7 månader och 14 dagar

Nu kan jag dra till med ett sånt där slentrianmässigt uttryck om hur fort tiden går. Det är något som kommer med barn. Klyschor och floskler. Tiden går inte fort i min värld. Den går precis i den takt den alltid gjort men perspektivet har förändrats. För att jag får se hur snabbt ett spädbarn bli en liten människa och på 10 år utvecklar fler färdigheter än vad hon kommer kunna utveckla på resten av sin levnadstid. Sett ur det perspektivet så upplevs tiden gå fort, men egentligen har ingenting förändrats. Tid är bara ett ord. Ett begrepp för människan att förhålla sig till och kunna skapa ett sammanhang. Vi älskar sammanhang. Othilia älskar sammanhang. Just nu slår hon nämligen ihop allt som går att hålla i varsin hand och hoppas på ett ljud. Och så tittar hon på mig eller sin pappa för en bekräftelse. 

Jag vill ju såklart berätta lite om vår lilla tös. Hon är solskenet själv. Hon älskar människor, men har en ganska stor personlig sfär. Hon gillar inte när andra än jag och Fredrik kommer för nära ansiktet (får man undra varför folk alltid måste prata med bebisar på 2cm avstånd? Vem gillar det liksom?) och ryggar då undan eller som hon gjorde med sin farfar, bet honom i näsan. Hon har aldrig tyckt om att ligga ner. Sitta själv, stå upp, napp e kass och det tog över sju månader innan hon tog flaska. Då med välling. Vi jublade och gjorde highfive. Som man också kan göra när hon bajsar efter tre dagars bajstorka. Hon är lätt i sinnet men ofta fundersam. Jag tackar en blinkande stjärna någonstans för att hennes gråt/gnäll inte är så gällt. Det gör inte ont i öronen som när en del barn skriker. Tack vare henne sociala sida är hon otroligt lätt att ha med överallt. Ibland när hon är gnällig hemma åker vi till kungsmässan för att hon gillar det. 

Jag då? Jag landar mer och mer och skulle kunna slängt mig med ännu en klyscha. Det känns som att hon alltid funnits här. Men nej, det gör det inte. Det känns som att hon kom för 7 månader och 14 dagar sedan.  Jag vet det för det innebär att det är 4 månader och 14 dagar sedan jag trodde att jag skulle vara igång med träningen igen. Det är jag inte, men jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg. Jag kommer att börja skriva mer eftersom jag verkligenverkligen behöver det. Jag har klivit i min mammaroll och försöker pussla ihop den med det som är jag och tänka långsiktigt. Vad är viktigt för min familj? Försörjning och tid tillsammans. Trygghet och närvaro i vardagen. Ibland känns det som att vi har en deg på jäsning. Vi ser längre framåt nu, vi tar beslut tillsammans. Besluten leder oss till den där perfekt luftiga limpan med frasigt skorpa. Träning fattas mig. Det är en viktig del för att jag ska kunna sortera alla mina tankar, men det är långt ifrån allt och skulle jag ägna mig åt den såsom jag gjort innan så skulle min familj bli lidande. Det är otänkbart. Men jag själv då? Små saker. Ett par sköna skor, massage, träffa en kompis. Jobba. På jobbet är jag i mitt rätta element. Där känner jag mig till mest nytta. Så den där egentiden alla tjatar om, den får jag på jobbet. 

När lillan kom till jorden

img_5570

Innan jag berättar om förlossningen vill jag bara skriva några rader om varför jag slutade skriva sista tiden. Nu i efterhand är jag ganska säker på att jag fick en depression innan. Jag kände mig så fruktansvärt instängd, fångad i min egen kropp, och jag kunde inte röra mig, äta, knappt andas ibland och tårarna bara rann. Sista dagarna så trodde jag inte ens att jag skulle kunna föda, ville inte ha barn längre och ville inte prata med någon. Det var en väldigt stor kontrast till det lugnet jag känt under hela graviditeten som präglats av acceptens och vila. Nåja, en hel del renovering också.

Hela förlossningen tog 16,5 timme från första riktiga värken. Jag hade haft förvärkar i 2-3 dagar innan. Vi la oss vid midnatt och jag vaknade kl 01 av en värk. Fredrik vaknade också av att jag flämtade lite. Efter en stund hade jag fått några stycken och han började ta tiden. Värkarna var regelbundna men kunde variera mellan var 5:e minut en stund till var 8:e minut en stund, ibland nere på var 3:e minut också för att sedan ändra sig igen. Kl 07 ringde jag förlossningen och de tyckte jag skulle komma ner. Vi hade packat färdigt under natten ifall att. Vi åt frukost och var nere i Varberg kl 09. Värkarna gjorde väl ont men det var inte så farligt. Fredrik coachade mig med andning genom varje värk som varade ca 60s.

