månadsarkiv: mars 2012

En konst

Tankarna återkommer ständigt till ämnet Livet. Ifrågasättandet av sina göromål, ändamål och klagomål hänger och klänger i linningen dagarna i ändan. Inte så att antidepressiva skulle vara ett alternativ eftersom det i längden inte är hållbart, och för den delen inte ens är problemet. Finns det ens något problem? Kanske är det därför man föddes just i det här landet, i den här familjen och till den här skyddade miljön som dessa tankar kan ta plats? Något som jag ofta märker är att hur livet än verkar flyta på så går det väldigt fort. Det finns olika teorier om detta som jag inte tänker gå in på, men på något konstigt vänster så verkar Livet passera ännu fortare ju mer man tänker på Livet och alla dess vändningar.

Något som jag ägnar mig mycket åt är något jag kallar Avstamp. Ett Avstamp är ungefär som en milstolpe. Det är när man klarar något som man jobbat väldigt hårt för eller som man mest vill ha överstökat. Antingen för att man vill ha det som är på andra sidan eller för att man vill gotta sig i tillfredsställelsen av att ha uppnått sitt mål. Just nu är mina avstamp först och främst att vi ska flytta. Det är även att jag ska klara av kursen i Hälsopsykologi samt klara av steg 1 på Axelsons. Jag tror till och med att de står i inbördes ordning. Något som faktiskt ligger däremellan är Kungsbackaloppet som är 42km långt, mitt första maraton. Detta följs sedan av Steg 2, Samhällsvetenskapliga Metoder (GU) och Vätternrundan. Sommaren tänkte jag avsluta med att göra mina första triathlontävling i Vansbro, simma Vansbrosimningen och sedan åka på semester (som vi måste tidigarelägga tack vare steg 3 på Axelsons).

Om någon blir trött av att läsa allt detta så anar ni inte hur trött jag själv blir. Även om det är helt och hållet är självvalt så ligger inte utmaningen i att få detta att fungera (det ska ju faktiskt tränas till alla lopp och upprätthålla mitt arbete emellan allt som nyss räknades upp). Att klara det är inga problem, utmaningen ligger i att njuta under hela vägen och njuta ordentligt av alla avstamp. För att detta ska bli det roligaste och mest produktiva året i mitt liv måste jag ha roligt på vägen dit. Jag får inte ställa mig och titta på alla avstamp och bestämma mig för att beta av ett efter ett. Njutningen av Livet, kärleken, familjen och de små sakerna i vardagen måste få sin plats i det höga tempot.

Om 11 dagar

Påbörjar jag min utbildning för att bli medicinsk massageterapeut. Ett arbete som ska driva mig in på rätt bana för min framtida profession. Just nu känns det som att jag är den som är i mest behov av en massageterapeut, haha, men det kommer nog bli bra. Har riktigt ont i skuldror och nacke hela tiden. På väg till en inflammation eftersom det surrar och spänner om vartannat. Vet inte riktigt varför min kropp inte riktigt gör som jag vill, men det råder ett allmänt missnöje. Mest över att jag för tillfället inte har någon balans i träningen eller kontinuitet heller för den delen. Balans i livet alls. Även om vardagsrutiner kan vara tråkigt emellanåt så är det väldigt skönt. Just nu driver jag mest omkring, sover länge, är på dagis (skolan) en stund, F och jag kollade på en serie på datorn i sängen förut. Nu pluggar jag visserligen, men jag känner mig lååångt ifrån vuxen! Såklart kommer allt med tvätt, handling och matlagning men det är ju så självklart numera.

Jag kommer på mig själv med tänka att SEN blir det bra. Kommer jag bara DIT och förbi det DÄR så blir det bättre. Vasaloppet var en sån sak, och visst är det skönt att den stressen var över, men det är ju inte så att lyckan och enkelheten började jonglera med mig. Jag är inte olycklig, långt ifrån, men missnöjet är ett faktum. Jag skulle kunna räkna upp tusen saker som jag vill bli bättre på, som jag behöver göra, istället för att bara göra, vara nöjd och njuta av nuet. Det är ju det enda som finns. Right? Så nu ska man bara flytta, bara avsluta den här kursen, bara sätta igång den nya kursen, bara göra den där saken på jobbet. Och så håller det på, rätt vad det är så är tiden slut, året har flutit förbi och man undrar vad det var som hände. De existentiella frågorna gör sig påminda.

Så man gör om, gör rätt. Hittar nya krafter, ny inspiration och försöker fokusera på det som är viktigt just nu. Tar en dag i taget. Jag behöver tvinga mig själv att göra det. Annars sitter jag där och pratar med bara och får inga som helst vettiga svar.

