månadsarkiv: februari 2012

Vasaloppet, FTW!

Jag överlevde. Med totalt 15 mil längdskidåkning i mitt liv tog jag mig igår igenom 9 mil skidåkning. Jag får väl ta det från början. Förra veckan var lite av en katastrof. Efter spinningpasset i söndags hade jag jätteont i halsen. Detta eskalerade under kvällen och när jag vaknade upp på måndagen, samt tisdagen mådde jag hemskt. På måndagen hade jag tenta vilket var väldigt skönt att lägga bakom mig. Jag öste i mig aloe vera, probiotika och vitlök. När jag vaknade på onsdagen var jag mirakulöst frisk. Galen lättnad. På torsdagen fyllde jag år och jag jobbade från kl 06 på morgonen till 21 på kvällen. Stod på Chalmers sjömässa och marknadsförde företaget vilket gick kanonbra. Avslutade mässan med bankett, hämtade Fredrik hemma och vi åkte till Kungsbacka där jag fick tårta och födelsedagspresenter. Förresten stod det världens finaste present från Fredrik när jag var hemma och bytte om till banketten. Min underbara kille ♥

Födelsedagstårtan

På fredagen tog vi det ganska lugnt och begav oss mot Leksand efter lunch. Pappa, jag, Simon, Fredrik och Malte med en takbox fylld med skidor och termobyxor. När vi kom upp dit började jag så smått komma in i rätt mode. På lördagen åkte vi till Sälen. Pappa och Simon åkte skidor i Kläppen medan jag och Fredrik hämtade mitt startbevis och tog det lugnt på Wärdshuset i Tandådalen.

Väl tillbaka i Leksand på lördag kväll började jag bli sammanbiten. Jag blir alltid det när jag är nervös och koncentrerad på samma gång. Det började bli sent och vetskapen om att jag skulle upp innan kl 03 var lite jobbig. Glidvallan hade jag lagt hemma så jag fixade det sista med fästet och klistret, packade midjeväskan, fixade mat och la fram kläder. Fredrik fick hålla om mig så att jag kunde somna och jag sov väl så där bra som man gör när man vet att man inte får försova sig (typ som när man ska med flyget).

Pappa körde mig till Mora kl 03:30. Vägen dit var jag lika sammanbitet nervös som kvällen innan (om inte värre), orolig för att missa bussen, vad jag skulle göra när jag kom fram osv. När jag satt på bussen slumrade jag och åt resten av min frukost om vartannat. Gubben som satt bredvid mig undrade nog hur jag mådde. Illamående, nervös och fast besluten om att hålla huvudet kallt och lita på att allt ordnar sig. Väl framme i Sälen var det bara en kvart kvar till start. Det var sanslöst mycket folk kändes det som. Jag gick på toa, slängde ner kläderna i påsen för överdragskläder och ställde mig i startfållan precis när starten gick. Då hände det. Thomas från cykelgruppen dök upp och herregud min skapare vilken lättnad. Thomas skojar alltid och får mig på gott humör. Så där släppte all dålig spänning och nervositet. Kan inte tacka Thomas tillräckligt för den räddningen.

Fantastiskt väder med sol och medvind!

Starten gick. Till Smågan gick det långsamt såklart. 3-4 km uppför och köande. Smågan-Mångsbodarna gick riktigt bra och precis som jag hade velat att hela loppet gick. Därifrån till Risberg var det en del köande i nedförsbackarna (folk plogade nedför…) och jag blev nog ganska trött här. De första 3 milen var buslätta men efter jag fått lite extra energi i Evertsberg började det ta emot. Mycket uppför och känslan av att det nog aldrig skulle ta slut. Det som hjälpte mycket i Evertsberg var att pappa, Simon, Fredrik och Malte var där, peppade mig, gav mig mat och hjälpte mig valla. Ovärderligt. Som sagt var det jobbigt till Oxberg. När jag hade 7km dit började jag bli törstig och det tog på psyket i kombination med uppförsbackarna. Till Hökberg var ingen direkt höjdare heller. Haha, men när jag kom dit och det var 19km kvar kändes det som att målet började närma sig. Yeah right. När jag såg 16-skylten tänkte jag inte många vackra tankar, men när 9-skylten kom i Eldris och sponsrade vätskekontrollerna som duggade tätt kändes det nära. Fick även pepp från mina supporters i Eldris (de var faktiskt med alla från Evertsberg) åt mina sista fyra dadelbollar med kokos och bestämde mig för att endast åka 1 timme till. Sagt och gjort. Jag åkte en timme till och gick i mål på 10 timmar och 31 minuter.