Vi kom först in i ett rum för CTG men barnmorskan märkte snabbt att det inte var någon idé. Hon såg att jag hade riktiga värkar så vi fick ett vårdrum. Jag blev undersökt ganska snabbt och hon sa de magiska orden Du är öppen 7cm. Lättnaden. Chansen att jag skulle haft ett aktivt värkarbete i 8 timmar och öppnat mig 2cm fanns ju. Så jag grät lite. Av lättnad. Tills jag fick nästa värk. Konstigt ändå, det gör så jäkla ont och vanligtvis kan man ju gråta när det gör ont, men inte av värkar.

Så vi blev flyttade till Förlossningen. På med CTG, rock, fintrosor och jätteblöja. Så började vi försöka få till tajmningen med lustgas. Vi pratade lite om vad jag tänkt för bedövning och fick frågan om jag vill amma. Just där och då kände jag mig lite tuff och valde bort ryggbedövningen. Det hade ju gått så bra hittills och det var min tanke redan från början. Biverkningarna kan vara tråkiga. Bättre att försöka utan.

Vid 12-tiden var jag nog öppen 9cm. Fortfarande ingen vattenavgång och nu började helvetet. Jag började få panik. Fullständig panik. Barn som lägger sig på golvet i affären och gallskriker … pfff. Jag hade sån fruktansvärd dödsångest. Vid 14 var jag fullt öppen och trodde ju då att det var ganska nära, men lilltjejen kom inte riktigt ner så jag fick pudendusblockad som enligt mig själv hjälpte föga men i min journal står det att jag slappnade av mer mellan värkarna. De ville nu att jag skulle byta ställning för att hon skulle kunna rotera, men det hjälpte inte så mycket det heller. Vid 16 sa Sofia, min barnmorska, att jag var tvungen att trycka på själv. Fredrik var med mig hela tiden. Vad han slet. Han tog varenda värk med mig, styrde lustgasen och coachade mig. Vid 16:20 fick jag värkförstärkande dropp och glukos. Jag hade börjat ge upp tror jag och hon kom fortfarande inte ner, plus att krystvärkarna inte kom igång. Men jag fick lägga mig på rygg och pressa ner henne, också för att stimulera krystvärkarna ännu mer tror jag. Nånstans här satte de STAN-reg (elektrod på hennes huvud, typ som en liten klämma för att mäta pulsen). Här var jag otroligt frustrerad och skrek Den sitter fast om och om igen. Jag var i totalt upplösningstillstånd och kände ingen motivation överhuvudtaget. Precis som veckorna innan när jag var så ledsen. Jag trodde jag skulle ha mycket mer krut i mig själv.

Jag fick tre sammandragningar på varje krystvärk och någonstans vid 17:00 så tror jag att jag kunde känna huvudet. Blev fortfarande inte motiverad att krysta, utan jag bara följde med kroppen, andades, gjorde som Fredrik sa och tog mig igenom. När huvudet var ute har Fredrik berättat att vattnet gick. Som en syndaflod. Här någonstans tappade jag nog greppet och tid och rum och bara gjorde som jag blev tillsagd och plötsligt så låg hon på min mage. Jag hörde inte ens när hon kräktes upp fostervatten, skriket eller någonting, men jag minns hennes tyngd och hur hon såg ut. Hennes michelinarmar, att hon gnydde och plirade med sina små ögon mot mig. Förevigt förlorad och med ett nytt livsuppdrag. Hon kom till världen kl 17:27 den 20:e november 2016. Fredrik grät en skvätt här. Mest av lättnad tror jag <3

Moderkakan kom ut, lika häftig som jag hade föreställt mig och de torkade av mig lite snabbt för att  sedan låta mig vara en liten stund innan de började undersöka mig. Fick sy några ytliga stygn men   slutade inte blöda. Då satte de in lite tyngre bedövning och tillkallade läkare. Jag hade fått ett hematom lite djupare och de frågade om jag ville sy det nu med lustgas och befintlig bedövning eller bli opererad. Jag valde det första eftersom undersökningen hade känts ganska okej, trots allt annat. Vid 19-tiden var vi klara med stygnen och Fredrik hade då hållit henne medan läkaren sydde hematomet. Då minns jag att jag grät mellan lustgasdoserna också. Tacksamheten attackerade mig från alla håll och de var så fina ihop.

Vid 23-tiden blev vi utskrivna från Förlossningen och flyttades till BB. Jag fick köras dit pga yrsel och att jag nästan svimmade när jag stod i duschen. Hade Fredrik inte stått i dörren och sett att jag var på väg att svimma hade jag gjort det.

Jag vet inte hur det här hade gått utan Fredrik. Han skulle kunna extraknäcka som doula. Allt innan, alla tårar och förtvivlan veckorna innan hon kom, förlossningen och allt efteråt. Vad det än är med mig eller med henne så vet han. Det är en sån trygghet att han jobbat med bebisar och barn i 10 år.

Vi låg kvar 1,5 dygn på BB ungefär. Jag längtade hem från sekunden hon om upp på min mage. Vilken förlossningsvård Region Halland levererar. Magiskt. Får berätta mer om det :)

16 dagar

Det är så läskigt greppbart nu. I helgen som gick känns det som att jag sitter i en burk med hårt åtskruvat lock. Känslan sitter även denna måndag morgon. Tiden är greppbar men vad jag ska göra är istället helt ogreppbart. Ska det komma ut ett barn ur mig? Ångerrätt? Jag svävar hela tiden mellan en slags rädsla/respekt och förnuftet som berättar hur många som genomfört detta och klarat det galant. Bebis är lite lugnare nu, den vilar, men ibland så blir jag orolig och efter bara några minuter kommer en buff eller hicka. Då känns det betydligt bättre igen.

