månadsarkiv: juni 2012

Min Klassiker

Jag har gått igenom detta i huvudet i ett par veckor nu och börjar få lite klarhet i vad det är jag vill säga om året som precis passerat och hur min Klassiker har gått. I början på 2011 tränade jag extremt mycket. Vissa veckor tränade jag 15-16 träningspass och njöt av framgången, styrkan och hur snabbt min kropp svarade på träningen. Jag blev skitstark under denna period och så blev även tron på mig själv och min egen kapacitet. När jag såg Vasaloppet på TV bestämde jag mig för att göra slag i saken och anmäla mig. Vätternrundan var full men jag skulle kunnat få tag i ett startbevis. Dock kände jag mig osäker på cyklingen och fick nys om Kungsbacka Roadrunners. I april hade jag köpt mig en gammal hoj som skulle hjälpa mig att hänga med mitt nya träningsgäng. Ett tag var det nära att det blev Vätternrundan redan 2011 men jag fegade ur för min cykel var i så taskigt skick och för att något inom mig sa att det inte var dags. Senare köpte jag mig en fantastisk Columbus Vola som tog mig runt.

Vansbrosimningen

Vansbrosimningen kom och allt runt första loppet var minnesvärt. Resan dit, utflykterna, och alla de människor jag och mamma träffade under de fyra dagarna vi befann oss i Värmland och Dalarna. Vansbrosimningen var en fröjd. Jag älskade varje sekund och här återupplevde jag det fantastiska med simning. Det är min gren. Jag är ingen mästare varken teknisk eller fartmässigt, men jag vet vad jag håller på med och jag tar mig fram på bästa möjliga sätt, fullständigt trygg där vattnet möter luften. Något som jag tyckte om med Vansbro var stämningen och att det var så problemfritt anordnat. Tydlig information och allt bara kändes bra, vilket det sällan gör första gången man gör något. Lyckligt lottad hade jag även mamma med mig som höll ordning på alla atteraljer runt omkring. Enligt mina beräkningar skulle det ta ca 60 minuter. 47:56 gick jag i mål och extremt nöjd och förvånad över att ha 12 minuter tillgodo. När vi lämnade Vansbro sa jag bara att det här ska jag göra igen! Vanbro gav blodad tand!

Nöjd och glad

Lidingöloppet

Uppladdningen inför Lidingöloppet gick inte som väntat. Många saker hände i juli och augusti och träningsmängden mattades av. Jag skulle mitt i allt flytta, hålla tre jobb i luften och träna. Det sista föll bort, inte helt men nästan. Planen låg i att börja träna när vi kommit hem från fjällmarschen i Kiruna. När vi kom upp till Björkliden snörade jag på mig skorna och gav mig ut på 16km terräng, stukade foten och såg Lidingöloppet gå i spillror. Därför fortsatte jag springa min 16 planerade kilometer med stukad fot och gjorde det självklart värre. Toppade även med att ge mig ut på en vandring på 8-9 mil på fjället. Väl hemma gick jag på två eller tre stötvågsbehandlingar, blev beordrad att inte springa en enda meter och satte mig i en roddmaskin hela september. Vissa pass rodde jag så långt som 2 mil. Det höll igång konditionen och lät foten läka. Väl i Stockholm skulle jag bo hos Jonas. Jag tog tunnelbanan till Lidingö och mötte upp Military Fitness gänget och fick lite stöd där. Startskottet gick och första 5km var grymt tråkiga med massorna med folk och trångt på stigarna. Helt plötsligt kom Abborrebacken och helt plötsligt var den slut. Konstigare än så var det inte. När jag kom i mål hade jag duktigt ont i vaderna efter att ha sprungit i mina FiveFingers och utan någon som helst löpträning. Gick i mål på 2:59:05 och hade haft målet 3 timmar. Lidingöloppet kom och Lidingöloppet gick utan att jag märkte det ens. Festade till klocka 4-5 på morgonen och tog tåget hem klockan 8 på söndag morgon. Lidingö har en stor förbättringspotential.