Inte jättelångt från målet!

Då var jag inte tuff. Jag har nog faktiskt aldrig varit så borta, eller snarare så medveten om att jag inte var med. När jag fått av mig skidorna och gick för att vänta på mina supporters så ställde jag mig och bara stirrade rakt ut i luften med ett huvud som var helt tomt. Jag minns inte vad jag tänkte på. Brydde mig inte ens om att de inte var där vi sa att vi skulle ses utan bara stod där i väntan på att det skulle lösa sig. Det gjorde det. Diplom hämtades, jag duschade i simhallen på Prästholmen och vi styrde bilen hemåt.

Jag är så fruktansvärt tacksam för att allt funkade med maten jag fick i mig. Inget ont i magen eller att jag mådde dåligt. Jordnötssmörmackor, en swebar och dadelbollar. Jag klarade mig dessutom från skavsår både på händer, fötter och i ljumskar. Lite för varm ibland men bättre det än för kall. Saknade egen vätska ibland, borde haft underställ istället för bara mamelucker under byxorna eftersom jag får lite ont i knäna av kylan. Så, som jag brukar säga: Gör om, gör rätt. Under 10 timmar nästa år.

Prövningar

Ibland saknar oflytet motstycke. Jag vet att ordet oflytet inte finns men det finns inget bättre ord. Efter Elisabeths underbara flowpass i söndags så började någonting långsamt ta fart i kroppen. När jag satt på cykeln fick jag konstant signaler om att jag borde avbryta, men jag känner mig. Jag bryter inte. Jag hör inte till den kategorin människor som bryter. Jag borde kanske göra det, för nu sitter jag här med skit i kroppen och tycker synd om mig själv. Inge allvarligt så men tillräckligt för att vilja ligga i sängen, röra mig i slow motion och sväljer slem som egentligen inte finns. Halsen är snustorr.

Så vad gör man? Kurerar sig. Avstår från minsta lilla ansträngning. Jag sprang till bussen förut idag och trodde på allvar att jag skulle duka under av en språngmarsch på 200 m. Ja ni hör, det är inte bra. För nu är det fem dagar kvar till Vasaloppet och jag orkar inte göra ett skit. Imorgon är det skola hela dagen och på torsdag ska jag stå på mässa från morgon till eftermiddag samt gå på bankett på kvällen. Långklänning och hela köret. På morgonen på fredag åker vi norrut. Jag, pappa, Simon, Fredrik och Malte. Pappa och Simon tar med sig sina lagg, jag tar med mig en dunk aloe vera, vitaminbomber i form av frukt och andra saker som förhoppningsvis kan göra att jag fortfarande stannar bland den kategorin med människor som inte bryter. Detta påminner lite om situationen som uppstod en månad innan Lidingöloppet. Värsta stukningen jag varit med om och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag satt i en roddmaskin i en månad, fick stötvågsbehandlingar, tejpade foten och sprang ändå. Det gick det med. Jag ska gå i mål i Mora.

En vecka kvar

Om en vecka vid den här tiden börjar jag närma mig målet i Mora. Sjukt. Trodde aldrig att jag skulle vara så här nära men tidsillusionen håller sitt fasta grepp om mig. Tänker jag mycket på det blir jag antingen alldeles fladdrig i magen eller trött på mig själv. Hur tänkte jag nu egentligen? Väderrapporten ser bra ut än så länge. Växlande molnighet (39%), runt 0 grader (kommer vara kallare på morgonen), 5m/s nordväst vilket betyder medvind. Jösses. Jag inser nu när jag skriver att det är ultimata förhållanden om det inte blir söligt i spåren.

20120219-145212.jpg

Annars då? Jo. Eliminera risken för skoskav. Detta med jägarhud, en extremt slitstark och tålig tejp. Ha mat med mig. Gjorde macabollar igår och ska fixa jordnötssmör i små portionspåsar. Extra mössa att byta, eventuellt en underställströja, och ett par torra handskar att byta efter halva om det behövs. Ska även se till att ta bort ett par spännen på mina bästa handskar som skaver rätt ordentligt.