Jag har förvärkar som heter duga. Det är nog när jag får dem som jag vänder mig inåt och börjar fundera samtidigt som jag vill skjuta det ifrån mig. Göra något annat så jag glömmer bort. Jag är ju ganska bra på visualisera men det är omöjligt att föreställa sig hur det känns när ett barn tar sig ut. Jag kan inte åka och provköra cykelbanan, träna på växlingar eller utsätta kroppen för något liknande. Inte heller den kärlek eller tacksamhet som förhoppningsvis kommer att välla över när jag får upp bebisen på bröstet. Tomheten i magen, lättnaden, förundran över moderkakan! Ja, jag är jättenyfiken på hur den kommer att se ut även om jag sett på bild. Och så alla andra saker som man ofta oroar sig för. Att spricka, hemorrojder, att amningen inte fungerar, att många beskriver det som ett slagfält där nere efteråt. Jag känner ingen direkt rädsla för det, mer att jag har det med i beräkningen, att det är något jag kommer att behöva möta.

Under graviditeten har jag värkt på om jag ska skaffa en ordentlig gördel och beslutade mig för att göra det i helgen. Jag ser det inte som att jag kommer att ha en perfekt midja efter en vecka igen, utan som ett hjälpmedel att dra ihop senstråket och musklerna. Det kan ju iaf inte skada mig, tänker jag. Jag har några amningsbh:ar men antagligen för få. Vi har inte köpt någon mössa och vantar (alla säger att strumpor också funkar) för hemfärd och babynestet saknar en sista söm som jag ska fixa denna veckan. Jo, så behöver vi en skötbädd som jag ska beställa denna idag. Vi ska installera babyskyddet i bilen, tvätta mattor och städa. I helgen fick vi gjort massor. Jag var två timmar på ikea och låg sedan utslagen lika länge efteråt. Hemskt, men energin är vad den är. Köket funkar till hälften nu med vatten, kyl och mikro så vi får spis och ugn denna veckan. Sen har vi börjat få ordning på resten av hemmet, rensat ut rummet där skötbord och senare även sängen ska stå senare. Det kommer bli en mysigt barn/gästrum och kontor. Allt i ett. Skrivbordet kanske får ryka i framtiden, men det är väldigt skönt att inte ha dator och papper på köksbordet. Lyckligtvis blir det ju bara färre och färre pappershögar.

Hur som helst är vi ganska redo för bebis att titta ut. Mer än för 1-2 veckor sedan i alla fall. Då kändes det nästa lite för jobbigt att riva upp allt och åka till BB. Nu är tom högarna på jobbet sorterade och på rätt plats så jag stämmer av dag för dag så att folk efter mig ska veta var jag lämnade och kunna plocka upp där. Fredrik har ljudet på mobilen på när han jobbar, kollar om jag ringt under träningspassen osv. För egen del hoppas jag bara att vattnet går först så jag fattar vad som händer. Kvinnor jag lyssnat på (poddar osv.) verkar ha lite lättare att greppa vad som händer när vattnet går först istället för i slutet av värkarbetet.

Som sagt, vi är redo men ändå inte. Kan man någonsin vara tillräckligt redo för sitt första barn? Antagligen inte. Jag vill bara att det ska komma ut en frisk liten människa, allt annat är helt oväsentligt.

28 dagar kvar

Det är overkligt nära nu. På torsdag går jag in i vecka 37 men om min intuition har rätt så är det bara 8-9 dagar kvar, kanske 2 veckor. Som sagt, jag är helt på det klara med att jag kan ha fel men det är så det känns. Jag får sova väldigt lite nu. Kan ligga vaken 1-2 timmar på natten efter att ha vaknat för att gå upp och kissa men somnar inte om sen igen. Häromnatten drömde jag att jag fick åka förbi jobbet och göra lönerna innan jag åkte till förlossningen. Det känns ju lite onödigt så jag ska försöka ha så mycket som möjligt klart nu denna veckan. Jag har verkligen massor av grejer planerade nästa vecka så det hade ju varit praktiskt om jag hade fel på mitt upplevda ankomstdatum. I måndags var jag hos Fredriks syster och färgade håret. Hon la jättefina diskreta blonda slingor som hon nyanserade så att de inte blev platinablonda. Nästa vecka ska jag både på massage, fotvård och en annan behandling. Sista på länge. Känns lyxigt och välbehövligt. Det enda är att massagen var lite för hård sist så nu nästa vecka måste jag vara lite tydligare med att han ska ta mjukare.

