månadsarkiv: september 2012

Lidingöloppet

Jag ska strax bege mig till årets sista lopp. Det sista på länge. Inget Vasalopp att träna inför och ingen Vätternrundan 2013. Nej tack. Men idag ska det faktiskt bli roligt å se vad benen håller för! Jag hoppas på 10-15 min bättre än förra året och det ska jag väl klara av. Förra året vart ju lämnat med mycket energi kvar på kvällen (så mycket att jag kunde vara ute på stan till kl 5 på morgonen, gå upp 8 igen och ta tåget hem till Göteborg. I år ska jag vara HELT slut efteråt. Jag ska springa för mitt liv. Jag har inte överdrivet många mil i benen (läs: en sisådär 9-10 stycken) men lätttränad som man är kommer det gå galant. No worries.

Nä, ett toabesök här på hotellet som jag precis checkade in på och sen iväg. Imorgon springer mamma Lidingö tjejlopp så då ska jag heja på henne :)

Mörka moln

Hösten sparar inte på krutet i år. Det regnar varje dag och den råa kylan kryper verkligen in under kläderna, men inte mig emot. Jag gillar friskheten och att inte dö av svett i jeans.

Idag har jag tränat för fjärde dagen i rad. Herrejösses, det har inte hänt sen jag vet inte när. För att inte känna mig alltför stolt över detta kan jag säga att passen inte är mer än 40-45 min långa. På lördag springer jag Lidingöloppet och jag kommer inte vara i tillräckligt bra form för att komma in på den tiden jag satt upp som ett tidigare mål, men vad gör det? Jag kanske persar med några minuter, men det får dagsformen bestämma. Förra året sprang jag med ca 0km löpning i benen två månader innan de stackars kilometrarna jag springer nu varje dag är ju bara en bonus.

Många har frågat om jag ska anmäla mig till Vasaloppet och Vätternrundan igen, men jag svarar artigt att det kommer jag inte att göra 2013. Inte för att jag inte kan utan för att jag inte vill. 2012 skulle bli ett tävlingsår och det har det blivit, men mentalt gav det mig inte vad jag ville att det skulle ge mig. Jag trodde jag skulle vara peppad, glad och tycka det var motiverande. Istället blev det raka motsatsen. Jag vet inte om det blir något triathlon heller, kanske ett kortare i så fall. Målet är fortfarande en Ironman, men inte 2013. Jag har med stor glädje upptäckt att de duktigaste triathleterna inte är närmre 20 utan närmre 30, vilket kändes som en lättnad.

I övrigt försöker jag få lite struktur på livet och hitta lite ny glädje. Som tidigare nämnt pysslar jag en del med hemmet, lagar mat, går i skolan ibland och förbereder mig för kommande valp, vår lilla Atlas. Om två veckor får vi dessutom välja vilken av hanhundarna som passar oss bäst. Efter det är det bara tre veckor kvar till avhämtning. Ni kan ju gissa hur mycket det är att fixa inför det. Försäkringar, prylar, mat …. you name it. Vi ska dessutom vara väldigt noga med att prata ihop oss om uppfostran osv. Valpkurs ska bokas sen också. Har precis bokat in ett så kallat ”Puppy Party” som är ett litet forum för blivande eller nyblivna hundägare. Ska bli kul :)

Inte jag

Fast and furious har ju alltid passat mig på något sätt. Det ska vara effektivt, produktivt och gärna i raketfart. Något har hänt. Jag tror jag körde slut mig i våras. Så hårt att motreaktionen nu är aningen kontraproduktiv. På ren svenska: när jag inte vet vad jag vill med mitt liv så vill jag inte göra något alls. Jag har några ljusa stunder när jag skriver listor och bockar av alla göromål (dem jag orkar med) och ägnar mig de onödiga sakerna som heminredning. Men sen skriver jag också listor på vad jag vill och på dem ser det mest ut som det jag sa innan: jag vill helst inte göra något alls. Andra kanske skulle säga att det visst är något att läsa böcker, meditera och gå långa promenader i skogen, men det passar inte in på min bild av mig själv som produktiv och effektiv. Tvärtom.