I veckan blir det ganska lugnt träningsmässigt. Veckan som gått har varit rätt lugn också. Tänker ta till mig Lars Frölanders senaste ord i tidningen STARK. I bästa form kommer man genom att vila. Har man inte tränat tillräckligt fram till sista veckan så att man kan avvara den till vila har man inte gjort sin planering ordentligt. Han gör förmodligen sitt sjätte raka OS i år. Det är stort. Liksom Ahlshammar tillhör han Sveriges toppskikt och en stor inspirationskälla. Står inför min största utmaning hittills. Skrämmande men samtidigt väldigt roligt.

20120219-145923.jpg

I neeeed

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men varje dag växer behovet för en liten vovve. Malte är en av anledningarna till att jag spenderat mina senaste tre veckor hemma hos mina föräldrar. Han är inget substitut för Fredrik, haha, men jag behöver djur omkring mig bara. Djur att gosa med, träna med, prata och leka. Det livar upp livet och jag mår bra in i själen av hundar och katter.

Så jag har span på en kennel. En svart Staffordshire står högst upp på listan men det är många saker som ska falla på plats innan det. Massörutbildningen, starta igång företaget, större lägenhet…mer tid. Jag vill kunna ägna varannan sekund åt den lilla jycken. Hårt arbete i början och sen är resten plan mark. Dock med vissa uppförsbackar när det gäller den här rasen. Tuffa hundar. Den här raringen kommer från ballstaff.blogg.se och jag är helt såld. Sommaren 2013 om allt faller sig väl.

20120218-233421.jpg

20120218-233449.jpg

Backintervaller

Faktiskt första ordentliga passet med backintervaller jag gjort någonsin. Jag har alltid tänkt att jag ska göra det. Finns t.o.m. en kanonbra backe som jag skulle kunna köra det i, men det har aldrig blivit av. Igår hetsade Freddan mig på facebookchatten och eftersom jag då vilat i två dagar kände jag att aa va fan, måste ju börja nån gång! 

Sagt och gjort. 07:30 cyklade jag mot Skatås och vi sprang 8 gånger upp och ner för en 400m backe. Jag gillar ju att ligga på platten och nöta, oavsett det är cykling, löpning eller skidor, så det var väldigt annorlunda och förmodligen EXTREMT välbehövligt. Självklart handlar det om teknikträning men också fysisk och psykisk träning. Dels att få ett bättre stuns i steget, men också för att orka fortsätta även när det tar emot. Vi hade turen att ha motvind uppför också så det gav ytterligare.

Grymt nyttigt och nu efteråt känns det underbart! Tänker att imorgon tar jag mig i kragen och går på Milfit på morgonen, simmar mina 3000m i Vallhalla och åker och jobbar efter det. Välbehövligt! Har en deadline på jobbet imorgon som jag måste sätta så det blir dagens projekt i övrigt, samt hälsa på lilla familjen Ahl. Får se hur mycket lilla Dante har växt nu :)

Engelbrektsloppet

20 min var det kvar till start och jag var så äckligt nervös. Har ingen aning om varför men det tog flera hundra meter innan det släppte. Mamma åkte Kristinaloppet dagen innan, hamnade då ganska långt bak i kön och sa till mig att lägga skidorna långt fram för att slippa köa. Sagt och gjort. Det resulterade i att jag blev omkörd hela tiden i tre mil.

Mina första 17km gick kanonbra. Tiden låg på 1:20, mamma fick sms och tänkte att jädrar vilken fart hon har. Ja jag hade ju det. Lite snabbare än vad jag brukar springa, ca 13km/h. Upp till 23km gick det bra, men sen skulle vi som åkte 46km sträckan åka ett varv till runt sjön vilket var en av de sakerna som gjorde att jag började sacka. När jag hade 17km kvar så började det bli riktigt jobbigt. Jag stannade då vid en kontroll, fick lite blåbärssoppa och hjälp med att valla skidorna.

Sista 14 tog 1:43. Inte i närheten så bra som första 17 utan längre tid. Jag blev hungrig, fick ont i huvudet och skoskaven blev värre och värre. Det finns mycket man kan skylla på men jag kort sett så orkade jag inte riktigt. Fysiskt var det helt okej men det var nog psyket som svek mig lite.