Vi var hos barnmorskan i måndags och konstaterade att bebisen är fixerad, blodtryck OK och magstorleken i sin ordning. Jag är svullen, men inte så att jag mår dåligt. Jag är trött, men jag tar mig igenom dagen. Magen spänner och fogarna gör ont ibland, men jag försöker röra mig lite långsammare så funkar det bra ändå. Atlas tycker jag går bedrövligt långsamt ibland. Försöker komplettera med frisbeekastning och gå på ställen där han kan få vara lös.

Från att ha tänkt mycket på förlossning befinner jag mig nog i någon slags förnekelsefas just nu. Föda barn? Jag? Det låter konstigt. Nä, jag stannar nog hellre där jag är nu. Det vill jag ju såklart inte men ovissheten och vetskapen om att jag inte kan ha någon som helst kontroll på något gör ju det hela ganska läskigt.

Den här veckan gör vi de största framstegen på länge i hemmet. En elektriker installerar uttag just nu så idag kan jag flytta över all mat till den nya kylen och imon får vi vatten och diskmaskin. Vi stötte dock på lite problem idag när elektrikern tittade på spishällen och konstaterade att 1-fas in i lägenheten inte kommer räcka för att driva den fullt ut. Vår extremt snåla förening tyckte det var för dyrt att dra in 3-fas när man installerade om elen för några år sedan. Det finns liksom inga bra alternativ heller! Alla spishällar ligger över 4000W och kör man den vi köpt på 6900W på full kapacitet så kan man inte ens ha en lampa tänd. Så jävla irriterande. Samtidigt som jag trivs i vårt hem, var det ligger och det mesta faktiskt så är föreningen bedrövligt dålig. Om vi någon gång skulle köpa bostadsrätt igen så är det ganska många saker jag skulle kolla på innan om man säger så. Det är ändå en HSB-förening. Det enda som kan få mig att glädjas över att bebisen skulle skrika nätterna igenom är att tjuriga grannar inte kan säga ett knyst om det. Det är skit man får ta om man väljer att bo i lägenhet. Sorry.

38 dagar kvar

Nu börjar graviditeten kännas på riktigt. Jag har tyckt att jag varit fysiskt hindrad förut – när jag inte kunnat träna som vanligt men nu har vi tagit ett ordentligt kliv och jag har faktiskt bekymmer med att knyta skorna. Det går (!) men med ganska stor möda. Och fötterna! Dessa fötter! De har inte blivit större men jag får lika ont som man får efter en heldag på stan eller ett nöjesfält. Det liksom bultar i trampdynorna och jag måste sätta eller lägga mig. Det GÅR inte att stå upp.

Men jag har kämpat på bra denna helgen med tapetsering och målning. Första lagret färg la vi imorse och med tvärdrag i lägenheten hade det torkat till eftermiddagen så när Fredrik åkte till träningen samlade jag ihop mig efter en powernap och körde andra lagret. Garderoben är alltså klar så imon ska vi få upp lite inredning i den. Då får vi ordning på ganska mycket av kaoset.

På kvällen blir det sväng till gekås för att köpa sista prylarna till bebis. Det ska bli skönt att ha det avklarat! Badbalja, saker för skötning, amning, nappar, osv. Kanske är bra pris på blöjor där också! Vi har spanat in priserna i mataffären så väl där nere får vi en bättre uppfattning om det är någon skillnad. Känns helt overkligt att köpa blöjor. Ska vi? Få ett barn? Från att tankarna kretsat mycket kring förlossning har de nu flyttats lite till efteråt också. Att komma hem. Att ta hand om. Hur ser han/hon ut? Det är omöjlig att föreställa sig hur bebisen kommer att se ut! 

Jag vågar nog berätta om när jag tror att bebisen kommer att komma nu. Ända sedan jag blev gravid har jag haft 19-20 oktober i huvudet. Det är vår årsdag eller min lillebrors födelsedag. Jag vet VERKLIGEN inte varför men det har satt sig lite i huvudet. Men jag kan ha helt fel också. Det är ju ändå tre veckor innan beräknat och som förstföderska är det ju vanligast att gå över tiden! Snart får vi veta :) 

Kommande vecka blir det mycket kök. Fredrik har mycket ledigt och diskbänken skall äntligen dyka upp! VATTEEEEEN i köket, haha! Nej bortskämd blir man inte när man renoverar kök. Vi har levt på halvtaskig indisk mat hela helgen för övrigt. Den var bra på det stället innan men nu smakar den inte bra längre, men den räckte länge i alla fall. Fy fasen vad jag längtar efter ett kök nu. Det ska bli helt fantastiskt att kunna sitta vid ett frukostbord, inte ha mjölkpapp på alla golv och kunna laga mat. 

Bestämmanderätt

Jag har nämnt att jag regelbundet haft någon utifrån att prata med. Vi kan kalla det terapi. Vänner tröttnar alltid på ältande och vänner ställer inte alltid de där obekväma frågorna som man behöver fundera på. De senaste 8 åren har jag själv betalat det själv. Väl investerade pengar, enligt mig själv, för jag inser hur mitt liv kunde sett ut och hur dåligt jag hade kunnat må.