Nya rekord

Jörgen Brink gör sitt tredje Vasalopp som nummer 1. Äldsta som vunnit Vasaloppet för andra året i rad (ännu ett år äldre). Han slår även världsrekord i tid. Det är mycket som skall klaffa för att slå världsrekord i längdskidåkning och Vasaloppet. Formen, vallan, föret, psyket, vädret. Allt skall klaffa. Vad som sedan händer är att både nummer 1, 2 och 3 slår världsrekordet på damsidan. Vibeke Skofterud som nyss legat i matförgiftning briljerar med sin inte så rangliga hydda slår Jenny Hansson (2011 års nummer 1) med flera minuter. Och det var hennes debut i Vasaloppet. Susanne Nyström fick nöja sig bland de 10 bästa trots att hon vann Tjejvasan.

Jag tror jag utvecklat ett nytt intresse. Längdskidåkningen är spännande och det jag precis beskrivit ovan älskar jag. Det var spännande sista milen. Jag hoppades på Brink av många olika skäl men jag visste att Daniel Tynell var riktigt taggad. Man ser det så otroligt tydligt i starten. Mitt hejande på Jörgen Brink räckte i alla fall och han tog sin tredje raka seger. Awesooome! Det som jag gillar så mycket med längdskidåkningen är blandningen av människor. Det är verkligen ALLA åldrar, längder, bredder, kläder och det är alltså helt omöjligt att säga hur en vasaloppsåkare ser ut. Det finns ingen stereotyp. Tittar man på eliten är det såklart annorlunda. Men det som faktiskt skiljer en Vasaloppsåkare från mängden är nog psyket. 9 mil är många mil och man måste kunna ta loppet i etapper, bit för bit, se målet och slutdestinationen, tänka goda tankar med framåtanda. Man tar en mil i taget helt enkelt.

Trots att jag var helt slut efter loppet förra söndagen så är det självklart att jag ska göra det igen. Bara att vänta tills anmälan öppnar. Självklart skall jag träna mer och sikta på att som motionär någon gång kunna ta mig ner till 7-8 timmar. Det känns skönt att veta att förutsättningen definitivt finns där.

Enough is enough

Jag blir tåligare och tåligare för människors påhitt men den känsliga sidan gör sig ofta påmind. Jag har tidigare varit instruktör i en förening. Jag började när jag var 17 år och det gick väl ganska bra. Det tog liksom ett tag innan jag kom in i det och blev insläppt. Efter tre år kändes det bra och jag kände mig trygg i min ledarroll. I höstas valde jag att ställa mig stand-by för livets alla vändningar och påhitt. För några veckor sedan hände något jag inte väntat mig. Jag blir något i stil med utkastad ur föreningen som en hämndaktion för att jag föreslagit en ny idé, något som inte passar verksamhetsledningen i smaken. Först blev jag ledsen men kunde sedan skaka av mig det. Det låg inte hos mig att föreningens ledning inte gör sitt jobb ordentligt. Att det sedan radas upp fler händelser där instruktörer behandlas illa, gav mig styrka att inte ta det till mig utan snarare kanske göra något åt det. Rättvisekämpen i mig ligger där och morrar.

Sedan plötsligt står man för en annan situation. En kommentar som inte var illa menad från början, kan skakas av men som ändå liksom biter sig fast och gör en mer ledsen än vad man hade tänkt. För det gör ont när ens nära kritiserar eller talar om att man inte duger. Att man borde vara bättre. Det sätter sig. När jag sedan tar distans till det blir jag förbannad för den avundsjuka eller komplex som ligger till grund för det som gjort mig ledsen. Skitförbannad.

Det handlar också om att jag måste förbättras. Jag måste bli starkare i att inte låta de kommentarerna komma åt mig. Taktiken de senaste åren har varit att överhuvudtaget inte beblanda mig med människor med den stilen, men problemen kommer ifatt en på ett eller annat sätt. Jag måste kunna aktivera min glaskula som kommentarerna kan studsa på. Lite som nyhetsstoff rinner av mig. Finns få vetenskapliga studier och bevis som biter på mig, skrämselpropaganda eller hetsiga ideal. Jag har min egen sanning och logiska förklaringar.

Integritet blir allt mer viktig för mig. Den vinner över solidaritet och jämställdhet alla gånger. Sen vinner jag ofta den respekten redan från början. Det blir så när man inte är rädd för auktoritet eller konflikt.

Jag har ingen riktig slutsats här. Mest en reflektion över de ställningstaganden och val man ständigt utsätts för. Hur man ständigt påverkar, även fast man inte vill.