Mycket att ta till mig innan Vasan. Fixa handskar så att spännena inte klämmer, se till att eliminera möjligt skoskav och ha med mig mat. Definitivt ha med mig mat.

20120213-203318.jpg

20120213-203341.jpg

20120213-203355.jpg

Kristinaloppet

Mamma har idag utfört sin första del i Tjejklassikern. När det kommer till skidåkningen så kan man åka antingen Kristinaloppet och Tjejvasan, samt Engelsbrektsloppet eller Vasaloppet för en hel klassiker. Jag ska alltså åka Engelbrekt imon men bara som uppvärmning inför Vasan. Loppet har blivit förkortat från 60 till 46km. Både bra och dåligt. Dåligt för att jag ställt i mig på 60 och ville åka det för att i alla fall känna på 2/3 av 90km. Nu blir det att känna på hälften, men bättre än inget!

Sjukaste hände idag när jag satt på ett café och väntade på mamma. In kommer en vän från vandringsgänget uppifrån Kiruna. Han bor i Sthlm och har sin stuga hör i krokarna, så när jag sitter där känner jag att någon tittar på mig varpå jag tittar upp och får se Ante! Snacka om att jag blev glad! En riktigt god vän och vandringskamrat på ett café i Norberg. Ibland funkar synkroniseringen!

Nu ikväll tar vi det väldigt piano. Har ätit på hotellet och kollar på melodifestivalen tillsammans med skämskudden. Ja, jag gillar verkligen inte melodifestivalen. Jag har hellre TVn avstängd och helt tyst hemma än att titta på det, men idag bestämmer mamma.

Älskade hund

Vad skulle man göra utan dessa djur? Jag vill ha en hel hög med hundar, en katt, höns och gärna några getter! Så underbart! Jag och Malte sprang milen i minus 11 grader idag. Solen hade precis gått upp, snoret yrde och istapparna frodades på ögonfransarna. Benen bara gick av sig själv. Då mår man bra. När vi kom tillbaka så Malte ut så här.

20120210-121609.jpg

Lurad!

Märks det att jag har Björn Rosenströms låtar på hjärnan? Bättre än Mange bjuder i alla fall, hahaha! Näsan rinner och kölden biter. Jag tittade på klart.se-appen innan jag tog mig ut 05:30 för att springa milen med Malte. Den visade -8 men jag tyckte det var osedvanligt kallt och låren var som isklumpar när jag ganska lätt trippade fram i mörkret. Malte är verkligen min vapendragare dessa morgnar! Han förgyller varenda sekund! Visst, det tar lite längre tid men det är värt det! När mamma nyss körde mig till pendeln tittade jag på termometern och såg att det var -15,5. Say whaat? Huuuaah! Tur som fasen att jag inte såg det innan löpningen! Sånt där tar nämligen på psyket! Å andra sidan hade jag nog bara tagit på mig ett lager till på benen och köttat ändå, men ändå lite en fördel att inte veta!

Nu ska jag till skolan. Lektion mellan 8:30-11, sen kolla på stan en stund, möta upp mamma, gymma i Kungsbacka, och sedan åka tillbaka hem till stan med henne. Himla farande, men vad gör man inte för sin träning? ;) nu är det inte många dagar kvar till årets första lopp, Engelbrektsloppet. Ska bli himla kul! Speciellt att göra en lite road trip med mamma. Vi är bra på att åka runt i Sverige! Bra eftersom det blir ganska många turer i år. Ha en grym tisdag!

20120207-080332.jpg

5 – Veckans träning

Totalt sett en bra vecka! Har hunnit med 13 pass, och ändå haft en hel vilodag. Väldigt nöjd med det beslutet. Det gjorde att jag fick energi att köra järnet hela helgen. Så som jag körde i söndags har jag inte orkat på länge.

Två nätter har jag vaknat runt 3-4 för att jag är hungrig. Då vet man att man ligger på en hög träningsnivå. Jag är piggare, mat smakar godare och sömnen funkar bra. Däremot ballar hormonerna ur en aning. På tal om maten. Pappa kallade mig för kompost igår. Lite roligt faktiskt. En förbränningsstation liksom. Pelletspanna. Haha!

 

Listan är lite konstig men allt fick inte plats på en sida :)

Löpningen är återfunnen! Lycklig! Yogan går ganska mycket sämre än vad jag tänkt mig, men jag ska se vad jag kan göra åt det den här veckan!