Det finns många olika ingredienser i det vi kallar lycka. En av mina viktigaste ingredienser vara sann mot mig själv. Att hela tiden försöka lura sig själv skapar ingen lycka. Då lever man i en fantasivärld och alla beslut som tas, allt som händer står i relation till en osanning. Man måste inte vara lycklig jämt och ständigt, men att medge när man inte mår så bra är också att vara sann mot sig själv och enligt mig lönar det sig i längden!

Fram till för ett tag sedan har jag haft en bild av mig själv som inte riktigt varit sann. Det har alltid känts konstigt, att jag skulle vara en temperamentsfull bråkstake. Att jag alltid ställer till med ett jäkla liv, när det är många situationer som också visat mig den totala motsatsen till det. När jag agerar lugnt och sansat, eller inte alls. När jag backar och noggrant väljer mina strider. När känslorna inte får ta den minsta plats och jag plockar fram logik och sunt förnuft. Där mår jag mycket bättre och den bilden av mig själv skänker mig mer ro än jag någonsin upplevt. I övertygelsen om att jag mår bättre när känslor och logik (såklart har jag känslor) får samspela har jag prövats något oerhört den senaste tiden. Men jag är bestämd och jag håller min planhalva. Jag står som fastväxt i marken och iakttar hur mitt gamla jag skulle reagera på provokation riktad mot mig – för att få mig att explodera. Gamla jag får en klapp på axeln av mitt nya för att jag tar mig rätten att bestämma över mina reaktioner och vem jag vill vara. Den skyldigheten har jag gentemot mig själv och min lilla familj. 

Jag förstår att det är oerhört svårt för vissa i min omgivning, att min förändring kanske inte är välkommen, men de som faktiskt frågat och uppriktigt önskat få veta har mer än förstått mitt val – de hade gjort samma sak. Jag förstår att de som inte visar minsta intresse att få veta varför står som frågetecken. Det hade jag också gjort. Att förminska mig och försöka provocera fram gamla Saga kommer aldrig att få något genomslag och jag har aldrig varit så säker på något beslut jag tagit. Det är ingen framgångsrik taktik när allt bara rinner av mig. Jag tänker på min egen lilla familj och det som är viktigt för att vi ska må bra och försöken att få mig att må sämre, få dåligt samvete och att bli arg är totalt meningslösa. 

Jag har länge letat efter frihet och undrat hur jag ska finna den. Hur skulle jag slippa känna mig så låst och instängd? Varför var jag alltid tvungen att ta i lite extra när jag andades? Det är en av sakerna jag letat efter i terapin. Vissa reser jorden runt för att finna sig själva och kanske frihet, men jag visste att mitt svar bara kunde hittas långt inne i min kropp, i mitt sinne och i alla mina minnen. Så allt ältande och tragglande har äntligen gett resultat. Såsom mina vänner ser mig, som en stabil och trygg person, kan även jag se mig som nu. Genom att skrota alla gamla idéer och föreställningar om vem jag är och faktiskt se det som är sant – och vara sann mot mig själv – kan jag äntligen fylla lungorna till bredden utan minsta ansträngning. 

Perspektiv

Med tanke på att jag snart gått 34 fulla veckor och närmar mig v35 i graviditeten så får vissa saker lite nya perspektiv! Eftersom vårt kök inte är färdigt så känns 5 veckor väldigt nära men om jag ska få uppleva de två helvetesnätter jag haft de senaste dagarna är 5 veckor är smärre evighet. Natten till lördag vaknar jag till och går upp av någon konstig anledning, vet faktiskt inte ens varför jag står upp. Fredrik sätter sig raklång upp i sängen av ett enormt splash och tror ju att vattnet gått. Men jag kräks. Nåt fruktansvärt och från ingenstans. Jag känner mig inte sjuk, mår inte så dåligt men får väl något blodtrycksfall av framåtlutningen efter en stund. Vi var klarvakna i 2-3 timmar, utmattad och äcklad. Jag jobbade lördagen och fick med all möda upp den mönstrade tapeten vi valt till en vägg mellan kök och hall. Efter 4 timmars jobb och tapetsering var jag nere för räkning, men vi åkte ändå ut till Fredriks föräldrar och åt lite mat. Hemlagad mat är oss inte speciellt förunnat just nu men svärmor hade gjort en extra form med lasagne som vi fick med oss samt rester av middagen. Nu klarar vi veckan utan Keldas färdiga soppor och Felix pajer.

Natten lör-sön fick jag sova gott men denna natten till idag, måndag, var precis lika hemsk men på ett annat sätt. Jag kunde verkligen inte sova. Dödstrött men så fort jag la mig ner tog halsbrännan över och jag fick sätta mig upp igen. Hade dessutom ont i halsen, tjock och sträv, så svalde hela tiden en massa slem och luft vilket antagligen inte underlättade för halsbrännan. Så jag har slumrat från och till hela natten. Avverkat två filmer, försökt läsa, varit uppe och ätit and so on. Det är lätt att förstå att man använt att inte få sova som en tortyrmetod. Men det är väl bara att vänja sig. Bebis har levt rövare i omgångar hela natten så jag vet ju vad jag har att vänta mig.

