månadsarkiv: november 2011

Drabbad

Jag vet vad det är för fel. Jag orkar nämligen inte idag heller. Jag är så fruktansvärt understimulerad att jag drabbas av lätt apati. Sover för mycket, tar det lugnt för mycket. Allt går så fucking segt. Jag måste få detta att vända. Hitta inspiration. Det var fart på mig innan. Knappt Coltings start i Ultraman imorgon verkar få mig att vilja. Hade en nästan en resa inbokad till Uruguay jan-feb men fick det är krossat då jag förmodligen inte har mitt jobb kvar efteråt. Letar lite febrilt efter något nytt (vad.som.helst) att göra, men kan liksom inte bestämma mig för vad det är. Det är så sjukt frustrerande. Medan vissa människor trivs med samma visa dag och ut och dag in, inga utmaningar, ingenting, så blir jag helt trasig mentalt. Jag behöver ett projekt. Något som inte bara handlar om träning, för det gör jag bäst när den är inklämd mellan allt annat. Inte när allt ska snurra kring det.

Jag trodde skolan skulle bli min nya utveckling, men jag finner mig tugga samma utmaningar som tidigare (och det har inte med skolämnen att göra, eftersom vi sedan september ägnat oss åt introduktionskurser och hur man skriver rapporter). Att låta systemet tro att man är fast i det. Att separera mig från kollektiva sanningar och etablissemanget. Kurslitteraturen är enspårig, majoriteten av lärarna inkompetenta, och klasskamrater ställer frågor som: Va? Läser du om hälsa på fritiden? Du måste verkligen brinna för ämnet. No shit, sherlock. Varför väljer man ett program som skall handla om hälsofrämjande … vad jag trodde, alltså. Nej, istället tragglar vi kostråd enligt SLV, Statens Folkhälsoinstitut och bristfällig vetenskap. What the fuck? Det är så gammalmodigt att man spyr. Jag vill diskutera helhet, jag vill prata om modern vetenskap, statistik och innovation. Jag vill inte lära mig vad Axa och Kungsörnens grundare tycker att vi ska äta, för det är väl ganska uppenbart? Jag vill lära mig lära andra att lyssna på sina egna kroppar och sunda förnuft, inte på vad myndigheter presenterar. Alla med vett i skallen idag vet att myndigheter är synonymt med korruption.

Så för helvete. Ge mig snö så att jag kan börja träna inför Vasaloppet. Låt ett drömjobb vid sidan av mina studier trilla ner i knäet. Ge mig något ordentligt att bita i. Just nu tuggar jag nämligen alldeles för mycket på hörnen på möblemanget i min lägenhet.

Vecka 46

Igår hade jag en vilodag. Jag hade … en dålig dag. Har mått skit, helt enkelt. Gråtit för ingenting, kände mig nere och letat brister. Hormonell obalans. Så min stackars pojkvän fick ta hand om mig lite. Jag kan inte ens minnas när jag vaknade på fel sida sist så det känns ändå okej nu så här i efterhand. Egentligen skulle jag gått upp och kört MF kl 06, och simmat efter det, men jag dog och vaknade igen 9:30, grinig efter dålig och för lång sömn. Avskyr att sova för länge.

Men! Nya tag idag! Träningen måndag och tisdag har gått bra och även förra veckan. Tänkte ta upp ”Veckans träning” igen och börja köra ordentligt! Eller, det har jag redan gjort. Har vilat ganska mycket sedan Lidingöloppet och har behövt lägga tid på förälskelsen, som faktiskt tar med tid än vad man tror.

Körde dubbelpass både måndag och tisdag. Nu är jag på väg till simhallen och ska tugga 4000-5000m fritt i 50-metersbassängen (tänker ignorera mensvärken idag) och ikväll blir det jobb. Förhoppningsvis somnar jag i tid så att jag orkar upp på fredag morgon.

 

 

 

 

 

Duathlon

Ännu en helg har passerat. Tiden går fort när man har roligt. Riktigt fort. Känner att Vasaloppet inte är så överdrivet långt bort. Ungefär 3,5 månad. Man hinner göra mycket på den tiden, men det är för lite tid för att strunta i att prioritera den rätt.