Svängarna är dessutom ganska tvära. Jag kan mitt i en lista, ett göromål, i en kort visit till landet Effektiv få en nästintill kvävande ångest. Kraven på mig själv hopar sig, och det ansvar jag känner att jag axlat blir för tungt. Jaha, är jag manodepressiv nu då? när tårarna bränner bakom ögonlocken. Är det så här det känns? Det passar inte alls ihop med den bilden av mig själv jag för några år sen kände att jag hade hittat och var väldigt glad för. Det var en stabilare och gladare person som orkade, kämpade och uppfyllde sina drömmar.

Och så bannar jag mig själv. Dumma, bortskämda och dramatiska lilla flicka. Har du inte läst alla böcker om självutveckling? Där man inte bara får lära sig att skapa positiv energi utan också att acceptera att ibland är det sämre. Ibland är det bara inte lika bra.

Kontakt med andra människor och kommunikation är svåra saker för mig när det är så här. Jag blir ofta arg, otrevlig och i stort behov av att vara själv. Jag funderar på om det är okej eller inte. Jag försöker själv ha överseende med andra människor som mår dåligt. Jag lämnar dem alltid en himla massa space, även om det kanske inte är vad de behöver. Men jag kan ju bara referera till mig själv här. Människor som ljuger, inte hör av sig, bokar av möten osv. Jag struntar i dem. Tänker att de nog mår dåligt och låter dem vara. De hör väl av sig när det är bättre. Drar man sig undan får man utrymme, är inte det logiskt?

Det känns som att jag får bida min tid här tills det går över. Jag kanske bad om det när allt var som värst i april-maj. Inte som en direkt önskan men som ett indirekt krav på återhämtning. Innan tyckte jag om att ha mycket att göra och nu klarar jag inte av det. När jag är klar med att inte vilja göra någonting kanske jag kommit fram till något annat.

Välkommen hösten!

Det var ett tag sen nu. Jag har varit i Spanien i 3 veckor, startat upp mitt företag och varit i Kiruna och fjällvandrat! Jag vill berätta om allt separat så därför blir det bara en kortis nu och en liten uppdatering om vad som kommer hända den här hösten.

Förra veckan började jag veckan med en hurtig löprunda mellan 6-7 men jag hade något i halsen som jag först trodde var lite morgonrossel. Det var istället ett härligt halsont som mynnade ut i snorig näsa. Jag har däremot varit pigg och inte känt mig trött och seg som jag brukar göra! Jag har haft alldeles för många förkylningar detta året vilket kan skyllas på för mycket att göra, sämre kosthållning och för lite fysisk aktivitet.

Massagestudio
Företaget är i alla fall startat, massagestudion nästan färdig interiört och marknadsföringen påbörjad. Det känns väldigt skönt att det är gjort! Jag tänkte nog att massagen skall bli ett sidospår till skolan men det blir nog tvärtom. Jag var inte det minsta motiverad när jag satte mig i bänken i förra måndagen. Det var inte alls roligt så måndagen var rätt kass, med blandade känslor. Just då önskade jag att jag hade ett helt vanligt jobb men samtidigt så vet jag hur jag vantrivs med att jobba 8-17 mån-fre. Så som mina tankar gick insåg jag att jag nog inte vill göra så mycket alls, haha! Det finns en bok som heter Fyra timmars arbetsvecka och det hade jag föredragit. Annars författare som sitter i en stuga ute på landet, gärna Österlen eller nånstans med mycket skog, en trådgård, djur och lugn & ro. Vill långt bort från kollektivtrafik, våningshus och en full agenda. Visst skapar jag mig den här verkligheten jag lever i nu men jag behöver en inkomst och just nu en högre inkomst än den jag har. Det är måttligt inspirerande det också.

Valpen Atlas
Annars i höst kommer världens bästa sak hända. Vi ska få en valp. Det är en English Staffordshire Bullterrier som just nu bara är tio dagar gammal. Så den 28 oktober blir vi föräldrar vilket ska bli så himla roligt!

Lägenheten
Jag skrev på facebook att vi bott hemma nu i fem månader utan att ha skruvat eller spikat i en enda vägg så nu är det dags att göra i ordning vårt hem och få en mysig feeling. Jag har ingen speciell inredningsstil men jag gillar en ljus bas med många färger som väger upp, fotografier, många tavlor i olika storlekar på samma vägg, och en smula humor med mönster på textilier, burkar i köket eller liknande. Så det blir ett litet projekt det med men det är överlag ganska billiga och enkla saker så det känns inte alltför tungt.