Trycket i magen är nästan lite för påtagligt. Äter jag det minsta för mycket får jag nästan lite panik när jag blir för mätt. Belastningen märks när jag får för mig att jag ska kunna tapetsera köket och hallen på en eftermiddag. Det orkar jag verkligen inte, men vi fick i alla fall gjort 1/3 och det mest pilliga partiet i köket, sen grundmålade vi i hallen så nu återstår bara tapeterna i hallen. Det hade ju varit skönt att få gjort det under veckan men när jag och Fredrik tittade på veckans schema och insåg att han har en monsterjobbvecka och jag aktiviteter varje kväll så blir det till helgen vi gör färdigt. När har går av på fredag kväll så är han ledig en hel vecka istället och då kommer bänkskivan och massa jobb väntar.

Som sagt, veckan som kommer är det fullt upp! Sista föräldrakursen, uppfödarutbildningen börjar igen efter sommaruppehåll (men denna gång är det bara 4 gånger), yoga, och en av kvällarna ska jag vara hos en granne och sy färdigt bebisens babynest. Man kan inte sy ett sånt med overlock som jag har lånat en period (som jag ska försöka lämna tillbaka denna vecka). Vi behöver förbereda packning av BB-väska insåg vi efter att Fredrik trodde att vattnet gick natten fre-lör så jag ska köpa en ny väska. Idag har jag bara Ironmanryggsäck, enorm duffel eller handväska. Något mellanting känns mer praktiskt plus att jag insåg att jag hakat upp mig på att jag inte har någon väska när jag ställs inför det faktum att jag verkligen borde packat väskan…jag i ett nötskal. I övrigt mår jag väldigt bra just nu. Känner mig lugn och stabil även om tålamodet är aningen avhugget. Igår röt jag ifrån ordentligt när en person gapade på Atlas och behandlade honom på ett sätt som jag inte tycker är okej. Jag ställde till med rejält dålig stämning och det var väl onödigt, men där (och när vi tapetserade) märkte jag av att jag är lite mer lättretlig. Mest handlar det nog om att jag inte orkar med mig själv riktigt. Att orken tryter och att jag känner mig fysisk inkapabel till det mesta.

Inläggen blir långa och kanske lite tjatiga, men jag behöver verkligen skriva av mig emellanåt :) nu väntar en fullspäckad vecka så får se om jag tittar in igen!

48 dagar kvar

Tiden går långsamt men ändå så fort. Idag är det bara 6 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Bebis har legat åt rätt håll väldigt länge så risken att den skulle vända sig åt fel håll (sätesbjudning) är nu ganska liten. Sparkarna kommer uppåt så jag är ganska säker på att den ligger med huvudet nedåt i alla fall, men ännu känns det inte som att magen har sjunkit ner. Det ska tydligen ”lätta” ganska mycket med andning och halsbränna när det händer och det är fortfarande något som besvärar mig ganska mycket. Jag äter omeprazol de dagar som halsbrännan är outhärdlig. Viktkurvan har planat ut avsevärt då jag bara gått upp 1kg sen förra kontrollen och det känns ganska mycket. Ämnesomsättningen känns lika stabil som kroppen. Bebis bör nu väga över 2kg. Jag gissar på att det är en ganska liten krabat då magen fortfarande inte är jättestor. Sen är ju inte jag och Fredrik några stora människor heller. Jag vägde 3000g när jag föddes och F ungefär samma. Expediten, där jag köper Atlas mat, gratulerade häromdagen när jag köpte mat till Atlas och jag undrade om hon inte hade sett det tidigare … jag är ju ändå i nionde månaden.

Jag har börjat drömma ganska mycket och märker att det händer en del i sinnet. Jag förbereder mig för förlossning och för att bli mamma. På en av delarna av föräldrakursen var det en föreläsare som gjort relationens förändring vid första barnet till sitt expertområde. Han hade många bra poänger och vi fick lite uppgifter med oss hem, till exempel att skriva var sitt brev om hur vi vill att den andra ska vara mot oss och hur vår relation ska se ut när vi får barn. Han pratade om två olika modeller: mamma-pappa-barn, där mamman styr och tar alla beslut som rör barnen och man+kvinna-barn där föräldrarna betraktar sig själva som man och kvinna med lika stort ansvar och där man tar gemensamma beslut. Det var lite lättare med en illustration, men det handlade om att hitta knep för att bevara sin relation trots att man får barn. Första tiden kan vara väldigt tuff, men den är avgörande för framtiden. Tänk om ännu fler hade kunnat få den föreläsningen. Måste ändå säga att Region Halland gör ett superjobb med föräldrakurs och allt som ingått i den.

Som jag sagt tidigare känner jag mig väldigt trygg med Fredrik vid min sida. Han har längtat efter detta i så många år och för honom finns det inget som är viktigare. Familj först, jobb sen och träning sist. Det sistnämnda får dock aldrig tas bort helt för varken mig eller honom eftersom det är en så viktig komponent för att vi ska må bra. Ja jösses vad han längtar, pratar med magen och riktigt glittrar i ögonen när vi pratar om det, fixar grejer och försöker föreställa oss om det blir en pojke eller flicka. Spännande tider, som alla säger. På kvällen innan vi ska sova är det ganska ofta någon av oss utbrister: tänk att det snart ska ligga en liten groda här i sängen mellan oss. Så blir vi helt tysta och försöker smälta det. Ofattbart.