Vasaloppet

Jag insåg direkt efter jag anmält mig till Vasaloppet att nu kan jag inte leka längre, nu är det allvar. Så jag anmälde mig till Military Fitness skidläger i Mattila 5-8 januari och lärde mig åka skidor. I princip skuttade vi omkring med skidor utan stavar i lössnön och försökte hitta balansen. Jag vet inte hur, men det funkade. I början av februari åkte jag, mamma, Simon och Benis till Sälenfjällen. Slalomskidorna lämnades hemma och jag och mamma tog oss an spåren. Vi anmälde oss till Engelbrektsloppet samt Kristinaloppet. Båda ingår i En Svensk Klassiker samt Tjejklassikern (som mamma bestämde sig för att göra). Den 11-12 februari stog vi var sin gång i startfållan och åkte 30 respektive 46km. Engelbrekt är egentligen 60km men i brist på snö blev det bara 46km. Det var precis det jag behövde för att bli tillräckligt förberedd för Vasan eftersom loppet var så nära ett helvete jag kommit med skoskav, tom mage, energi- och vätskebrist. Däremot komplett förberedd för Vasan. Den var nämligen inte en sekund lättare, men den var skavsårsfri och jag hade mat med mig, handskar och mössa att byta och framförallt hade jag följebil med pappa, Fredrik och Simon som mötte upp mig vid varje kontroll och gav mig mat, vätska och kärlek. Kvällen innan när vi var i stugan i Leksand var jag så fokuserad att jag knappt kunde prata, helt okontaktbar. Jag brydde mig endast om mina skidor, mina kläder och min mat. Gick upp klockan 2 då pappa körde mig till Mora där jag tog bussen till Sälen. Bussresan var extremt lång och jag kände hela tiden hur jag var på bristningsgränsen. Varförvarförvarför gör jag detta? När jag gick av bussen fick jag rusa till en bajamaja, raketskita och snabbt bege mig till starten. Förstå lyckan när jag träffade en vän i cykelgruppen som pratade med mig i startfållan och fick mig att sänka garden och sluta hacka tänder. När första backen var avklarad var de första tre milen som en walk in a park. Det gick så lätt. Vädret var strålande, temperaturen perfekt och folket på gott humör. Sedan började det blir tungt. Jag fick inte i mig tillräckligt med vätska och inte någon vätskeersättning med salter så jag kämpade hårt ett tag. Vi de sista kontrollerna började det skymma och jag kände modet överge mig. 9km kvar så fick jag sista skjutsen av mina följeslagare som tog min väska och gav mig en sisa macka. Jag hade inte tidsmål på Vasan men runt 10 kände jag att jag borde klara. Mycket riktigt gick jag i mål på 10:31. Vasaloppet är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Vill man lära sig något om sig själv så rekommenderar jag det starkt. Lärdomen ligger i att det alltid finns lite kvar att ge. Alltid.