Jag hostar och snörvlar fortfarande lite men inte tillräckligt för att ha friskförklarat mig och bestämt mig för att den här veckan ta i ordentligt och börja kötta igen. Det är dags för en ordentlig kickstart. Smygstartade redan igår med ett spinningpass på två timmar (brukar landa på 4,5-5 mil) och löpning direkt på det. Jag laddade med lite cashewnötter och vatten innan jag sprang 55min hem. Lite mer än milen alltså. Inget högt tempo utan fokuserade på att förbättra min löpteknik lite grann. Det kändes riktigt bra, men löpning blir det bra mycket mer av den här perioden som kommer nu. Jösses vilken träningsvärk jag har i benen. Det tar emot att springa i stan men jag har nog inget val. Antingen förlänger jag mina morgonpass efter MF-passen eller så blir det fler rundor till Skatås i veckan än vad jag redan gör. Även om Lidingöloppet var roligt så tror jag att jag fick nog av att springa för ett tag. Jag har en sträckning i vaden i en hel vecka efteråt liksom och sen har jag behövt vilan efter stukningen som blev mycket värre än vad jag kunnat drömma om. Det är fortfarande en liten svullnad kvar liksom.

Apropå Vasaloppet som jag började prata om tidigare så skulle man ju ha en sån som på bilden nedan. Rullskidor tar emot så mycket att jag inte vet vad jag ska göra. Man kan hyra en väggmonterad variant av den här SkiErg men platsbristen i min lägenhet är ett faktum. Däremot har jag inte kollat om det har den här maskinen på Friskis Johanneberg så det blir veckans uppdrag. Och att kolla upp om gymmet där är bra för det jag är på nu är jag inte nöjd med. Jag går ju inte ens dit trots att avståndet inte är längre än ett stenkast. Ganska dåligt betyg alltså.

 

Tid är bara ett ord

Inte en dag för tidigt! Vad har hänt? Lever jag ens? Å jo, det kan jag lova att jag gör och lite mer därtill. Jag mår oförskämt bra. Den 3 oktober träffades jag och Fredrik för första gången och efter att vi sågs andra gången den 7 oktober har vi inte varit ifrån varandra många sekunder. Jag är så barnsligt förälskad i denna underbara människa. Det är lite overkligt. Jag har aldrig varit med om detta innan, och det är så häftigt. Självklart har jag tyckt om andra människor, men inte utan ångest, krav på mig själv och med önskan om att leva upp till en norm. Det känns som att vi känt varandra hur länge som helst och det referensen till tid, rum, vardag och dygnsrytm existerar överhuvudtaget inte. Speciellt inte nu när jag pluggar på universitetet, jobbar konstiga tider och tränar när andan faller på. Att Fredrik jobbar natt väldigt oregelbundet gör ju inte saker och ting mer strukturerade. Så att sova till 9:30, göra ingenting till 13, se en film, , kanske gå på en föreläsning i skolan, gå på stan en stund och kanske jobba eller träna och äta middag kl 23 är inget ovanligt. Ingen dag är den andra lik. Hade någon för ett halvår sedan sagt att jag inte skulle en enda rutin kvar hade jag skrattat, tagit det som dagens skämt. Konstigt nog är det precis där jag är. Skolan är en lekplats, hemmet något jag tar hand om när jag vill, tränar när jag har lust, äter när jag är hungrig … och går runt i en konstant dimma av kärlek.

Det är annorlunda. Jag är definitivt annorlunda. Mer säker på vem jag är, mindre känslig för omgivningen och vad som är normativt rätt och fel. Men den här relationen är något annat än vad jag tidigare varit med om. Så självklart, utan ångest och problem. Jag hittar inte ens på några bara för att. Jag ser min utveckling och jag lär mig acceptera det som händer, även om det faller utanför min kontroll. Min mamma är ett väldigt bra exempel på att livet blir lättare om man släpper på kontrollbehovet. Man behöver inte ha full koll på allt och alla jämt.

Fredrik tar mig verkligen med storm. Inte på ett dramatiskt och skrämmande sätt, men hans glädje och ödmjukhet tar andan ur mig. Han kommer ihåg saker som jag ska göra eller sagt som jag inte ens själv kommer ihåg och är mycket mer ordningsam än mig, vilket är väldigt ovanligt. Och som jag sagt länge är vilja och ambition otroligt attraktivt. Innan jag träffade Fredrik var jag väldigt nöjd med livet. Allt har varit lätt, balanserat och fokuserat. Nu får jag en helt ny uppfattning om vad glädje och framförallt kärlek kan vara, ett helt nytt perspektiv.