I oktober var det 5 år sedan vi blev tillsammans. Förutom att vi valde bort bröllop innan bebis så känns det som att vi gör saker ”i rätt ordning” och att vi verkligen fått chansen att lära känna varandra och vet att vi gör rätt i att bilda familj. Realisten i mig är ganska skeptisk mot tills-döden-skiljer-oss-åt men med Fredrik vet jag i alla fall att risken att hans ego skulle ta över vid en separation är mycket liten. Framförallt för barnens skull. Han kommer att bli en fantastisk pappa oavsett hur vår relation ser ut och han vill verkligen detta. Inte bara jag. Det här känts rätt väldigt länge nu och vi har all anledning att tänka långsiktigt. Vi ska fira vår 5-årsdag, gå ut och äta och ta vara på en tid som faktiskt aldrig kommer tillbaka. Självklart kommer vi göra saker ensamma tillsammans, men barn kommer alltid finnas där och första åren är det ju väldigt påtagligt.

I övrigt tickar tiden på och köket är inte färdigt. Vi väntar på diskbänken så när den kommer kan vi smälla upp kaklet och ringa elektrikern och rörmokaren för att få in el till alla maskiner och belysning i hallen. När diskbänken är här så kommer det gå betydligt fortare, tack och lov. Som tur är behöver inte bebisar något kök så om liten vill ut för tidigt så överlever vi det också, men jag tror faktiskt att vi klarar oss. Den gamla kylen står där skötbordet ska stå nu och så fort den nya är inkopplad åker den gamla ut och skötbordet byggs på plats. Jag har svårt att hitta ett skötbord i rätt höjd! Vill ha det på typ 80-85cm men de flesta är på 95-105cm. Det är ju en hel del tid man spenderar vid den stationen så vill gärna ha ett som passar för mig.

Hej BB!

Igår var vi och besökte förlossning och BB i Varberg! Jösses vilken avdelning! Jag har ju inte så mycket att jämföra med men Fredrik intygade att den är något helt i särklass! Det ska bli roligt att föda där. Trodde nog att vi skulle få höra några kämpande mammor men det var helt tyst och lugnt. Dämpat liksom och är alla barnmorskor som hon som guidade oss så kommer det gå hur bra som helst. Man kunde känna på henne att hon faktiskt var stolt över sitt jobb och sin arbetsplats. Det tyder på en bra ledning och ett bra team. Det finns familjerum så Fredrik får bo kvar med oss hela tiden för 260:-/dygn vilket känns väldigt tryggt.

Idag har vi en elektriker hemma för att vi ska komma vidare med köket. Vi blev lämnade i sticket precis i det skedet vi var som mest sårbara och vi har mest småpillat de senaste veckorna. Allt har stått still men jag har lyckats växa fast i marken och låtit all provokation rinna av mig. Jag är orubblig i mitt beslut och trygg i Fredrik som är min klippa. Till och med han, som inte gör en fluga förnär, har förlorat förtroendet och tilliten. Han som verkligen ställt upp i vått och torrt har fått känna hur det är att bli totalt utlämnad. Jag har faktiskt aldrig sett honom slitas så mellan hopp och förtvivlan, med oro över för tidig bebis och att inte vara klara när vi kommer hem från BB.

Så jag har lugnat honom, försökt förklara och vi har pratat och stöttat varandra dygnets alla timmar. Jag har sovit bättre med honom bredvid mig och överöst honom med kärlek som han behöver när jag känner att han är på vippen att tippa över av känslan att vara helt maktlös. Mitt i allt har vi ändå fått lära oss så mycket. Jag kan se det även om vi är mitt i det och det känns tungt. Vi kunde åka på bröllop tillsammans och ha en trevlig helg. Vi kan vara kärleksfulla mot varandra och respektera varandras intressen trots allt som borde stressa ihjäl oss. Vi kan skratta och skoja. Vi har människor runtomkring oss som ställer upp, som lyssnar och som förstår. Det är många som berättar samma sak, som har fått lära sig den hårda vägen och där den enda vägen var nödutgången och en dörr som aldrig mer går att öppna. Förtroende är en färskvara. Har den väl ruttnat är det väldigt svårt att återkalla förruttnelsen.

Jag har skrivit väldigt mycket om integritet i min blogg. Ett av mina viktigaste ord. För mig handlar det om att aldrig låta mig bli trampad på men det är också oerhört viktigt att veta var gränsen dumstolthet går. Att kunna urskilja när jag faktiskt har fel även om det innebär att ta ett steg tillbaka och rannsaka mig själv. Jag har gjort många såna felbedömningar, när jag kanske borde backat, men det här är inte en av de gångerna. Förtroende är viktigare än pengar och bekvämligheter.

