lite korkad som inte släpade med mig den till Hawaii och ägnade några timmar varje dag att träna. Cykla. Meditation och pannbensträning på hög nivå. Jag har lite funderingar kring cyklingen i framtiden men får berätta om det senare när jag tänkt klart. Jag älskar det i alla fall. Bra musik, egentid och pedaler som tuggar. Lycka i ett metallstycke.

Igår cyklade jag Lygnern runt. En av de mest kuperade vägarna som finns i Kungsbacka med omnejd. 50km upp och ner. Sträckan dit och hem inräknat är det 70km exakt. Det som är tufft för mig är pollenhalterna just nu. Näsan rinner konstant under passet och efteråt är ögonen rödsprängda och kliar nåt så fruktansvärt. Jag har tom fått be mamma att torktumla handdukar och torka mina kläder inomhus för att jag nyser så. Känns så himla fånigt. Jag har lite saker som hjälper men inte helt och hållet.

Idag blir det 100km till i sadeln men först ska jag äta ordentligt med frukost och ha det lite gött med mamma som sällskap. Älskade mamma. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne.

20130614-081021.jpg

Svullen och rödsprängd! Fint!

Att komma dit

20130613-133833.jpg

Jag är inte direkt känd för mitt tålamod och jag kan leva med det. Däremot insåg jag igår att jag faktiskt uppnått något som kräver tålamod.

För 1,5 år sedan stukade jag foten rejält. Tittar man på skadan i sin helhet och hur lång tid det har tagit att bli hel igen så måste det varit mer än en stukning. Jag gissar på en spricka av något slag. Som den Gullbergare jag är gjorde jag ingenting åt det utan fortsatte springa min tänkta runda i godan ro. Svullen skulle den ju bli i vilket fall. Jag svor och grämde mig länge över detta. Gick några dagar efter skadan ut på en fjälltur, ca 9 mil i relativt lättgången terräng, men ont gjorde det ändå. Något fruktansvärt när jag tänkte på det. Tänker man på andra saker än smärtan så finns den inte. Till saken hör ju att jag har en relativt hög smärttröskel, tål mycket, rör mig ändå.

Men nu har min fot läkt. Kanske kommer jag känna av den igen, förhoppningsvis inte. Har inte känt av den på flera veckor nu och hoppas innerligt att det är bra. Jag har gjort så mycket, åstadkommit mål med min trasiga fot och nu kan jag nå mina mål med en hel fot och känna att jag kan göra den ännu bättre. Lidingöloppet på en trasig fot (samma sak året efter) var riktigt tungt. Jag hade ont så länge pga det. Så många fler rätt jag kunde gjort.

Jag är så glad att jag gjorde all denna rehab i vintras. Det gör att jag kan blomstra nu, arbeta under rätt förutsättningar, vara obehindrad.

Patience, persistence and perspiration make an unbeatable combination for success.

Förra veckan

Gjorde en riktigt bra träningsvecka!

Måndag: simfart morgon 2000m, backintervall kväll
Tisdag: gym underkropp morgon
Onsdag: simfart morgon 1500m, snabba intervaller kväll
Torsdag: 75km cykel, 7km löp i följd, simning i Delsjön 2000m kväll
Fredag: välbehövlig vila
Lördag: gym överkropp morgon, distanslöpning 17km kväll
Söndag: paddling ca 2 timmar, aktiv vila.

Alldeles för lite cykel men jag åkte på en liten infektion efter cykelpasset i torsdags och fick därför paddla i söndags. Trist, men sånt är livet. Har nu beställt en ny sadel som ska göra cyklingen lite mer behaglig. Lycka!

Trodde först jag gjort 13 pass men ser nu svart på vitt att det var 10 (snurrig?). Behövde två hela vilodagar så det fick bli så. Var duktigt trött i fredags efter tre pass på torsdagen och benen hade nog inte velat göra nåt ändå.

Den här veckan kommer bli bättre (tror jag, haha) om inte livet ställer till det. Allt går inte att planera. Eller, planer finns för att ändras och det händer grejer hela tiden. Måndag börjades i alla fall med två nyckelpass; simfart och backintervall. Igår morgonvila och 43km cykelintervall på kvällen. Idag blir det löpning på morgonen och beachvolleyboll på kvällen. Gym torsdag morgon (tror jag) eller så blir det lördag, cykel kväll, fredag träning hela dagen eftersom jag är ledig, lördag distanslöpning och söndag cykel. Beachvolleybollen ställer till det lite ikväll men jag vill gå på den med mitt gamla jobb så då får man offra lite. Jobbet ställer till det mest, haha! Hade behövt vara ledig jämt för att träna önskad mängd.

Jaja, dags att pallra sig upp ur sängen. På med tightsen och ut på asfalten. Är hos mamma och pappa så antingen lite det 7:an eller 10:an. Den senare tror jag :)

Distanslöpning 17km

Igår stod det distanslöpning på schemat (även gym på morgonen). Ett kanonpass där jag gav mig själv utrymme att springa lite på känsla. I början gick det rätt trögt men efter ca 7-8 km släppte det. Då kunde jag öka takten lite och jag såg även på appen att det var så. Då får jag tiden på varje kilometer. Egentligen gillar jag inte att ha mobilen med mig när jag springer, avskyr att bli störd av sms och samtal. Vill vara ifred med asfalten. Inte ens musik. Det är väl därför jag inte gillar att springa i stan utan föredrar landet där det är fåglar som kvittrar och inte bilar som brummar.

Egentligen var det 16 km jag skulle sprungit men det passade så bra att springa som jag sprang. Annars hade det blivit 16,6 typ. Gillar när det blir jämnt. Det tog ca 1:37 vilket ger mig en siffra på 5.45′ i snitt. Helt ok, not bad, men långt från mina tidsmål. På tävlingen ska jag helst ner på 5.00′, gärna 4.45′ men helt ärligt vet jag inte om jag klarar det. Alltså, min tid igår på 17 km är inte många minuter från den tiden jag vill ha på 21 km. Aaah. Det är galet när jag tänker på det. Hur ska jag klara det? Det är fem veckor kvar till tävling liksom. Å andra sidan har jag gjort enorma framsteg med min ork och kondition på två.

Ett alternativ är att tokbanta typ…få bort en massa kilon inför tävling, för att bli lättare = mindre motstånd. Det gjorde jag för några veckor sedan. Skämt åsido, jag hade ingen matlust så det blev inte mycket ätande. Kanske nån macka eller två om dagen. DET har förändrat sig. Nu vill jag ha ALLT ….förutom nyttig mat. Pizza, glass, choklad. Mycket komprimerad energi. Jag vill inte ens ha gurka till maten. Och det är verkligen nu jag borde äta så näringsrikt som jag gjorde under detoxveckorna innan Hawaii.

Men det är dumt att tokbanta. Det tar energi från träningen. Jag ska istället hitta bättre mat att äta, planera mer kring maten och inte lata mig. Man blir lite ”lat” när man förbränner 2000 kcal om dagen. Jag kommer fortsätta träna i samma takt. Nästa vecka drar jag ner på ett gympass och kör bara ett helkropp i veckan. Muskler kan jag bygga och underhålla efter tävling. Därför kan jag lägga till ett cykelpass till. Simningen blir bara ett i Valhalla och det andra i Delsjön på öppet vatten. Kanske lite lite för simstyrkan men jag har fler minuter att plocka på cyklingen. Kommer även lägga till mer löpning och olika typer av intervaller när jag får en pulsklocka. Har haft svårt att mäta innan men tanken är att börja köra stegrande på en längre sträcka, vänja kroppen vid att öka lite i taget. Over and out.