På skidläger i Mattila för att lära mig åka längdskidor

Vätternrundan

Cykling är en tidskrävande sport. Skall man bli riktigt bra är det många mil vi pratar om och när man gjort de milen byter man ut materialet och börjar fila på spurtandet. Jag vill inte hålla på med tävlingscykling, men det är ganska spännande och det är lite otippat hur mycket jag har kommit att gilla den typen av idrott. Mycket tror jag är det sociala i att cykla i grupp. Den enda sociala träningsformen, förutom Military Fitness jag tycker om. Längdskidor går bra också, men nästan allt annat vill jag göra själv. Vad är mer osocialt än simning liksom? Mina kära cykelkamrater hade vid start  nästan 200 mil i benen var i år och jag låg på kanske 70-80 mil. Vätternrundan 2012 handlade om regn. Vatten, vatten och vatten. Jag var så trött på vatten att jag inte ens orkade vara trött längre. 300km cyklade jag i alla fall. Det är lite vettlöst på något sätt. Det ösregnade i typ 16 mil, sedan fortsatte det att bara regna i 4 mil till när det till slut bara duggade och solen tittade fram. Jag tappade min klunga efter 6 mil men åkte med flera olika trevliga människor på vägen och olika klungor i olika farter. När det var fyra mil kvar stannade jag på sista kontrollen och mötte Camilla. Där stod vi i solen och hade cyklat 26 mil och drack kaffe (ja, några klunkar gick ner efter att ha cyklat i nio timmar). Vi hade startat 03:52 på morgonen och jag hade sedan dess varit nästan konstant illamående. Det var inte bara två gånger jag nästan stannade för att kräkas. Jag snittade på 85% av maxpuls i över 10 timmar. Det är galenskap och när jag förstod det kan jag bara tacka mig själv för att vara så fast besluten om att behålla maten. Jag behövde den. Vätskan det här loppet gick mycket bättre än vad jag trodde. Eftersom det regnade så mycket behövde jag oftast bara öppna munnen för att slippa törsten. Visst, lite grus och asfalt fick man med på köpet, men vad gör man inte för att komma i mål? För i mål skulle jag, inte till varje pris, men i mål. Gruppen hade satt som mål under 10 timmar, men jag visste innan att jag hade mer att brottas med än dem, så jag gick i mål på 10 timmar och 18 minuter.

Ögonsten - Columbus Vola

Med tanke på alla omständigheter, komplikationer och övriga livshändelser så är jag nöjd med min klassiker. Lite perplex över att den är klar. Eftersom jag efter Vätternrundan kastade mig i bilen hem för att kunna köra praktikveckan på massörutbildningen hann jag aldrig ens vara glad, inte känna någon glädje, lättnad eller lust att fira. Fredrik köpte princesstårta till oss i Motala och vi åt på Britts (som vi bodde hos) altan. Lagom till avslutningen på Axelsons blev jag dunderförkyld och hostan har precis börjat ge med sig.

Att göra en Klassiker kräver en del. Framförallt kräver de olika delarna olika saker utifrån vilka förutsättningar man har. Jag har den fördelen att vara extremt uthållig, seg och jävligt beslutsam. Sedan är simning min starkaste gren vilket jag tror många drar sig för när det kommer till Klassikern. Löpningen har jag gratis, men de andra har jag fått jobba hårdare med. Jag är glad att jag inte gjorde Vättern 2011 och satsade allt på att lära mig cykla och göra det bra. Jag har allt att tacka Kungsbacka Roadrunners för att det gick på bra på Vättern, men största stöttepelarna har varit mamma, pappa och Fredrik. Lidingö klarade jag själv men de andra delarna har de följt med på, Fredrik både på Vasan och Vättern.

Nu, så här i efterhand, sitter man här och tycker att det var väl inte så farligt…? Men det är en lång process som kräver många små steg i rätt riktning. Man kanske inte vill göra som jag och faktiskt åka Vasaloppet med en viss värdighet, det kanske är strunt samma, men för mig var det viktigt att jag visste vad jag gjorde. Det var viktigt att jag klarade Vättern utan att aldrig vilja sitta på en cykel igen. Det är lite fix och trix med att skaffa boende, att ta sig dit, att allt runtomkring funkar med kläder, utrustning, mat och ja, allt det där tillkommer. Man kan göra Klassikern med vad man har, låna grejer osv, men jag ville ha allt som behövdes och kunna träna ordentligt. Därav kan det bli kostsamt och totalt sätt har jag lagt ner kanske 30-40.000 på min klassiker- och triathlonsatsning. Nu säger jag inte att man måste lägga det, men det är vad jag betalat för all utrustning och anmälningsavgifter.

Alla delar gjorda!