Jag vet att de människor jag syftar på läser detta och jag vänder mig därför till er och berättar att jag tycker så obeskrivligt synd om er för allt ni kommer att missa. Definitivt avslut är inte min önskan eller avsikt, men det blir aldrig som förut och det oket får ni bära. Att bli lämnad i sitt mest sköra och kritiska tillstånd är inget som bara försvinner. Det gör liksom ont för resten av livet.

Laddar … 77%

Bebis är väldigt aktiv just nu. Som den sig bör. Vi var sängliggande igår utan en större anledning än att jag inte orkade stå upp och jag kan liksom inte peka på vad det var utan bara ett dåligt allmäntillstånd. Kanske tryckte bebis på något organ som skapade obehag och jag kände mig helt utmattad. Det är tillräckligt mycket bättre idag och att ligga ner en heel dag är inte så bekvämt det heller.

Vi var på bröllop i helgen. Vad jag gissar ett väldigt traditionellt bröllop med allt det jag har hört hör ett typiskt traditionellt bröllop till. Det som var mest positivt för oss (förutom att se våra vänner gifta sig) var att vi var rörande överens om att ett sådant bröllop blir det inte för oss. Ingen av oss gillar den typen av uppmärksamhet. Tanken på ett honnörsbord fick det att vända sig i min mage, pinsamma tal och allas blickar på oss när vi ska dansa bröllopsvals …. nej tack. Det är inte viktigt för oss. På fredagskvällen hade vi varit och köpt en pizza till F som jag smakade två bitar av. Mer går inte ner även om jag ganska ofta är mer hungrig än vad jag klarar av att få i mig. Medan vi väntade på pizzan så bläddrade jag i en tidning och min mobil hamnar under den. Glömmer den såklart och upptäcker det först när de stängt och de öppnade inte innan vi var tvungna att åka mot Småland på lördagen. Lite konstigt att vara utan mobil men saknade den inte en sekund och de löste ”väskproblemet” (som inte var värre än att väskan färgmässigt inte matchade min outfit). Fredrik var otroligt snygg i en helt ny uppsättning av en mörkblå linnekostym, bruna skinnskor, mönstrad väst i ljusblå och mörkblå, sandfärgad sidenslips och en vit skjorta som jag fyndade på halva priset från J.Lindeberg för 600kr. Jag började leta grejer till F redan i juni och har lyckats få hela hans uppsättning (inkl nya underkläder och strumpor) för under 2500kr. Jag gick all in på hans kläder eftersom jag själv bara behövde något som passade till hans kläder, satt bra och att jag förhoppningsvis kunde ha efter graviditeten. Hittade ett par blå ballerinaskor och hade en ljusblå sjal jag hade hemma som passade. Dessutom är Fredrik mycket mer petig med hur vad han har på sig och ser ut så det känns roligare att fixa så att han är fin än mig själv.

Renoveringen står ganska still. Vi väntar på samtal från elektriker, att vitvaror ska komma och försöker fixa lite emellan så gott det går. Ibland känns det supertungt men jag befinner mig mest i min gravidbubbla. I den finns bara plats för tankar om förlossning och allt det vad det innebär och fix för att bebis ska komma. Barnvagn och babyskydd står hemma nu så 2 av 4 stora grejer fixade. Skötbord och säng kvar. Tyvärr har F också börjat hänga i min bubbla vilket inte riktigt fungerar. Han glömmer saker och är disträ vilket ställer till det lite. Åtminstone en av oss behöver vara med på tåget, ta beslut och fixa saker. Jag har svårt för att äta ibland, både för att det tar stopp så fort och att ta beslutet att äta. Jag orkar inte riktigt och det är så rörigt hemma så jag vill helst slippa. Men vi gör så gott vi kan. Det känns som att jag är helt immun mot stress, det märktes tydligt när jag insåg att jag inte hade någon mobil och ryckte lite på axlarna, och stressnivån är väldigt låg överlag.

Jösses … tänk att bebis snart väger 2kg. Föds den nu så klarar den sig nästan garanterat eftersom lungorna också är klara. Största nackdelen är att sugreflexen inte är tillräckligt stark så prematurer som föds i v31 (som jag är i nu) måste sondmatas. Att ligga flera veckor på neonatal känns inte så lockande heller även om jag börjar tröttna på graviditeten och tycker att det kan vara över snart. Jag vill ha vår lilla bebis att gosa och snutta med. Otålig hej. Jag har snart läst ut Gudrun Abascals bok Att Föda vilket gett mig en ganska övergripande inblick i förlossningsförloppet, smärtlindring och alla de känslor man kan gå igenom. Pga nackdelarna med ryggbedövning har jag nog bestämt mig för att föda med lustgas, bra andningsteknik, massage/tens/akupunktur. Skulle förlossningen bli väldigt utdragen där jag inte får vila eller kan sova så ser jag ryggbedövningen som ett alternativ för att samla kraft. Sen har jag köpt två böcker om förlossningsrädsla också men eftersom jag inte känner mig rädd så är det mest för att läsa om andningstekniker och hur man kan tänka för att få en så bra upplevelse som möjligt. Att det kommer att göra ont är jag helt medveten om men jag vill ta mig igenom det så bra som möjligt.