månadsarkiv: april 2012

Framtidens ljus

Om man heter Saga så får man gjort väldigt mycket. Ibland lite för mycket. Jag vet inte hur jag orkar, men på något sätt går det och det här med att god planering alltid fungerar i kombination med att ta en dag i taget för att undvika onödig stress har blivit mitt sätt att leva de senaste sex veckorna. Jag skulle faktiskt vilja kalla mig lite av en expert när det kommer till att inte stressa upp sig över tentor, praktiska prov och praktikveckor. När det blir det minsta jobbigt så frågar jag mig själv vad som är det värsta som kan hända? För vad händer om man inte får alla rätt på ett prov? Vad händer om man blir underkänd, inte klarar en tenta eller glömmer vad en knöl på kroppen heter? Absolut ingenting. Man gör ett nytt försök och ser motgången som en lärdom. Kanske är man till och med så stark att man gör om det till en medgång. Jag fick MVG på mitt första anatomiprov, MVG på både palpationsprovet och massageprovet, men lyckades bara att få G på andra anatomiprovet.

Kanske är det för att jag varit igenom, vad jag kallar, de absolut värsta proven man kan gå igenom. Maj 2008 skulle 2 års kunskap på gymnasiet ner på några enstaka papper, vid ett fåtal provtillfällen. Klarade jag det inte betydde det att jag skulle få göra mina prov i oktober. Då hade jag fått gå en hel sommar och höst utan slutbetyg på gymnasiet, med skiten släpandes efter mig. Hade jag inte klarat det i oktober hade jag fått gå om tredje året på gymnasiet. För det fanns inget utrymme för minsta lilla misstag. Jag kunde inte vara sjuk, ha en dålig dag eller skrivkramp. Inte nog med att två års kunskap skulle ner på dessa prov utan klassen hade också drillats och skrämts för dem i två år. Värst var nog den hetsen som ständigt försiggick i klassen. Har du gjort det? Vad fick du på provet? Har du skrivit färdigt WLA2? Gjort matten? Pluggat på det?

Idag är jag nästa helt immun mot den sortens stress. Jag stänger av, precis lika lätt som att trycka på en knapp. Jag tar mig igenom prov genom att lita iskallt på att jag klarar det. Glider nästan alltid in sista av alla inför en tenta (för att slippa den sociala hetsen innan), pluggar nästan alltid själv, fast besluten om att ett prov eller en tenta aldrig skall få avgöra om jag duger eller inte.

Jag vet att jag är bra på att massera. Det känns i hela kroppen att jag är på rätt spår. Kroppen är en fantastisk uppfinning och jag har märkt för varje dag av praktik hur ödmjuk jag blir inför människors olika livsöden och fysiska tillstånd. Igår låg det en kvinna som nästa var 80 år gammal på min bänk. Hon pratade ingen svenska, ingen engelska och hade svårt att röra sig. Man växer i det förtroende man får som massageterapeut och som människa när andra människor vågar lägga sin kropp i ens händer och kroppsvikt. Trots smärtor som artros, reumatism, spändhet, knäoperationer, svårigheter att röra sig överhuvudtaget p.g.a. smärta, så är det jag som ställs inför uppgiften att lätta på den smärtan. Den är tuff, men man växer något otroligt när man ser lättnaden i deras ansikten och när de lämnar rummet med ett leende på läpparna. Tänk vilket jobb man har valt.