Två sidor

Sviterna efter Vätternrundan har hållit i ett bra tag nu, men jag tror att det är på väg att släppa. Finally. Efter massageutbildningen och efter Vättern hade jag behövt vara stilla och lugn i ett harmonisk rum, med healingmusik, affirmera vackra tankar (meditera) och gå på ekologisk grönsaksdiet i flera veckor. Recovery skulle man kunna kalla det. Har jag det? Nej, väldigt långt därifrån. Tränat inför min första triathlontävling? Nej. Jag har varit sjuk, firat midsommar under högljudda och aggressiva inre protester, börjat jobba och försökt hitta de rutinerna igen. Som ni vet är det en utmaning för mig att anpassa mig till ett nytt schema. Osocial är bara förnamnet men ibland känner jag små små impulser som talar för att en social sammankomst av något slag kan vara annalkande. Just nu sitter jag och blickar ut över mina växter som jag i all villrådighet ställde ut på balkongen när det var 25 grader varmt. Bladen brann nästan upp och nu står de bredvid TV:n och ser utbrända och deprimerade ut. Jag hatar när växter talar till en på det sättet.

Trots dimman så finns det ett slut på den. Självklart gör det det. Ibland måste man bara få häva ur sig alla tankar och allt gnäll. Snart kommer nämligen träningen tillbaka till mitt liv igen och det är något jag ser framemot. När beachformen är preppad och klar åker jag och Fredrik till Spanien i 3 veckor och glassar järnet. Jag har inte varit utomlands sen påsk 2011 och jag ser mycket framemot att faktiskt åka på nästan det jag beskrev i stycket innan; recovery. Högar med böcker, färgglada bikinis, trimmad mage och hela famnen full med kärlek. 27 juli, snart är vi tillsammans på ett trångt plan på väg till solen, värmen och lugnet.

Och angående Vansbro Triathlon, så kommer jag äga 1900m swim, 90km bike and 21km run, samt kick it’s ass. Dagen efter det slår jag nytt personbästa på Vansbrosimningen. It’s ON!

Vätternrundan 2012

På något vänster känner man sig aldrig tillräckligt förberedd inför ett lopp. Eller jag känner mig aldrig tillräckligt förberedd ska jag väl säga. På något sätt tar jag mig igenom det ändå. De andra i  gruppen hade nästan över 200 mil på cykeln var och jag hade kanske 80 mil.

Vi kom upp till Motala igår vid 19-tiden, hämtade mitt startkuvert och åkte till huset där mina kamrater höll till. En arbetskamrat hängde även med oss upp i bilen. Nervositeten var inte i närheten mot var den var inför Vasan. Då var jag så fokuserad att jag knappt var kontaktbar. Nu kunde jag ändå skratta och pillade ihop alla grejer jag skulle ha med mig, somnade kl 22 och kände mig relativt lugn. Sov ändå lite oroligt men kom upp utan problem, kläder på, frukost i magen och däcken pumpade hade vi 9 minuter på oss till start. Det var 3km till start så man kan ju föreställa sig att det var en aning bråttom. Flygande start är inte en överdrift. Vi klev inte ens av cyklarna innan startklockan räknade ner med sina tre tut.

Det tog inte långt tid innan regnet kom, så med både andan och frukosten i halsen hakade vi på första klungan. De andra var starka och jag försökte hänga med men det gick inte. Jag var precis på väg att ställa in mig på 29 ensamma mil (utan mina vänner) när jag fann dem i en parkeringsficka efter något som var nära en vurpa. De hade släppt den sub8 (eller 7) gruppen och vi var tillsammans igen. Stannade efter några mil för lite klädombyte och såg nästa snabba grupp komma farandes. Sub9 gruppen från Fredrikshof dundrade på bra och när första uppförsbacken kom hoppade min kedja och jag var long gone. Så det blev 26 mil utan mina vänner, men man skaffar sig nya på vägen. Efter Jönköping när jag gjorde första stoppet i en busskur hittade jag ett gulligt par att åka med ända till en bit efter Karlsborg (eller om det var Boviken – inte lätt att komma ihåg alla dessa depåer). Jag åkte på flera klungor om vartannat. Efter mitt busskurstopp efter Jönköping så stannade jag faktiskt inte förrän i Karlsborg (207km) och kissade, drog i mig en gel samt en bar.

Sista stoppet gjordes i Hammarsundet där jag träffade Camilla, åt en bulle och fick lite kaffe. Nu var vädret betydligt bättre och solen tittade fram. Det var efterlängtat kan jag säga. Det regnade brutalt nästan ända fram till Jönköping. Positivt var ju att jag inte behövde dricka så mycket av flaskorna eftersom jag bara kunde öppna munnen och dricka. Grus fick jag med på köpet men lite extra salt och mineral skadar ju inte, haha!

Sista 4 milen var jobbiga. Camilla och jag hjälptes åt (läs: hon drog mig) men när det var två mil kom det en klunga som vi hakade på. Dock orkade jag inte så jag släppte och lät Camilla komma så nära 10-timmarsträcket som möjligt. Till slut gick jag i mål på 10 timmar och 18 minuter. Cyklingen gick långt över förväntan. Visst hade hela gruppen som mål att cykla under 10 men jag hade på känn att det inte riktigt skulle fungera så 10:18 var bra. Vätternrundan är platt, vinden var snäll, regnet väldigt blött i många mil men det var en sak som tog hårt på mig. Vad jag än stoppade i magen ville jag stanna och kräkas upp. Jag mådde illa direkt när jag svalde och det var väldigt frustrerande att må så dåligt när cyklingen ändå gick så bra.

Jag kommer att skriva mer om detta -och såklart Klassikern … jag är nämligen i mål.

Angående träningen

Det var längesen jag var så här missnöjd med min träning. Så less på mig själv för att jag inte räcker till och att det känns så tungt. Jag trodde att Vätternrundan och Vansbro skulle peppa mig men det gör de inte. Jag har signat upp för många tävlingar på ett år. Något som jag antagligen klarat av om jag inte valt att gå kursen för att bli massageterapeut. No regrets, men jag vet inte vad jag tänkte.

Detta har fått mig att tänka om angående många saker. Fredrik och jag var väldigt nära på att sätta upp oss på en valp till hösten. Jag var väldigt nära att välja gå steg 3 i utbildningen samtidigt som jag ska starta företag, starta år 2 på GU, inreda färdigt i vår nya lägenhet, springa Lidingöloppet samt åka till Kiruna och fjällvandra. Ambitiös eller helt knäpp i huvudet? Det senare skulle jag säga. Därför uteslöt vi valpen och steg 3. Genast blev livet lite lättare. Jag kunde liksom inte se varför jag skulle åka på semester till Spanien i tre veckor om jag inte kunde slappna av eller ta det lite lugnare efteråt. Den här våren har varit kaotisk. Kuggat min första tenta, aldrig tränat eller ätit så dåligt och sömnen har varit på bristningsgränsen. Plötsligt börjar man glömma saker, somnar på lektionen, glömmer se sig för när man går över gatan och jag kan säga väldigt bestämt att det inte är värt det.

Man måste ta hand om sig. Sova ordentligt, orka läsa en bra bok, ta ett bad, gå en promenad i skogen för att det är skönt (inte springa för att få ut så mycket träning av tiden som möjligt). Rent fysiologiskt måste man låta det parasympatiska nervsystemet få göra sitt.

Emellan träningspass, lektioner och pluggande så funderar jag i alla fall på de roliga saker jag ska göra med tiden till hösten när jag har lite tid över och den tiden kommer gå till att träna. Det är ju inte en gång jag beklagat mig över att det finns extremt dåligt med gym i Göteborg, bra gym alltså, men jag tror jag hittat ett som funkar och som kommer ligga i anslutning till där jag kommer jobba som massör, så gym blir det. Jag har även saknar löpningen och kommer ta upp det ordentligt igen. Cyklingen mynnar ut redan i september och får det plats skall jag börja simma på Valhalla igen också. Fantastisk morgonträning. Military Fitness läggs på vänt ett tag framöver tills jag känner att det passar in i livet igen. Det är väl någotsånär en planering, men väldigt luddig än så länge. Jag kommer behöva ett tydligt träningsupplägg och jag längtar dit. Avsaknaden av träning har inte fått mig att må speciellt bra. Det är som att en del av mitt liv saknas hela tiden.